Prokrastineringens tid är förbi

 I alla fall tillfälligt. På sätt och vis.

Det är så att jag länge insett att jag måste köpa en ny mobil. Den har ett antal år på nacken, och vägrar nu att behålla laddningen någon längre tid. Fotona tycker jag också lämnar en del övrigt att önska, så en ny apparat vore säkert bra. Men så är det ju det där med att jag inte är en sån som jublar över att köpa ny teknik. Jag är snarare en sån som misstänksamt tycker att "man vet vad man har, men inte vad man får". Jag tänker alltid att det kommer att bli en del hårslitande, en del svärande och en hel del frustration.

Alltså har jag nöjt mig med att säga "jag ska köpa en ny mobil" och tänkt att bara det att säga det, visar på en viss handlingskraft.

Men så igår, när jag varit ute på morgonrundan med lilla Loppan (som lever i lycklig okunnighet om allt vad mobiler heter) sa maken, bara så där; - ska vi inte köra och köpa en ny mobiltelefon till dig, jag behöver ändå köpa en extern hårddisk.

Paniken slog till. Bara så där, kasta sig i på den djupa sidan utan att hålla på med ett-två-tre-på-det-fjärde-ska-det-ske i minst tre repetitioner?!

- Det går inte, jag ska ut i skogen med Susanne och hundarna och så ska jag sätta upp en ny spets, sa jag och kände lite att jag var saved by the bell.

- Jaha, du har redan två saker på agendan i dag, då går det ju inte, sa maken på ett sätt som man bara kan beskriva som synnerligen förargligt. 

Jag blängde surt på honom, men insåg att det kanske ändå var dags att bita tjuren i de sura hornen, eller vad det nu heter.

Alltså åkte vi till mobilaffären och fick prata med en ung man som efter att ha insett att min entusiasm för mobiler var ganska mycket en o- sådan, hjälpte mig att hitta en lagom och bra modell. - Du behöver öronsnäckor också, sa han sedan och sålde på mig sådana också. Där lyckades jag i alla fall komma med ett klart besked i en teknisk fråga; vita skulle de vara. Inte svarta.

Sen, i ren eufori över att ha kommit i mål, köpte jag ett skydd för skärmen också. Det sätts på i kassan, sa den unge mannen då, och jag tänkte att det var ju ett steg framåt, eftersom jag kom ihåg hur himla svårt det är att få bort alla luftbubblor.

När jag hade betalt och damen hade satt på skärmskyddet sa hon att det vore bra om jag var lite försiktig de närmaste dagarna, för klistret behövde härda lite, i ett par dagar eller så. - Underbart! utropade jag då, eftersom jag insåg att detta, det gav mig ytterligare ett par dagars respit innan jag måste ta tag i att få fjong på en ny mobil. Jag insåg att jag nu med gott samvete kunde lägga mobilen på vänt ett lite tag.

Sen visade det sig när jag kom hem att ja, jo, visst följde det med en usb-kabel för att ladda eländet mobilen, men ingen stickpropp. - Du kan låna min, sa maken då som insåg att man måste smida medan järnet är varmt. 

Så ja, jo, nu är mobilen laddad, och jag har varit i affären igen och köpt mig en stickpropp. - En sån följde alltid med förr, sa jag till den unge mannen, som var en annan ung man, men lika tjänstvillig. - Vissa saker var bättre förr minsann, fortsatte jag. Eftersom kunden alltid har rätt (?), höll den unge mannen med, även om han kanske tänkte något annat för sig själv.

Styrkt av detta har jag lyckats koppla öronsnäckorna till min platta, så nu kan jag titta och lyssna (!) på Trädgårdstider utan sladd! Triumfernade rusade jag in till maken och utropade att "jag är ett tekniskt geni!". Maken tittade frånvarande upp från sin bok och sa något uppmuntrande innan han återvände till forntiden igen (åh, en härlig tid! Inga mobiler, inga routrar, inga konstiga termer).

Nu har jag med helt rent samvete lämnat den nya mobilen åt sitt öde en dag till eller så, och själv ska jag iväg och dricka champagne. Jajamen, bara så där, på en onsdag lunch. Och solen den skiner!

Vågar man hoppas på att dagen fortsätter på samma bra:iga sätt hela dagen? Låt oss tro det!