Höstsöndag

 Äntligen drar den igång igen - skidsäsongen! Jag säger som jag säger varje år, att det är något oändligt mysigt att sitta där med sin stickning och titta på när skidskyttar och andra skidlöpare ränner runt i skogen. Då kan man ju undra varför jag sov bort hela damernas skidskytte? Ligga där i soffan under en filt och tryna när det skjuts vilt omkring sig? Tja, det finns ett par anledningar till det. Ena är att jag igår var och fick årets influensavaccin och då brukar jag ofelbart få feber, så också i år. En annan, och kanske ännu större anledning är att studenterna på Lunds nation, efter en faktiskt ganska lugn höst, valde denna natt till att festa helt utan en tanke på en morgondag. Eller sina grannars sömn, för den delen. Efter sammanlagt 6 samtal till deras störningsjour fick vi så äntligen tyst i omgivningarna, men då var klockan 4 på morgonen. Lite illvilligt hoppas jag att de kollektivt drabbats av rejäla kopparslagare vid det här laget. Inte undra på att man är lite trött.

Men annars är det inte så mycket att grumsa om. Hösten fortsätter att leverera höstfärger. Även om många löv nu ligger på marken så finns det en hel del färgprakt ändå.

En illande gul ginko, till exempel. Det var ett rent under att jag lyckades få ett foto, för bakom det där gräset, ja där dök ju airdaleterriern Tjipp upp - och då fräste Loppan iväg för att hälsa på denne tjusige yngling utan att ta hänsyn till mattes fotografiska sysselsättning.

Gillar man inte gult (vem gör inte det?!), ja då kan man ju titta på sumpcypressen. Jag medger, det är inte ett tilltalande namn, men nog är det tjusigt, det där vinröda? Eller om det är varmorange? Jaja, tilltalande är det i alla fall.

Men ett av de absoluta favoritträden är den kaukasiska vingnöten. Inte bara för att namnet är så roligt, utan för att det växer så knotigt och egensinnigt och ser liksom ut som något ur en sagobok. Många ekorrar brukar det rusa runt bland grenarna också, så även Loppan estimerar detta träd.

När det nu är så höstigt och fint ute, ja då vill man ju prompt äta gåsmiddag. Dock vill man inte tillaga en hel gås själv för två personer (ja, jo, en hund också, men någonstans får man väl ändå dra gränsen?). Då är man lite listig och beställer en meny hos Holmgrens i Saluhallen. Skogssvampsoppa (ingen svartsoppa för oss, inte), gås och sen skånsk äpplekaka. Ett utmärkt sätt att fira hösten, i all synnerhet med en liten pinot noir till.

I fredags skulle jag då gå och hämta den beställda gåsen. Saluhallen en fredag är alltid fylld med folk. När jag kom till Holmgrens var det nr 25 och jag fick kölapp 47. Den som väntar på något gott....fick vänta och vänta medan folk skulle debattera den kanadensiska högrevens fördelar jämfört med någon annan högrev. Hur många av deras hemlagade korvar man skulle köpa? Om det var den lufttorkade skinkan man tyckt så mycket om förra gången, eller om det var någon annan? Nåja, beväpnad med tålamod väntade jag. Så småningom hade vi kommit till 43...och då gick brandlarmet. Men!?! Inte nu! kved jag, men det var inget att göra. Alla motades ut ur saluhallen och det var väl ändå rimligt.

Väl ute såg jag en kvinna som prompt började filma när brandbilen kom och jag hann tänka en illvillig tanke om folk som ska filma precis allt för att lägga ut på sociala medier - ända tills jag hörde henne lite generat säga att hemma hade hon en 4-åring som älskade brandbilar. Då kom jag att tänka på när sonen hade födelsedagskalas och vi fick översvämning i källaren och brandkåren ryckte ut och länspumpade till alla gossarnas förtjusning. Det är något visst med brandmän, det är det.

Till slut fick jag hämtat gåsen och traskade hem till maken, och sen hade vi en fin kväll tillsammans. Maken, gåsen och jag. Och Loppan. Som också fick smaka lite gås - men bara lite.

Hösten alltså - nog är den bra fin ändå.