...och igen!

Jamåhonleva-temat fortsätter, för idag, idag fyller ju Pyret 5 år! Och är inte det värt att fira, ja då vet då inte jag vad som ska firas.

Sprallig och glad och sportig och full av spring i benen ser hon till att vi alla håller oss i trim! Morfar och jag har precis whatsappat med självaste jubilaren som berättade att hon fått en sjöjungfrukatt och massor av pärlor i present och att det skulle serveras godis senare idag. Låter som ett recept på en toppendag!

Grattis på dig Pyret, hoppas du får en fantastisk födelsedag nu när du fyller 5 år! Du är verkligen en frisk fläkt i familjen!

 

Jamåhonleva!

 

En mig närstående syster fyller år idag! Det är ju himla bra, dels att man har en syster av prima kvalitet, dels att man då får komma och äta tårta. Alltså ilade maken, Loppan och jag iväg med blomsterkvast för att sjunga jahonlevahurra. Medan vi ylade på, tittade vovvarna förundrat på oss, och man såg att lilla Enya, som hittills varit förskonad från sådana vokala utbrott, undrade mycket vad det var som hänt?!

Sen drack vi bubbel, och då blev det tyst på oss. Det tror jag att alla uppskattade, inte minst vi som ju fick bubbla på.

Efter ett tag kände jag något som stack till - när jag sänkte blicken mot golvet såg jag två som hundar som stirrade mycket uppfordrande på mig. "Vad är det här för orättvisa, vart är vårt bubbel?!" såg man att de tänkte. Men nä, hur släpphänt matte man än är, så är det inte försvarbart att hälla bubbel i sina vovvar. I all synnerhet inte som man vill dricka upp det själv.

Sen blev det, som sagt, tårta. Tårta fick de inte heller smaka. Det är tufft att vara hund i det här sällskapet. Fast hundgodis, det fick de. Både en och två, kanske tre bitar. Så jag tror nog att de var lika nöjda som alla vi andra.

Imorgon är det nyårsafton, och då träffas vi igen och bubblar. Ett liv i sus och dus, sämre kan man ha det!

Ut i skogen ska vi gå, jopphejdi, jopphejda!

 Morfar, som är en klok man, tyckte att det kunde kanske behövas lite frisk luft och lite motion efter en julafton i den goda matens tecken. Alltså bokade jag en grillplats på juldagen och så begav vi oss ut i dimman. Men, som vi så klokt sa, vad gör väl lite dimma? Det kunde ju ha hällregnat på tvären.

Tyvärr skulle Kickan och hennes familj åka vidare norrut, så de kunde inte följa med, men Grynet och Pyret och deras föräldrar mötte upp maken, Loppan och mig vid Skrylle. Vi var fullastade med korvar, grillkol och varm choklad. Man ville ju inte riskera att drabbas av en plötsligt påkommen svält. - Mormor, tog du med pepparkakor, undrade Pyret och ryckte mig lite i armen. Och det är väl klart att vi hade med pepparkakor också! Människan lever ju inte av korv allenast.

Vi kastade oss ut i den vilda terrängen, där vi skådade djurbajs, mossiga stenar, lavar och andra intressanta saker och sen kom vi fram till grillplats 8A där svärsonen raskt drog igång elden. Svårt att grilla korv utan eld.

Tja, sen följde vi väl det vedertagna schemat; åt den första korven lite lagom halvrå för att man inte har tålamod att vänta, "tappade" en eller annan lammkorvsbit ner till Loppan,  fick rök i ögonen, åt pepparkakor och hade det i största allmänhet väldigt mysigt!

Grynet tog dessutom med morfar ut på en liten sväng och pekade ut och artbestämde allehanda träd och buskar. Är man en person som gillar fakta så fixar man ju sånt lätt som en plätt.

Lite svalt var det, så Pyret blev lite kall om fingrarna. - Du kan ju springa ett varv och få upp värmen, föreslog mormor då. - Jag springer 20 varv! sa Sporty Pyret då - och det gjorde hon. Vi andra hejade på och blev varma bara av vara åskådare. Men så är ju som sagt Pyret ett barn av det sportigare slaget. Hon fick inlines i julklapp och på julaftonskvällen tog hon sig runt hela kvarteret på sina inlines och ramlade och tog sig upp och tränade och var ihärdig. Mormor gapade beundrande och tänkte då i sitt stilla sinne att hade det varit hon som haft inlines på fötterna hade hon a) frusit fast i ren panik, b) ylat av skräck för att sedan c) raskt ramla och bryta åtminstone två ben. Så icke Pyret.

När korven var ett minne blott ville en del få utlopp för ytterligare energi och klättra i träd, så då gick vi till naturlekplatsen där det fanns jättebra klätterträd. Inte för att jag själv spänstade upp i tall eller så, men jag gjorde mig jättebra som publik vill jag framhålla.

Sen var det ändå dags att åka hem, äta en saffransbulle eller så, och tänka att det har varit några väldigt fina juldagar det här!

Idag har Det Stora Lugnet infallit här. Maken, Loppan och jag sov till halv tio. När detta inträffade senast, ja det minns jag inte. Det kan ha varit någon gång på 70-talet?

Äntligen!

Det var inte bara tomten som var vaken, och snön låg verkligen inte vit på taken - men vem bryr sig som såna petitesser? Nu var det ju äntligen dags! Dags för julafton, men först och främst dags att träffa hela familjen. Det har varit alldeles för länge sedan jag fick krama om barnbarn, barn och svärbarn, men nu, nu var det dags.

Julafton firades hos Grynet och Pyret och deras föräldrar och det var precis som det ska vara; granen stod grön och grann - check! Mat lagades - check! - Mat åts - check! Tomten kom - check! Glada barn - check! (och inte bara barn, alla var glada och goda, möjligen tyckte Loppan att det var för lite kattjakt för att det skulle vara perfekt, men hon fick faktiskt finna sig i det).

Som sagt, granen - den stod verkligen grön och grann och full med paket. Vi fick handgripligen hindra Loppan från att förse sig vid något tillfälle, hon fick ju faktiskt vänta tills Tomten kom, precis som alla andra.

Bordet var fint dukat och somliga jobbade hårt i köket medan andra mest höll sällskap och var i vägen. Sen var det dags att smörja kråset och alla högg in med god aptit! Man måste ju se till att ha gott om ork till när tomten skulle komma. Grynet och Pyret är ju i och för sig världsvisa barn som genomskådat det där med Tomten - men tomten är ju ändå en viktig ingrediens i julaftonsfirande!

När lunchen var ett minne blott tyckte morfarmor att det kunde vara trevligt med lite gruppfoton vid granen. Nåja. De blev väl som sådana mest blir - lite hipp som happ. Vissa vill inte riktigt vara med på bild, andra vill inte riktigt vara stilla och det är väl ändå så det ska vara? Spontant, impromptu och naturligt är ledorden jag far efter. Inga stela onaturliga uppställningar.

Sen är det ju så att har man världens gulligaste barnbarn, ja då har man gott om motiv. Till och med så att man lyckades fånga tre kvicksilver framför granen! Med hund, en stund i alla fall.

Glada och förväntansfulla, julafton, det är en himla bra dag! Men man får ju vänta, det får man - men är man kreativa barn så har man ju full sysselsättning!

Och medan flickorna är fullt sysselsatta med att rita och leka paket och busa runt, ja är morfarmor fullt sysselsatt med kameran - jo för morfarmor har äntligen skärpt till sig och plockat fram storkameran som legat i malpåse alldeles för länge. Nog för att det är bra med mobilbilder, men ibland vill man liksom ha tillfredsställelsen av att höra ett rejält 'klick' när man trycker av!

Kan man få för mycket foton på sina barnbarn? Vilken fråga! Klart man inte kan!

Men helt plötsligt började det ju smyga runt en märklig gubbe i trädgården... så då fick man ju hålla utkik. Vem var det? Tomten, så klart! Grynet och Pyret tyckte det var toppen med Tomte, Kickan var något mer frågande, men tog emot paket i alla fall. 

Sen behövde Tomten ge sig iväg och då övertog Grynet utdelandet med stor ackuratess och sprätte paket omkring sig i vederbörlig riktning - och som sig bör var de allra flesta till flickorna. Alla var nöjda och glada och det låg papper i drivor och Loppan fick också paket! En gris som raskt förlorade pipet, allt enligt gammal god tradition.

Sen var det dags för saffransbullar och pepparkakor. Revbensspjäll och skinka. Köttbullar och apelsinefterrätt med vispgrädde med dulche de leche, något som Kickan raskt utnämnde till sin nya favoriträtt! Sen spelade vi fiskspelet och tja, sen kommer jag inte ihåg så mycket mer, för då var alla trötta och det var dags att dra sig hemåt - men en hejdundrandes julafton, det var det! 

Och morfarmor log lite för sig själv när hon insåg att vissa saker går igen - när Kickan gjort ett provförsök och gått upp för att försöka sova, och svärdottern skickat ett ett foto som visade resultatet av detta sovförsök - ja då kom jag ihåg hur det såg ut för fem år sedan, när Grynet var ett mycket mindre gryn än det Praktgryn hon är idag!