1 advent

Utanför fönstret är det mörkt, men här inne är det mysigt och sådär ombonat som det ska vara nu när vi går in på upploppet till jul. Vi har ätit saffransbulle till kvällstéet och nu tittar maken på fotboll medan jag börjar fundera på att dra mig mot sängen. Fotbollen får klara sig utan mig helt enkelt.

Och när jag nu ändå skrivit inlägg om att vara ur fas med vissa saker men å andra sidan vältajmad med andra, ja då kan jag ju säga att den där sängen vi har nu, den är i högsta grad tillhörande kategorin vältajmad.

I tisdags tömde vi sovrummet, maken och jag, medan Loppan förbluffat tittade på. Vadnudå? Sängen bara försvann och allt blev tomt och ödsligt? Om man bortser från en eller annan dammråtta som tittade fram när vi nu släpade ut allting. Ännu konstigare blev det sedan när det helt sonika klev in två unga man som raskt och geschwint först kånkade ut den gamla sängen och sängramen, och sedan kånkade in en sprillans ny säng. Eller rättare sagt, två sprillans nya sängar.

Ställbara och sköna och det kommer nog att bli himla bra. Maken, han provkörde sin säng så vildsint med att hissa upp och ner att madrassen nästan dansade jenka, men lyckades klamra sig kvar i alla fall.

Och, som sagt, synnerligen vältajmat, för det är minsann inte bara mitt julkorstygnsbroderi som är färdigbroderat, ånej. Själv har jag också skurits i och broderats på och nu kan jag ligga där i min nya sköna säng och hissa mig upp och ner och upp och.... ja ni fattar.

Så nu är planen att bli grundligt uppassad av maken (det blir jag) och av Loppan (möjligen mer tveksamt) för att om några veckor vara som ny och spänstigare än någonsin tillförne. Kanske.

Vi får se. Men nu blir det inte mer bloggat idag, för nu ska jag in och ratta runt med sängen.

Nu har man gjort en insats för kulturen minsann

 Maken är med i en historisk förening. Detta kan kanske inte direkt ses som en omstörtande nyhet, snarare kan man väl tänka sig att maken liksom är själva inkarnationen av en historisk förening.

Föreningar bör ju ha en medlemstidning, knökfull med intressanta artiklar. Nu kanske man inte direkt tänker på när det dunsar ner Fjäderfänytt eller Nytt på sticksågsfronten eller liknande rafflande publikation i brevlådan att det faktiskt är någon som måste peta i alla dessa skrifter i kuvert. Men jo, så är det.

Nu föll det sig så att av de som normalt sett brukar göra detta med maken var det noll, zero, nada personer som kunde ställa upp. Maken kastade en begrundande blick på mig, hans hulda makan. Och visst är jag huld, så inihoppsan huld, så det är väl klart att man ställer upp och stoppar i och packar lådor och har sig, där i biblioteket på Historiska museets arkiv.

Jag får säga att jag var rätt så effektiv, ja maken också så vi blev faktiskt klara i rekordfart med våra 500 temanummer om kvinnlig rösträtt. - Snabbast hittills! sa personalen på arkivet imponerat.

Jomen, jag kanske inte gör mig som sprinter på en 100-metersbana, men när det gäller att göra en insats för vetenskap och kultur då är jag glödhet!

När alla tidskrifterna var packade stoppade vi dem i postbackar för vidare befordran av maken till posten, och sedan vinkade vi adjö till vårt sällskap där inne i biblioteket.

Ett ganska tystlåtet sällskap var det, som inte störde så mycket.

Jomensåatt, så här går det till när föreningstidskrifter ska spridas över världen.

Men nu var det ju lite mer vältajmat

 Jag hade en plan för dagen. En plan som inbegrep saffran, mjöl och lite annat - alltså, här skulle bakas saffransbullar! Jo för nästa helg är det ju förste advent, och här hinns inte med några bullar längre fram i veckan. Och tänk så passande, när Loppan och jag vaknade var det soligt, kallt och ljust - och snöigt!

Prata om tajming. Men first things first - morgonpromenad i goda vänners lag skulle klaras av. Kanske inte så mycket promenad som rusa runt i flock, sniffa i flock, tja, umgås helt enkelt. När man var lite lagom stelfrusen om händerna gick vi hem igen, till vår husse som började röra på sig så smått.

Medan husse läste tidningen satte jag igång - saffransbullar, det kan jag längta efter hela året, men när det gäller dessa gula godingar är jag purist. Saffransbullar hänger ihop med advent och jul. Hur gula de än är ska man inte äta dem till påsk, t'exempel.

När bullarna var snurrade och låg på jäsning började jag tänka. Alltså, det är nog så bra med saffransbullar - eller vänta, vad säger jag?! "nog så bra"??!! Det är väl alldeles formidabelt bra! Men man kan ju ändå spetsa till det lite mer och baka ytterligare något juleaktigt. Nu när det var nästan ett winter wonderland utanför fönsterna. Jajamen, mjuk pepparkaka fick det bli.

När allt som skulle bakas var klart och låg på avsvalning, ja då drog Loppan och jag ut i naturen. Man kan inte slösa bort en så fin dag med att häcka inomhus hela dagen. Tycker vi. Husse tyckte annorlunda och stannade hemma med Formel 1. Okej, var och en blir salig på sin fason.

Loppan och jag, vi blir saliga av snöiga vidder! Solsken! Hög, klar luft! Loppan fräste runt och var lycklig och jag strosade fram och var lika lycklig, om än något mindre snabb.

Sen åkte vi hem och åt saffransbullar med husse, och de smakade alldeles utmärkt!

Ur fas

 Jaha. Årets julklapp är ett hemmastickat plagg. Typiskt. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är en jättebra julklapp och himla bra idé! Det borde ju ha fått mig att känna mig hur inne och trendig som helst, fått mig att jubla! - men måste det komma i år, när jag för första gången på rätt många år faktiskt inte direkt planerat några stickade klappar? Va? Så för tillfället känner jag mig synnerligen ur fas, osynkad och sådär.

Vad har jag då gjort när jag uppenbarligen inte stickat på några julklappar? Tja, jag har broderat lite, på min julbonad som faktiskt är färdig och således fått årtalet 2022 inbroderat. Vem kunde anat det? Men måhända skulle man broderat lite mindre och stickat lite mer? Fast det är ju lite trevligt med julbroderier också, och jag har faktiskt stickat. Till mig. Min arantröja växer så sakteliga och det är en väldigt mysig stickning. Lite annat har det väl blivit också.

Sen har jag varit på spa. Igår sammanstrålade fyra av oss från gymnasiegänget på Ystad Saltsjöbad och åt lunch och tillbringade sedan några timmar med att sitta i den varma poolen vid brasan och prata. Ligga i relaxavdelningen och prata. Sitta i bastun och prata. Simma i bassängen och - jo, faktiskt - prata. Huttra ut i utomhusbassängen och prata lite där också. Sedan, när vi var skrynkliga som russin, rena in på bara skelettet och milda och fina och avslappande i själen skildes vi åt för den här gången. Från detta finns det inga foton, för jag ägnade mig åt att vara i nuet. Njuta av sällskapet, lugnet och friden och skratten. Lite zen, sådär. (Om det nu är det jag menar? Alltså, lugn och frid och det är väl vad som behövs lite mer av här i världen).

Vi har varit och tränat lite också i inomhushallen på Lunds brukshundsklubb. Himla lyxigt att kunna träna i bra ljus, inomhus i skydd för vind och regn! Det var första gången för många av hundarna och de for mest runt som popcorn och fattade liksom inte att det var träna som gällde, även om de skärpte sig ibland och rundade tunnor och sprang genom hoops och tunnlar och det ena med det andra. Det var mest småhundar, men också samojeden Polly, som alla småvovvarna ögonaböj blev stormförtjusta i och ville hänga med. Polly var lagom road men fann sig i det, men till sist vände hon resolut ryggen till och vägrade att se de där små raggiga sakerna.

Sen har jag tittat på årets första julfilm - och tänk, kärleken segrade, julgranen tindrade och det obligatoriska välartade barnet jublade. Som det kan gå.

En eller annan hundpromenad har det också blivit. Maken har fått mat. Te har druckits.

Tja, det är väl lite sånt som jag har gjort. Eftersom jag inte stickat julklappar alltså.

Ibland får man ge sig

 Man har ju en inre liten cyniker. En som tänker att det där med reklam, det är ju mest bara påhitt. Bluff och stjärndunst i ögonen på folk och så där. Så när man läser att något är "århundradets..." si eller så, ja då blir man ju inte helt stjärnögd av förtjusning.

Jag tyckte ju ändå att de var fina. Blå, med stora blommor och nävor skulle jag ju ha, nu när det räliga gullriset förpassats till de sälla jaktmarkerna. Så visst, nog köpte vi på oss några nävor Rozanne, som mycket riktigt utnämnts, inte bara till århundradets näva, utan även till "århundradets perenn". Yeah, right, tänkte man väääldigt cyniskt då.

Nu kryper jag till korset. Det som var små taniga plantor började ju raskt att blomma. Och blomma. Och bre ut sig. Och bli stora och fina.

Trots att vi nu är inne i andra halvan av november så står de där och prunkar på. Lite trötta kanske de är, men jämfört med det mesta annat i trädgårdsväg så är det här blomprakt i kvadrat!

Så jag ger mig! Det kan nog vara så att Rozanne faktiskt är århundradets perenn - och om hon inte är det, så vet då inte jag vad som ska till. I vilket fall som helst, så tänker jag att det var ju en himla tur att den där inre cynikern, hon fick bita sig i tummen och gå på reklamen, då i våras.

Fast jag tänker ju att det förmodligen är undantaget som bekräftar regeln. Helt blåögd har jag nog inte blivit ändå.

Höstsöndag

 Äntligen drar den igång igen - skidsäsongen! Jag säger som jag säger varje år, att det är något oändligt mysigt att sitta där med sin stickning och titta på när skidskyttar och andra skidlöpare ränner runt i skogen. Då kan man ju undra varför jag sov bort hela damernas skidskytte? Ligga där i soffan under en filt och tryna när det skjuts vilt omkring sig? Tja, det finns ett par anledningar till det. Ena är att jag igår var och fick årets influensavaccin och då brukar jag ofelbart få feber, så också i år. En annan, och kanske ännu större anledning är att studenterna på Lunds nation, efter en faktiskt ganska lugn höst, valde denna natt till att festa helt utan en tanke på en morgondag. Eller sina grannars sömn, för den delen. Efter sammanlagt 6 samtal till deras störningsjour fick vi så äntligen tyst i omgivningarna, men då var klockan 4 på morgonen. Lite illvilligt hoppas jag att de kollektivt drabbats av rejäla kopparslagare vid det här laget. Inte undra på att man är lite trött.

Men annars är det inte så mycket att grumsa om. Hösten fortsätter att leverera höstfärger. Även om många löv nu ligger på marken så finns det en hel del färgprakt ändå.

En illande gul ginko, till exempel. Det var ett rent under att jag lyckades få ett foto, för bakom det där gräset, ja där dök ju airdaleterriern Tjipp upp - och då fräste Loppan iväg för att hälsa på denne tjusige yngling utan att ta hänsyn till mattes fotografiska sysselsättning.

Gillar man inte gult (vem gör inte det?!), ja då kan man ju titta på sumpcypressen. Jag medger, det är inte ett tilltalande namn, men nog är det tjusigt, det där vinröda? Eller om det är varmorange? Jaja, tilltalande är det i alla fall.

Men ett av de absoluta favoritträden är den kaukasiska vingnöten. Inte bara för att namnet är så roligt, utan för att det växer så knotigt och egensinnigt och ser liksom ut som något ur en sagobok. Många ekorrar brukar det rusa runt bland grenarna också, så även Loppan estimerar detta träd.

När det nu är så höstigt och fint ute, ja då vill man ju prompt äta gåsmiddag. Dock vill man inte tillaga en hel gås själv för två personer (ja, jo, en hund också, men någonstans får man väl ändå dra gränsen?). Då är man lite listig och beställer en meny hos Holmgrens i Saluhallen. Skogssvampsoppa (ingen svartsoppa för oss, inte), gås och sen skånsk äpplekaka. Ett utmärkt sätt att fira hösten, i all synnerhet med en liten pinot noir till.

I fredags skulle jag då gå och hämta den beställda gåsen. Saluhallen en fredag är alltid fylld med folk. När jag kom till Holmgrens var det nr 25 och jag fick kölapp 47. Den som väntar på något gott....fick vänta och vänta medan folk skulle debattera den kanadensiska högrevens fördelar jämfört med någon annan högrev. Hur många av deras hemlagade korvar man skulle köpa? Om det var den lufttorkade skinkan man tyckt så mycket om förra gången, eller om det var någon annan? Nåja, beväpnad med tålamod väntade jag. Så småningom hade vi kommit till 43...och då gick brandlarmet. Men!?! Inte nu! kved jag, men det var inget att göra. Alla motades ut ur saluhallen och det var väl ändå rimligt.

Väl ute såg jag en kvinna som prompt började filma när brandbilen kom och jag hann tänka en illvillig tanke om folk som ska filma precis allt för att lägga ut på sociala medier - ända tills jag hörde henne lite generat säga att hemma hade hon en 4-åring som älskade brandbilar. Då kom jag att tänka på när sonen hade födelsedagskalas och vi fick översvämning i källaren och brandkåren ryckte ut och länspumpade till alla gossarnas förtjusning. Det är något visst med brandmän, det är det.

Till slut fick jag hämtat gåsen och traskade hem till maken, och sen hade vi en fin kväll tillsammans. Maken, gåsen och jag. Och Loppan. Som också fick smaka lite gås - men bara lite.

Hösten alltså - nog är den bra fin ändå.

Som vi har dansat!

 Sonen och sonhustrun skulle, tja inte direkt ut på galej, men på något konferensaktigt med middag och sånt i två dagar och undrade om vi kunde? Möjligen? - Say no more! sa vi och fräste iväg med rosor på kinden och barnbarn i blick.

På eftermiddagen gick vi allihop iväg för att hämta Kickan - maken, Loppan och jag. Det höll på att gå lite åt pipsvängen först, för maken fick för sig att ett annat barn med rosamönstrad overall och blå mössa var Kickan och tyckte att vi helt enkelt skulle stoppa ner detta flickebarn i vagnen och dra iväg. Men vid närmare okulär besiktning insåg vi att detta, det var inte Kickan utan en helt annan liten tös. Jag tror hennes mamma, som stod bredvid, uppskattade att inte bli av med sin dotter. Sen passade maken Loppan medan jag gick in och hämtade Kickan och hällde ner henne i overallen (som alltså också hade ett rosa mönster) och satte på mössan (blå) och så gav vi oss iväg. Ja, i alla fall skulle vi gjort det om inte en annan förälder rådigt hade löpt efter oss med min handväska som jag helt glömt bort i förtjusningen över att träffa Kickan. Det är tur att det finns folk som håller reda på en.

Till sist kom vi i alla fall tillbaka hem, med rätt barn och handväska och allt. Kickan var lite förundrad först över att inte mamma och pappa var där - men Loppan var där och efter att ha haft en liten kramstund med farmor så var allt frid och fröjd!

Det var fullt ös! I högtalarna dånade Mora Träsk med huvud-axlar-knä-å-tår-knä-å-tår och på havets vågade våg och allt vad det var och vi dansade och skakade på alla möjliga kroppsdelar så att det var rena workoutpasset. Sen byggde vi med Duplo,  och Kickan byggde jättehöga torn och idkade byteshandel med farfar och provade farmors inneskor och det var full fart så man blev lite småsvettig och lockig i nacken! Jamen, kolla, en sån supersöt nacke!

Så småningom var det ju ändå dags att laga mat - kyckling med ugnsrostade rotfrukter blev det och jag hade mycket kompetent hjälp i köket av Kickan, som hade farfar som sidekick. Undra på att det blev gott! Fast ja, de där rotfrukterna och potatisen, de var lite onödiga så de hamnade på golvet. Men Kickan blev mätt ändå, mätt och lite trött så hon och Loppan tog igen sig en stund på mattan, innan det var dags för pyjamas och titt i boken om Kaninlåda. Sen knoppade hon in, och drömde förmodligen om nya dansmoves som hon ska imponera på farmor och farfar med!

Dagen därpå, när Kickan var på förskolan passade maken och jag på att besöka farmor och farfars grav - ja alltså, makens föräldrar, våra barns farmor och farfar. Och tänk, nu är vi såväl farmor och farfar som mormor och morfar själva. Hur gick det till?

Sen tog vi en tripp down memory lane och knallade runt i kvarteren där maken växte upp, och gick och tittade på skolorna han hemsökt som litet busfrö. Till makens stora förtjusning visade det sig att dagens elever också stod och tjuvrökte bakom precis samma byggnad där han gjorde det på sin tid - nämligen bakom skolsköterskans hus. Vilket ju kan tyckas vara ett märkligt ställe att välja, men i alla fall. Vi kom att prata om att när vi gick på högstadiet, ja då inrättade man ju rökrutor - för eleverna! Det känns ju helt vansinnigt nu, att man som 13-14-15-åring fick stå där och bolma helt tillåtet, ja om man lämnat in lappen med föräldrarnas förfalskade namnteckning på, såklart. Nu finns det inga rökrutor, men röks gör det tydligen fortfarande.

Sen hämtade vi Kickan och så lekte vi hela eftermiddagen - vi sorterade klossar och åkte flygplan, lekte tittut och Kickan stoppade klossar i hål, fast det runda hålet slök de flesta klossarna, märkligt nog. Och gick det inte att prega ner klossen så lyfte Kickan helt sonika på locket och stoppade ner klossen ändå. Hon är inte dum, den tösen!

Sen blev det pasta och fläskkarré och gröt och sen, ja sen sov Kickan som klubbad tills mamma och pappa kom hem, rätt trötta efter två dagars möten och konferenser också.

Nu är vi hemma igen, och vi har inte dansat minsta lilla steg sedan vi kom till Lund igen - man kanske skulle gå och sätta på lite Mora Träsk för att få lite fredagsfeeling till fredagsvinet?

Tea for two - men inte för tre, snålt nog

Så sant som det är sagt - i all synnerhet om man lägger till "Afternoon" före. Små goda smörgåsar. Ännu godare scones. Små, lagom stora, söta kakor. Och en stor kanna te. Hur kan man inte gilla det?

Dottern hade aldrig varit på Alice och Katten, som är makalöst populärt och alltid fullbokat på helgerna - men som nu har kvällsöppet också. Det var alldeles för länge sedan vi hade lite mor-och-dotter-tid tillsammans. Hmm... jag lade pannan i djupa vecka och kände mig som Nalle Puh. Tänka...tänka.... och efter en inte alltför lång stund fann jag lösningen. Heureka! utropade jag (inte) och bokade in oss en vanlig sketen tisdagskväll.

 

 

Dottern var inte avogt inställd. Däremot kan det hända att hon glömt bort det, eftersom hon är i det där skedet i livet där allt snurrar runt i en hektisk dans med jobb-å-barn-å-aktiviteterimängd-och-barnkalas-och, tja, livet för en familj med barn och jobb. Själv är jag ju ur råttrejset och skickade helt enkelt ett påminnelse-sms vid lunchtid vilket var ett snillrikt drag. Vill jag bara påtala i all blygsamhet.

Alltså sammanstrålade vi utanför i kvällsmörkret och sen hade vi några väldigt trevlig timmar där vi åt och pratade och drack te i mängd. En lisa för själen helt enkelt.

När vi hade hållit på ett bra tag och omsorgsfullt njutit av det framdukade kom kyparen och undrade vänligt om vi ville ha var sin liten kartong att ta med oss kakorna hem, om vi inte orkade? Vi tittade roat på honom och sa artigt att det var inte nödvändigt. Herregud, vi är väl rutinerade afternoon-tea:are - klart vi orkade. Och det var ju just därför vi tagit det i maklig takt.

Så småninom var allt uppätet. Uppdrucket. Och kvar vid bordet satt den tredje deltagaren och undrade vart hennes afternoon tea tagit vägen? Vavava??!

Jag tror nog ändå att hon, precis som vi, haft en väldigt trevlig kväll.

Spöken, valpar och kärleksbrev

 Det är ju novemberlov och då dräller det av spöken och hemskheter överallt. Sånt vill man ju inte gå miste om, så alltså hämtade vi Pyret och Kickan. (edit: ja alltså, vi hämtade ju Grynet och Pyret - Kickan är ju hemma hos sina föräldrar. Ska det vara så svårt att hålla reda på sina barnbarn?! Jag har ju ändå "bara" tre. Då skänker jag min farmor en tanke. Hon hade, tja, det var väl uppemot 30 i alla fall, så kan det ju bli när man har 13 barn. Där kunde man ju förstå om man blandar ihop det lite. Tre borde man dock kunna ha koll på, kan man ju tycka).  Ja, alltså, de är ju vare sig spöken eller hemska, men nu tänkte vi att vi skulle ha det lite lagom kusligt tillsammans.

Vi gick ut lite löst med att göra skräckpotatisar i Botan. De blev piggiga och gröna och blodiga och allt vad det var, men några spöken såg vi ändå inte till.

Då gick vi hem och styrkte oss lite inför kvällens begivenheter. - An apple a day, keeps the doctor away! Jodå, här är vi sunda minsann. Det kan dock hända att det blev en kanelbulle också. Man behöver ju inte överdriva det där sunda. Grynet, hon såg till att även Loppan fick sig lite till livs.

Är man hos mormor och morfar, ja då hamnar man förr eller senare i pysselrummet, det är mer eller mindre en naturlag. Bland annat skulle vi pyssla ihop löv av toarullar, det hade mormor, som är en modern mormor, läst om på Instagram. Och visst gjorde vi det, fast nu är det ju så att mormors tålamod är av det mer kortvariga slaget, så att först måla bladen och sedan vänta på att de torkade innan man limmade ihop dem.... nja, det är inte mormors melodi. Kanske att man ska limma först och måla sen, nästa gång. Troligen hade limmet liksom limmat bättre då. Det är i alla fall min nuvarande teori. Roligt hade vi, och det är ju ändå det viktigaste!

Sen var det dags att gå upp och äta köttbullar och då fick vi minsann besök! Det var syrran som varit och hämtat våra keramikgrejer som nu var brända och som blivit jätteblanka och fina. Möjligen kan det bli så att mormor och morfars skålar hamnar långt in, högst upp i ett köksskåp... men att flickornas katter och sjöjungfru och prinsessa är jättefina, det syns ju lång väg!

Sen var det ändå dags att utrusta sig med ficklampor och bege sig till Kulturen där vi skulle gå på spökjakt! Det var mörkt och lite kusligt och man skulle leta ledtrådar inne i husen... och rätt vad det var så bara vimlade det av spöken! Spöken som knackade på fönstret och tittade in med sina blodiga ansikten när man stod där i en liten stuga... spöken som följde efter en  på lite håll när man gick där i mörkret...munkspöken som stod där och såg, tja, spöklika ut... vita damen som sorgmodigt vandrade fram. Till slut blev det nästan lite för kusligt, så Grynet höll mormor hårt i handen, medan mormor lovade att om spökena blev för närgångna, ja då skulle hon klippa till dem med sin ficklampa, så det så. Man ska inte slåss, det ska man inte - men gäller detta spöken, måntro? Är de pacifister?

Men vi klarade oss, löste gåtan och flickorna fick guldpengar innan vi gick hem igen och åt glass, fast det var ganska sent och inte alls lördag. Och sen, ja sen somnade två trötta flickor gott. Ja Pyret, hon var så trött att hon knappt märkte att mormor borstade tänderna på henne och bekymrade sig dagen därpå att vi kanske missat det? Men inte missar mormor sånt, inte med två tandläkare i familjen!

Flickorna somnade som sagt ovanligt snabbt - fast sen kom Grynet vid 12-tiden och kröp ner hos mormor. Det kan ha varit lite mycket spöken som spökade runt i huvudet? Det var lite som att dela säng med en väderkvarn så mormor var vaken där ett tag. Klockan 6 kom Pyret och då kände mormor att hennes säng var lite för liten för två små väderkvarnar och en mormor (lite som Wyatt Earp och vem det nu var, som fick ha en shoot-out eftersom stan var för liten för två revolvermän), så då tog mormor med sig Pyret och gick och la sig i bäddsoffan. Där somnade Pyret om. Det gjorde inte mormor. Men sedan var det samling i sängen och alla hade det mysigt, i all synnerhet Loppan!

Och det var plättar och pyssel och sen var det dags att åka och hälsa på fler hundar. Man kan aldrig få för mycket av det goda!

Både Poppy och Enya blev jätteglada av att få besök och det kastades boll och busades i soffan och Enya knörvde runt sig bland soffkuddarna och vi hade det himla mysigt! Pepparkakor och kärleksmums och apelsinjuice blev det också, innan det var dags att åka hem till mamma och pappa igen. Med skräckpotatisarna i en påse och fullt av minnen av spöken och valpar och lite av varje tror jag. 

Det har sjungits en massa julsånger också, för vi kom liksom lite i Christmas mood där nere i pysselrummet. Då passar det ju bra att skriva till Tomten.

Jag tror att Tomten blir jätteglad av att i stället för långa önskelistor få ett brev där det står "Tomten ya esga dey". Klart att han förstår att det betyder "Tomten jag älskar dig" - skrivet av en fyraåring som bara fick hjälp med att bokstaven efter 'T' i tomten är det 'o'. Det vore väl skräp till tomte om han inte nu kommer med väldigt fina julklappar efter att ha fått ett sånt kärleksbrev!

Idag har det varit lite lugnare. Inga spöken. Inga "mormor!...", inget pyssel, inga valpar. Bara lite brödbak, en promenad i Slottsparken i Malmö, och en boeuf Bourguignon som puttrar på spisen.

När vi körde hem från Malmö såg vi en fin regnbåge. Och jag, jag vet nog vad som finns där vid regnbågens fot. Två fina flickor, det är väl den bästa skatt man kan tänka sig. Så det finns säkert en regnbåge i Halmstad också, där den tredje lilla skatten väntar på att farmor och farfar ska komma och passa henne snart. Då blir det nog lite färre spökerier, men mysigt ändå!