Maken är med i en historisk förening. Detta kan kanske inte direkt ses som en omstörtande nyhet, snarare kan man väl tänka sig att maken liksom är själva inkarnationen av en historisk förening.
Föreningar bör ju ha en medlemstidning, knökfull med intressanta artiklar. Nu kanske man inte direkt tänker på när det dunsar ner Fjäderfänytt eller Nytt på sticksågsfronten eller liknande rafflande publikation i brevlådan att det faktiskt är någon som måste peta i alla dessa skrifter i kuvert. Men jo, så är det.
Nu föll det sig så att av de som normalt sett brukar göra detta med maken var det noll, zero, nada personer som kunde ställa upp. Maken kastade en begrundande blick på mig, hans hulda makan. Och visst är jag huld, så inihoppsan huld, så det är väl klart att man ställer upp och stoppar i och packar lådor och har sig, där i biblioteket på Historiska museets arkiv.
Jag får säga att jag var rätt så effektiv, ja maken också så vi blev faktiskt klara i rekordfart med våra 500 temanummer om kvinnlig rösträtt. - Snabbast hittills! sa personalen på arkivet imponerat.
Jomen, jag kanske inte gör mig som sprinter på en 100-metersbana, men när det gäller att göra en insats för vetenskap och kultur då är jag glödhet!
När alla tidskrifterna var packade stoppade vi dem i postbackar för vidare befordran av maken till posten, och sedan vinkade vi adjö till vårt sällskap där inne i biblioteket.
Ett ganska tystlåtet sällskap var det, som inte störde så mycket.
Jomensåatt, så här går det till när föreningstidskrifter ska spridas över världen.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.