Ibland får man ge sig

 Man har ju en inre liten cyniker. En som tänker att det där med reklam, det är ju mest bara påhitt. Bluff och stjärndunst i ögonen på folk och så där. Så när man läser att något är "århundradets..." si eller så, ja då blir man ju inte helt stjärnögd av förtjusning.

Jag tyckte ju ändå att de var fina. Blå, med stora blommor och nävor skulle jag ju ha, nu när det räliga gullriset förpassats till de sälla jaktmarkerna. Så visst, nog köpte vi på oss några nävor Rozanne, som mycket riktigt utnämnts, inte bara till århundradets näva, utan även till "århundradets perenn". Yeah, right, tänkte man väääldigt cyniskt då.

Nu kryper jag till korset. Det som var små taniga plantor började ju raskt att blomma. Och blomma. Och bre ut sig. Och bli stora och fina.

Trots att vi nu är inne i andra halvan av november så står de där och prunkar på. Lite trötta kanske de är, men jämfört med det mesta annat i trädgårdsväg så är det här blomprakt i kvadrat!

Så jag ger mig! Det kan nog vara så att Rozanne faktiskt är århundradets perenn - och om hon inte är det, så vet då inte jag vad som ska till. I vilket fall som helst, så tänker jag att det var ju en himla tur att den där inre cynikern, hon fick bita sig i tummen och gå på reklamen, då i våras.

Fast jag tänker ju att det förmodligen är undantaget som bekräftar regeln. Helt blåögd har jag nog inte blivit ändå.