Parker

I helgen utbrast maken när han suttit som fastklistrad i fåtöljen ett antal timmar; "motionera mig!". Loppan och jag, vi tog vårt ansvar och åkte ut med maken för att promenera lite. Men vart skulle vi åka? Inte för långt, inte för snårigt, gärna lite vackert - det blev Alnarpsparken. Om inte ett lantbruksuniversitet kan prestera en vacker park att knalla runt i, vem kan då göra det? Ja, det är en helt retorisk fråga, för parken är fin. Det är gräsmattor och slott och vildvin och gamla knotiga träd och arboretum och blommor och blader i långa banor.

Loppan, maken och jag strosade runt och tittade på gamla träd (jag älskar träd!), balanserade på stubbar och letade lite förstrött efter Tor Nitzelius park. Nu kan man ju tro att det bara var att följa skyltarna som pekade just mot "Tor Nitzelius park", men si, så enkelt var det inte. När man följt en skylt, kom man till en annan som pekade tillbaka i den riktning man precis kommit från. Nåja, så viktigt var det inte, vi hade det rätt behagligt ändå där vi knallade runt i solen.

Och även om vi aldrig kom fram, så såg vi en himla massa andra träd av förtjusande knotighet, för att inte säga knubbighet. Gamla och skrynkliga, och det där skrynklet som man kanske inte direkt gillar när man ser på sig själv, det är minsann himla vackert på ett gammalt träd.

Så småningom ansåg sig ändå maken vara färdigmotionerad, så då åkte vi hem och drack kaffe.

Nu är vi ju lyckligt lottade ändå som har Botan alldeles utanför knuten. Och ja, jo, om vi nu ska vara petiga så är det ju inte en park, utan en trädgård. Lite mindre, men den går minsann inte av för hackor den heller.

Vacker året om tycker jag, men visst är det ändå något alldeles speciellt med hösten och färgerna? Ibland när man strosar igenom dahliarabatterna (eller, om vi nu ska vara petiga med prepositionerna; 'mellan', så att ingen tror att Loppan och jag klampar runt i Botans rabatter), då då dagdrömmer jag lite om att det en vacker dag hänger en sax där, med en skylt "tag gärna en bukett!" - kanske lika bra att så aldrig kommer att ske, för då funnes det ju förmodligen inte minsta lilla dahlia att beskåda kvar.

Idag har det mest regnat, och det kan vara lika så bra det. För tillfället är det maken som rantar runt med Loppan, eftersom min rygg har helt och hållet kastat in handduken. Synnerligen motsträvig. Obstruerar och har sig - och jag behöver verkligen min rygg i någorlunda samarbetsvilligt tillstånd här framöver. Morgonrundan tog jag, men det där med att plocka upp efter Loppan, det var liksom nådastöten, så när jag haltat in igen sa maken bekymrat att "ska du inte ringa läkaren, det där ser inte bra ut?". Fast både han och jag vet ju att om man mot förmodan kommer fram, och mot ytterligare förmodan får en läkartid, ja då är det troligen bara "ät smärtstillande och gå en sjukgymnast" som gäller. Alltså ringde jag Thomas, kiropraktorn, i stället. Vi har en lång historia tillsammans, och varje gång jag går dit vilket inte är alltför ofta, så petar denne ryggdomptör lite, trycker till och så, voilá!, skärper ryggen till sig igen. Nu har han alltså utövat sin magi, och förhoppningsvis kommer ryggeländet att inse att det är bäst för den att samarbeta. Dock får nog maken ta någon runda till, för det är ju så himla långt ner till marken, om nu Loppan får för sig att göra nr. 2. Tycker aldrig det var så långt ner förr? Man har ju hört talas om landhöjning, men det här känns ju snarare som landsänkning?

Däremot har Loppan och jag delat soffan i allsköns samförstånd i eftermiddag - lagom högt och väldigt mysigt. Tyckte i alla fall jag, och förhoppningsvis Loppan också.