Idrott!

Det är fortfarande kallt, blåsigt och emellanåt regnigt. Trots att vi införskaffat nya möbler till balkongen känns det inte så lockande att sitta där ute, inte ens om man har dunjacka på sig. Men jag tänker att lite längre fram i sommar, då ska det drickas både te och vin och ätas kanelbullar här ute! Dock har vi ändå invigt stolarna med ett litet glas rosé, man vet ju hur det är. Nya skepp döps i champagne och önskas lycka till på färden, då är väl det minsta man kan tänka sig att man döper stolarna med lite vin, men eftersom man inte vill vara slösaktig så dricker maken och jag upp vinet själva och häller det inte över stolarna. Nån måtta får det ju ändå vara.

Men vad gör man då för att hålla värmen? Idrott, såklart! Men det gäller ju att hitta den optimala värmestimulerande sporten. Bowling kanske? Inomhus och tunga klot, det borde väl få upp kroppsvärmen? Och nog för att man höll sig varm, men med tanke på resultatet kände jag att näe, vi får hitta något annat! Men Kickan, hon visade stor talang som bowlare!

- Vi får göra något där pulsen blir hög! Full fart och action! sa jag till maken. Han föreslog raskt fotboll och det var väl ingen dum idé tänkte jag. Alltså knallade vi iväg till Örjans Vall för att titta på när Halmia mötte Markaryd. En lagom lång promenad och hyfsat rask med tanke på att regnet hängde i luften. Jomen, här skulle det höjas puls! - Det ser lite ödsligt ut, sa jag till maken. Jag har ju förstått att Halmia, det är liksom självaste kvintessensen av fotboll, så var fanns horderna? Huliganerna? Hejaramsorna och öldoften och bangersen? Men nu visade det sig ju att man inte skulle gå in genom huvudingången utan lite längre bort och där, där fanns horderna. Alla 206, ja nu när vi kom blev det ju 208!

Jag tittade med välvilligt intresse på vad som hände på plan. Vit-röda (sorgligt revär-fattiga) halmianer mötte blåklädda markarydingar. Det sprangs hit, och det sprangs dit och vips! så hade Halmia gjort mål! Då jublade vi, ja inte han som satt en bit bort på samma rad, men eftersom han hade en blå markarydshalsduk om halsen tänker jag mig att han nog inte hejade på Halmia.

Nu är ju en fotbollsmatch ganska lång, så man behöver ju inte sitta med blicken fastlåst på bollen hela tider. Tycker jag, alltså. Nu hade jag en blå strumpstickning med mig, och sticka resår och titta på fotboll samtidigt, det går faktiskt. - Jag tar ett foto på dig när du sitter och stickar, sa maken och gjorde just det. Men sen sa han att han fick ta ett från andra hållet, för annars missade han ju att få med publiken.

- Tänk så roligt det blir för dig att få strumpor som jag stickade när vi tittade på Halmia, sa jag till maken. - Bara om de vinner, sa maken då. Han hade inte behövt vara orolig, för när slutsignalen ljöd, ja då stod det 6-0 på resultattavlan! Så stor är stickningens kraft, uppenbarligen, för om jag förstod det hela rätt så var det Halmias bästa match hittills under säsongen. Ja, det är ju det jag alltid sagt, ull är ett fantastiskt material!

Men om man nu ska vara ärlig, så var det väl ändå mest fotbollsspelarna som fick upp ångan, och om vi nu skulle idrotta så kanske vi ändå skulle vara lite mer aktiva själva? (mer än att sticka då, och det var ju faktiskt bara jag som gjorde det). Golf fick det bli! Kickan ville också spela, så hon tog med sig Knyttet och mamma och pappa, så möttes vi alla på drivingrangen. Sötare golfare har man sällan skådat! Fin enhörningskeps och kalasskor med rosett på, då kan det ju bara bli bra. Och Kickan, hon börjar få lite fjong på svingen (till skillnad från farmor som var så upptagen med att beundra sondottern att hon inte kunde koncentrera sig alls.

När vi svingat klart i snålblåsten så knallade vi över till puttinggreen och puttade i stället. Åter visade Kickan stor talang, att putta på bollen var ju lätt som en plätt. Och allra bäst var det ju om man hade en rosa boll att putta på.

Sen kom även Knyttet på att hon ville minsann också träna golf! Knyttet är ju numera ett Gående Knytte, så Perseus Karlström får snart se upp. Igår vann han guld i gång i Rom, men ge det några år bara så kommer Knyttet att ånga förbi honom, även om hon än så länge helst kryper om det ska vara lite speed på det hela. Att bollen skulle i hål, det lärde Kickan henne så Knyttet roade sig med att krypa runt och peta i bollen i koppen varhelts hon drog fram. Hon får gärna följa med farmor ut på banan, farmor kan behöva lite hjälp på green känner hon.

Men nu är det nog färdigidrottat för ett tag känner jag. Jag ser ju hur hälsenor och lårmuskler poppar sönder på löpande band där i Rom. Bäst att ta det lite lugnt ändå tror jag.