Inte ett ljud, inte minsta lilla bokstav, no nothing helt enkelt har jag skrivit om att en epok gått i graven. Bokstavligt talat då, om man nu inte hänger upp sig på ordet "gått". Men vem skulle väl märka ord? Eller jo, vänta nu... det finns en mig närstående och kär person som finner en stor förtjusning i just detta. Märka ord alltså. Så ja, inte precis gått alltså, men som nu är just i graven.
Inte för att jag haft någon som helst personlig relation till drottning Elizabeth, men hon har ju liksom alltid funnits där. Hon har varit drottning innan jag föddes, och sen bara tuffat på. Man har inte direkt funderat på det, men Storbritannien har en drottning, så är det bara. Efterhand lite äldre, men alltid med en hatt på skulten och en häst eller hund i närheten. I samma tantfrisyr och ungefär samma handväska. Himla praktiskt, man behöver liksom inte grubbla på ska man se ut si? Eller kanske så? Väldigt brittisk och väldigt kunglig, annat kan man inte säga.
Om man överhuvudtaget tänkte på det, så tänkte man väl att hon började ju bli lite gammal, så rätt som det var skulle hon väl kila vidare och Charles bli kung? Men sen gjorde hon ju aldrig det, utan avverkade premiärminister efter premiärminister på löpande band, och på något sätt kändes det som att hon skulle hänga med hur länge som helst.
Tills det då plötsligt bara tog slut, efter 70 års regeringstid. Ganska imponerande ändå. Det lär ju Charles aldrig komma upp i, kanske lika bra det.
Så fast jag inte har minsta som helst relation till det engelska kungahuset så känns det ju ändå konstigt, det gör det.
Sen kom jag ju på att vi har ju ändå någon form av gemensamt intresse, drottningen och jag. Vi gillar kortbenta hundar. Vi trivs bäst ute i naturen. Hästar är trevliga djur, det tycker vi också.
Så tack ska du ha Bettan, det gjorde du bra!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.