Neymar och jag

 Maken gillar ju att titta på fotboll, och därför är det kanske inte så himla konstigt att han emellanåt använder sig av fotbollsreferenser. Idag, till exempel, var ett sånt tillfälle. Nu är det kanske så att inte alla omedelbart ser kopplingen mellan Neymar och mig. Neymar är en vältränad biffig typ - men måhända något av en drama queen? Bara någon så mycket som nuddar honom ramlar han omkull i en liten hög och vrålar av smärta - i alla fall så länge innan han inser att nähänä, domaren gick inte på den lätte.

Här kommer man ju osökt att tänka på hur Formel 1-förarna drämmer rakt in i en mur, voltar fyra varv och sedan kliver ur bilen som om inget hänt. Således jämför ingen dem med Neymar.

Nu kan man ju undra; är det verkligen så att maken hade fog för sitt uttalande? Inte är väl jag en överdramatisk Drama Queen av gnälligaste slag? När sonen ringde tidigare i eftermiddags berättade jag för honom vad maken kallat mig (och, i ärlighetens namn, även varför). - Rullade du runt på golvet och vrålade? undrade sonen då.

Men här vill jag faktiskt hävda att nej, det gjorde jag inte. Det kan hända att det vrålades lite. Att svordomarna flög genom luften. Att jag var på vippen att slå sönder saker. Men rulla runt på golvet, så långt gick jag inte.

Nu kan man ju undra vad som orsakade detta utbrott? Eller förresten, med tanke på tidigare blogginlägg så kanske det inte är så konstigt?

Dagen började i alla fall mycket bra. Solen sken. Golfrunda var inbokad. Loppan var duktig. Maken och jag spelade bra och det det var en tuff kamp om vem som skulle avgå med segern. I alla fall ända tills jag gjorde det där fatala nubörjarmisstaget efter två slag på 7:ans hål. "Det är roligt när man spelar bra", sa jag då. Mitt nöt. Man säger inte sånt. Det är bara att inse att efter ett sånt oförsiktigt uttalande så går det åt pipsvängen. Och alltså sopade maken hem segern efter 9 hål på ett mycket rättvist sätt - han hade ju inte sagt något om hur det gick. Jaja.

Men jag tar det med fattning, inte blir jag upphetsad över en sån sak.

Det som fick mig att bryta ihop var att börja sätta igång den nya telefonen. Herregud vad man ska koppla ihop och godkänna och massor av frågor får man om man tillåter ditten eller datten - man grips genast av en hemsk misstanke att om man är medgörlig, ja då kommer man bums att straffas av elakartade virus. Alltså provar man med att svara "nej" på sådana frågor och då säger mobilen triumferande att jahaja, men då funkar inte denna app. 

I alla fall, det var inte det som fick bägaren att rinna över, det var att installer ett nytt bank-id. Man kan ju numera uppenbarligen inte leva utan ett sådant - ja det kan helt enkelt så att man inte finns, om man inte har ett mobilt bank-id. Alltså läser man instruktionen och tycker att man gör precis som där står och vips så har man liksom avinstallerat och spärrat och haft sig, men har man något nytt-bankid? Nej det har man inte. Och det var då maken kom löpandes och sen försökte lugna ner sin fru som ylade som en hysterisk Medusa.

- Skratta inte! sa jag till maken då, för jag såg nog att det ryckte i mungiporna på honom. Maken försäkrade att han visst inte skrattade och kämpade ännu mer för att hålla anletsdragen i styr. - Ring supporten, sa han sen och det var ju ett förnuftigt råd som jag ylade ännu mer över att näe, det tänker jag visst inte göra, så det så! Men sen insåg jag själv hur orimligt tramsig jag var, ringde supporten och vips så hade jag ett nytt bank-id. Således existerar jag igen.

Och nu är jag mitt vanliga, fryntliga jag, så långt från Neymar som tänkas kan. Det tycker maken är skönt, säger han.

Jag kan inte säga att jag helt försonat mig med den nya mobilen, men den dög i alla fall till att ta ett foto med när vi satt ute i trädgården och drack lite vin i det välsignade solskenet. Och det är ju ändå bra, tänker jag.

För säkerhets skull har jag även provat att ta ett foto av Loppan. Det gick, så man får väl ändå hoppas på en ljus framtid tillsammans, mobilen och jag. Dock utan Neymar.