La Dolce Vita, eller Tour de Halland

Ja jag erkänner, jag känner mig villrådig om vad rubriken ska vara; det har varit en del cykling men också en hel del livsnjutning. Nu ska jag ju erkänna att jag aldrig förknippat bergsetapperna i Tour de France med några som helst dolce-känslor, men vad vet jag? Det är ju inte jag som svettas uppför bergssidorna, iklädd spandex.

Men var ska jag börja - kanske med att nu har det flyttat in en köksassistent här vid Nissans strand. Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna nöja mig med en mindre modell, som förvisso kan både agera mixer och river och hackar och allt vad det är. Dock vägrar den att befatta sig med degar med mer än 500 gram mjöl för annars blir den trött. Och det är ju inte lönt! Först tänkte jag att jag kan ju knåda för hand, men det insåg jag raskt att det var bara ett nostalgiskt oförnuftigt infall. Allt var inte bättre förr. - Jag kan inte leva lycklig utan en ordentlig köksassistent! klagade jag för maken. Och maken, han inser att en olycklig fru inte är något att sträva efter. Dessutom gillar han såväl hembakta kanelbullar som hembakt bröd. Alltså fick en ny apparat flytta in. Det är inte en Ankarsrum, någon måtta får det ändå vara, men premiärbaket är avklarat och det gick alldeles utmärkt! Jag hade tänkt ta en välkomponerad bild där ingredienserna var så där tjusigt utplacerade kring assistenten, men jag var tydligen så upprymd över att äntligen få baka halländska bullar att jag glömde bort det tills det egentligen var för sent. Men ett premiärbak ska ju ändå dokumenteras tycker jag, i all sin oestetiska realism. Voila, således. Bullarna doftar alldeles underbart, men först ska maken och jag äta lite plockmat, sen får det bli en bulle.

Igår, då var det minsann andra bullar! Eller kanske inte direkt bullar, men sandtårta då, som Kickan och Knyttet kreerade. Maken och jag hängde nämligen lite med barnbarnen och sonen ett tag och då reds det både på en grön larv och bakades sandkakor. Själv kastade jag en blick på larven och tänkte att "den där kommer då jag inte att rida på, så det så". Sånt pallar inte mina knän, så jag nöjde mig med att ta ett foto. Någon ska ju göra sånt också. Och förresten gungade jag inte heller, utan det överlät jag till Knyttet som tyckte att det satte full sprutt på det dolce i vitan.

Cykla, var det ja. I torsdags, när det var så himla varmt tog vi Loppan och cyklade iväg till kompisarna. Det var 30 grader varmt, som sagt, och jag tror att Loppan tyckte att det var en himla bra grej att få sitta där i sin kärra och bli skjutsad. Det hade nog jag också tyckt. Men vi cyklade på och sen hade vi en lång och trevlig kväll, innan vi lastade in Loppan igen och cyklade hemåt i den ljumma sommarkvällen.

Idag har vi verkligen klämt in lite av allt; sport, kultur, god mat och motion. Ja, och stickning såklart. Vi traskade iväg till Slottet på förmiddagen, för föreningen Gamla Halmstad skulle ha en stadsvandring på Söder och där ville ju vi vara med. På vägen dit såg vi både kanotister och något vi inte sett tidigare; roddare! Det finns en gammal ärevördig roddklubb inte långt från oss, men hittills har vi inte sett minsta lilla eka ute på Nissan, än mindre såna där smala ranka saker som man inte fattar hur de behåller balansen på - men nu, nu kom de minsann, roendes nerför Nissan. Utan att ramla i! I alla fall inte när vi såg på.

Vi lärde oss om sjukhus och hamnar och färjetrafik över Nissan och en himla massa andra saker som jag möjligen glömt redan - och sen åt vi en god lunch nere på Söderfamiljen. Trevligt ställe där vovvarna fick egna vattenskålar och uppmuntrande tillrop. Men när vi var mätta och belåtna kunde jag ju ändå inte hålla mig längre - nu var det dags att baka bullar!

Medan bullarna jäste tog maken, Loppan och jag en cykeltur genom Furet upp till Slottsmöllan och sedan ner längs Nissan. När det är soligt och fint måste man passa på och lufta sin nya cykelhjälm och hundkärra med, för den delen. Maken drog Loppan dit, där det är mest uppförsbacke, sen drog jag henne hem. Man är väl inte dum heller? Lite uppför fick jag ändå cykla och det gjorde mig ännu mer övertygad om att Tour de France, det är inget för mig. Även om de inte behöver dra en liten raggig pjäs i kärra efter sig. Så dagarna har varit bra, och jag har fått för mig att det där med cykling, det är nog inte så dumt för ryggen? Det är en helt hemsnickrad teori, men efter att ha haft en totaltjurig rygg så känns den nu mest bara lite smågnällig sådär. Imorgon ska det börja regna och sen ska det visst hålla på ett tag med det. Men än så länge skiner solen, det finns bullar och goda ostar och vin och en make av prima slag och en raggfia av likaledes prima slag så jag klagar inte!

Dagarna

Nu kom google väl till pass igen, för vem kan på rak arm säga vem som skrev det där; "alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet"? Nä, just det. Inte jag heller. Nu behöver ni inte googla för jag kan tala om att det var Stig Johansson. Född i Alingså minsann. I alla fall; om detta är livet så klagar jag inte! Dagarna rinner på och man gör lite olika saker. Just nu, till exempel, sitter jag på balkongen och tittar ut på Nissan genom byggställningar. Man ser ändå kanoter och båtar och fåglar och solen, den skiner som besatt. Jag kan bjuda på en liten Nissanbild från när vi promenerade igår, näckrosorna blommar och änderna kommer simmandes. Man kan, med mycket skarp syn, se dem en bra bit i bakgrunden. Man får helt enkelt tänka sig dem. Vi är i Halmstad, Loppan, maken och jag och tänker tillbringa några veckor här. I eftermiddag ska vi hem till goda vänner som vi känt sen barnsben. I alla fall maken, och jag har känt dem sen jag var 20 - och det är ju faktiskt i stort sett sen barnsben. Även om jag inte tyckte det då.

Häromdagen, ja då var det en högtidsdag minsann! Knyttet fyllde hela ett år och jag kan inte fatta hur fort det gått. Vi var ju där när hon kom hem från BB, liten och spenslig och liksom pyttig - och nu springer hon runt på rara, knubbiga ben och äter jordgubbar så att det sprutar om det. Inom parantes har jag också knubbiga ben, men särskilt rara vill jag inte benämna dem.

Den här midsommaraftonen firade vi hos syrran och det var så himla trevligt att jag har inte ett enda foto från kvällen. Förutom det som syrran skickade på Loppan bland blommorna på hennes altan, och så receptet på de väldigt goda matjespajerna vi fick till förrätt - så nu kan jag ju bjuda på ett mattips också!

Dessförinnan hade maken och jag varit och spelat 18 hål golf. Ofta spelar vi bara 9 hål, men på midsommarafton blev det 18, eftersom man hyste en svag misstanke om att det kunde bli en massa god mat på kvällen. Så klokt tänkt av oss!

Vad mer har hänt? Jo, Loppan och jag har tagit årets första bad minsann! En av oss simmade. Det var inte Loppan. Hon är som en sån där viktoriansk miss, som bara plaskar runt i höjd med fotknölarna ungefär, men hon var nöjd ändå. Det är inte jag som simmar på bilden, det är Susanne som också var där. Mycket är jag kapabel till, men inte att fotografera mig själv när jag är långt ute i vattnet.

Värmen har som sagt kommit, och då får man göra vad man kan för att kyla ner en liten pälsfia. Hon har fått en blå kylväst. Mycket chic! Loppan brukar vara djupt missstänksam mot allt som jag vill klä på henne, livet ska liksom vara au naturel tycker hon - men den här gillade hon så uppenbarligen gör den sitt jobb.

Loppan har fått fler saker, jajamen! Ett eget vrålåk har hon fått och det invigdes igår. Och det är då man ibland tänker att Loppan och Huliganen, de är verkligen av olika skrot och korn. Huliganen hade också ett vrålåk, som han inte gillade även om han fick åka i det ändå under högljudda protester när vi cyklade till jobbet. Loppan? Hon hoppade självman in (jaja, lockad av godis men i alla fall) och sen satt hon tyst och förnöjd och tittade ut när vi for fram. Det blir nog bra det där, det blir liksom win-win - vi kan komma ut på lite utflykter och få motion på en och samma gång. Själv invigde jag min nya cykelhjälm. För att vara cykelhjälm är den väl ändå helt ok, men man får väl ändå erkänna att det ser lite ut som att man har en champinjon på skulten så därför blev det inget foto på mig och hjälmen. Lite så har vi det, dessa dagar som kommer och går. Och jag vet minsann att de är livet (men så är jag ju inte heller från Alingsås) - och vilket bra liv sen!

Rödvit fotboll

Nu har maken och jag varit på fotboll - igen! Ja så är det när man blir biten av ett nytt intresse, då vill man ideligen, ideligen åka och titta på fotboll. Men då ska det vara fotboll i rödvitt! Den här gången var det inte Halmia, den här gången var det Lunds Bois, och man måste nog säga att gullighetsfaktorn var avsevärt högre här.

Det var Pyret och hennes lag som spelade match och maken och jag åkte dit för att tjoa "heja Pyret, friskt humör, det är det som susen gör, heja, heja, heja!!". Två matcher fick vi se och det var nagelbitande spännande. Jag får ju säga att som varande icke-fotbollskunnig så var det här så mycket mer lättförståeligt. Inga krångliga offside-regler och det var mer pang-på-rödbetan. Och låg det ena laget väldigt mycket under så fick man ta in en utespelare till. Så himla bra, tycker jag! Inte ska man vara så där småsint petig med såna detaljer.

Pyret, ja hon spelade minsann både som utespelare och som målvakt - fast inte samtidigt. Det finns ju ändå gränser för ens simultankapacitet. Lite peptalk från coachen fick man också ha.

Det var full action mest hela tiden! Förutom när det förvirrade sig in en måsunge på plan, då fick det bli lite paus medan den försiktigt föstes bort. Man kan ju ha förståelse för att den också ville titta på matchen, men det gör man bäst från åskådarplats.

I nästa match fick våra rödvita tjejer ha orange väst för då mötte de ett annat rödvitt lag, men under det där oranga klappade ju rödvita hjärtan så det var ok ändå. Och så småningom var matcherna över, man tackade motståndarlaget och morfar och jag åkte hem igen, precis lagom tills när regnet drog in. Så här mycket live-fotboll var det länge sedan jag såg! Men jag tror nog att det kommer att bli mer av den varan framöver - men då ska det var rödvitt!

Den blomstertid...

Så var det dags för sommarlov igen! Ja, vissa av oss har typ sommarlov året runt, men för två flickor var det dags igen. Rentav premiär för Pyret! Trots ett något trilskande väder så blev det ändå en fin dag, med finklädda flickor.

Andra året, ja då har det ju blivit tradition så vi tänkte att vi gör väl enligt gammal god sedvänja; hamburgare i solen, glass på torget i solen. En bra tradition, om alla gör vad som man förväntar sig av dem, men solen var på avgjort motsträvigt humör så det där med att sitta på torget och sprätta med benen medan man åt glass kändes inte fullt så lockande.

Vi hämtade i alla fall flickorna efter skolavslutningen; de var mycket nöjda efter kakbuffé och fruktbuffé och båda hade fått nya fina klockor; blå till Grynet och rosa till Pyret. Pyret har nu lagt in en "lära-sig-klockan"-spurt och vi diskuterade en hel del vad klockan var, och hur man visste det. Pyret undrade också om den var inställd på sommartid, annars hade det ju onekligen blivit lite klurigt. Men jo, både mormor och mamma intygade att den nya klockan går på sommartid.

Det blev mat på Kentucky Fried Chicken, en ny bekantskap för morfar och mormor. Tänk vad man får komma ut och se sig om när man har barnbarn, vidga sina vyer och så där. Detta gav rika tillfällen till klockdiskussioner för vi var långt ifrån de enda som firade skolavslutningen på detta ställe, så det dröjde ett tag innan maten kom.

Sen blev det Coop i stället för glasskulturen, innan vi åkte hem och åt glass och tittade på Vi på Saltkråkan. Märkligt nog var det julavsnittet med massor av snö och tomten som kom i släde över isen. Fullt så kallt var det ju ändå inte denna skolavslutningsdag. Flickorna åt glass tills tungorna skiftade i rött/blått/grönt och sade sig mycket nöjda med sitt val av glass. Mormor, som köpt sig en saltlakritsglasspinne var minst lika nöjd med sitt.

Minst nöjd var nog Loppan som inte fick någon glass alls! Ja man baxnar ju. I alla fall baxnade Loppan. Men sen knallade vi ut i Botan och hon fick klättra på trädstammarna och spring längs gångarna med flickorna så då blev hon glad igen. Mormor? Hon blev mest andfådd när hon försökte hålla jämna steg med flickorna och Loppan. Ett försök dömt att misslyckas. Så småningom åkte vi hem till mamma och pappa igen, flickornas farmor kom också och vi åt god lasagne och skällde på katterna (kanske mest Loppan) och hade det allmänt trivsamt. Möjligtvis inte katterna, men de är ju inte dummare än att de flyr fältet när Loppan är i antågande. Så trots en viss solbrist så var det en fin skolavslutningsdag!

Vänner

Det är ju ganska fantastiskt, när man tänker efter. En alldeles vanlig lite lätt regnig tisdagseftermiddag kan man bjuda sina tjejkompisar på lunch. Då ska man ju se det där med "tjej" mer som en beskrivning av när vi alla träffades, när vi var 16 år gamla (17 i ett fall). Så, visst, lite mer rynkiga, lite mer gråhåriga, men lika pratglada som alltid. Jag är så otroligt tacksam att jag har de här tjejerna i mitt liv, för nog vore det sorgligt tomt utan att ha någon att skratta ihop med som precis vet vad man menar när man åsyftar något som hände i slutet av 70-talet? Vi träffas ju ganska regelbundet och idag var det min tur att stå för lunchen. Förr var det mer kvällsmiddag, men eftersom vi alla njuter vårt otium nu träffas vi hellre på lunchen. Och då kan man ju hålla på desto längre! En lunch numera tar alltså slut vid halvsextiden ungefär. Innan dess är vi inte färdiga - och egentligen är vi inte färdiga då heller, men nu träffas vi nästa gång i augusti i Blekinge - och då komnmer vi väl en bit vidare i vårt prat.

Idag blev det smördegspuffar med lax och färskost, kräftstjärtspasta och tarte au citron, för det känns ju hälsosamt och friskt vilket kan behövas efter diverse pasta och grädde och färskost och sånt. Det vet man ju - allt med citron det är hälsokost. Det blev lite cremant och vin också. Fattas bara annat. Och nu återstår bara lite tarte au citron vilken maken och jag kommer att klämma i oss när jag gått en sväng med Loppan. Vinet är dock slut, sånt händer så lätt. Vänner alltså - livet blir så mycket rikare med dem. Idag var en bra dag!

Idrott!

Det är fortfarande kallt, blåsigt och emellanåt regnigt. Trots att vi införskaffat nya möbler till balkongen känns det inte så lockande att sitta där ute, inte ens om man har dunjacka på sig. Men jag tänker att lite längre fram i sommar, då ska det drickas både te och vin och ätas kanelbullar här ute! Dock har vi ändå invigt stolarna med ett litet glas rosé, man vet ju hur det är. Nya skepp döps i champagne och önskas lycka till på färden, då är väl det minsta man kan tänka sig att man döper stolarna med lite vin, men eftersom man inte vill vara slösaktig så dricker maken och jag upp vinet själva och häller det inte över stolarna. Nån måtta får det ju ändå vara.

Men vad gör man då för att hålla värmen? Idrott, såklart! Men det gäller ju att hitta den optimala värmestimulerande sporten. Bowling kanske? Inomhus och tunga klot, det borde väl få upp kroppsvärmen? Och nog för att man höll sig varm, men med tanke på resultatet kände jag att näe, vi får hitta något annat! Men Kickan, hon visade stor talang som bowlare!

- Vi får göra något där pulsen blir hög! Full fart och action! sa jag till maken. Han föreslog raskt fotboll och det var väl ingen dum idé tänkte jag. Alltså knallade vi iväg till Örjans Vall för att titta på när Halmia mötte Markaryd. En lagom lång promenad och hyfsat rask med tanke på att regnet hängde i luften. Jomen, här skulle det höjas puls! - Det ser lite ödsligt ut, sa jag till maken. Jag har ju förstått att Halmia, det är liksom självaste kvintessensen av fotboll, så var fanns horderna? Huliganerna? Hejaramsorna och öldoften och bangersen? Men nu visade det sig ju att man inte skulle gå in genom huvudingången utan lite längre bort och där, där fanns horderna. Alla 206, ja nu när vi kom blev det ju 208!

Jag tittade med välvilligt intresse på vad som hände på plan. Vit-röda (sorgligt revär-fattiga) halmianer mötte blåklädda markarydingar. Det sprangs hit, och det sprangs dit och vips! så hade Halmia gjort mål! Då jublade vi, ja inte han som satt en bit bort på samma rad, men eftersom han hade en blå markarydshalsduk om halsen tänker jag mig att han nog inte hejade på Halmia.

Nu är ju en fotbollsmatch ganska lång, så man behöver ju inte sitta med blicken fastlåst på bollen hela tider. Tycker jag, alltså. Nu hade jag en blå strumpstickning med mig, och sticka resår och titta på fotboll samtidigt, det går faktiskt. - Jag tar ett foto på dig när du sitter och stickar, sa maken och gjorde just det. Men sen sa han att han fick ta ett från andra hållet, för annars missade han ju att få med publiken.

- Tänk så roligt det blir för dig att få strumpor som jag stickade när vi tittade på Halmia, sa jag till maken. - Bara om de vinner, sa maken då. Han hade inte behövt vara orolig, för när slutsignalen ljöd, ja då stod det 6-0 på resultattavlan! Så stor är stickningens kraft, uppenbarligen, för om jag förstod det hela rätt så var det Halmias bästa match hittills under säsongen. Ja, det är ju det jag alltid sagt, ull är ett fantastiskt material!

Men om man nu ska vara ärlig, så var det väl ändå mest fotbollsspelarna som fick upp ångan, och om vi nu skulle idrotta så kanske vi ändå skulle vara lite mer aktiva själva? (mer än att sticka då, och det var ju faktiskt bara jag som gjorde det). Golf fick det bli! Kickan ville också spela, så hon tog med sig Knyttet och mamma och pappa, så möttes vi alla på drivingrangen. Sötare golfare har man sällan skådat! Fin enhörningskeps och kalasskor med rosett på, då kan det ju bara bli bra. Och Kickan, hon börjar få lite fjong på svingen (till skillnad från farmor som var så upptagen med att beundra sondottern att hon inte kunde koncentrera sig alls.

När vi svingat klart i snålblåsten så knallade vi över till puttinggreen och puttade i stället. Åter visade Kickan stor talang, att putta på bollen var ju lätt som en plätt. Och allra bäst var det ju om man hade en rosa boll att putta på.

Sen kom även Knyttet på att hon ville minsann också träna golf! Knyttet är ju numera ett Gående Knytte, så Perseus Karlström får snart se upp. Igår vann han guld i gång i Rom, men ge det några år bara så kommer Knyttet att ånga förbi honom, även om hon än så länge helst kryper om det ska vara lite speed på det hela. Att bollen skulle i hål, det lärde Kickan henne så Knyttet roade sig med att krypa runt och peta i bollen i koppen varhelts hon drog fram. Hon får gärna följa med farmor ut på banan, farmor kan behöva lite hjälp på green känner hon.

Men nu är det nog färdigidrottat för ett tag känner jag. Jag ser ju hur hälsenor och lårmuskler poppar sönder på löpande band där i Rom. Bäst att ta det lite lugnt ändå tror jag.