Tillbaka i vardagsrutinen

Nu får man nog ändå anse att helgerna är vederbörligen avfirade. Såväl jul som nyår som trettondagen är uppätna, uppdruckna, utfirade. Granen står och ser dammig ut och barren ramlar melankoliskt. Hade inte maken gripits av sitt källarrenoveringsraseri så hade den varit utdansad också, men nu ligger naturligtvis lådan där julgranspyntet ska vara längst in under en hög med annat ospecificerat skräp.

Skräp som jag sorglöst säger utmedskitennärskavianvändadet om, medan maken är manvetALDRIGnärmanbehöverdenhärgamlarostigamojängen typen. Alltså har vi fortfarande, trots utrensningar, mängder av skit - förlåt, jag menar "användbara grejer" - och alla dessa prylar ligger alltså ivägen och således har vi granen kvar.

Barnen har åkt sin kos. Igår for även sonen. Till sin egen, och vår, oskrymtade förvåning startade hans bil och han drog sin färde. "Kör försiktigt!" sa jag såklart, det ingår ju när man är mamma.

Så nu är det tomt i huset. Så tomt det nu kan bli när man har en västgötapest, en make och en barrande gran. Maken är väl ganska stillsam av sig, men pesten gör vad han kan för att höras och fylla ut tomrummet. Det är pipanka och dragkamp och leta frolic på programmet. Gå i stadsparken med grannvovven Linus och spana på brudar.

Lite skönt kan det ändå vara att återgå till de vanliga rutinerna. Okej, inte jublar man väl av fröjd över att börja jobba igen, men det är ändå ganska angenämt att komma tillbaka i gamla hjulspår. Man traskar upp. Går sin vanliga morgonrunda med hunden. Pinkar på de vanliga ställena. Går hem till frukostgröten och sin dagliga ostbit (hunden).

Ja allt är som det ska vara i den bästa av världar. Men vänta nu! Nu kommer maken. Sjunker ner vid bordet, läser tidningen, dricker te och äter ostmackor. Hunden sitter troget vid hans sida.

Det är fint med hundar, de är trogna djur. I alla fall så länge man har ostmacka. En ostmacka där det ingår att sista biten, den är hundens.

Men idag gick det grus i maskineriet. Ingen sista bit ramlade ner i det väntandet gapet. Husse som uppenbarligen vacklar på randen till senilitet GLÖMDE BORT sin trogne vän och käkade helt sonika upp mackan själv.

Det var ett sådant där ögonblick när man känner hur jorden stannar i sin rotation för ett ögonblick. Huliganen kan ju inte tro sina ögon. Vad händer? Han stirrar stint på sin husse, som skruvar besvärat på sig och lamt försöker säga att nejmen ojdå, jag glömde ju bort...

Hur ska man nu råda bot på denna fadäs? Ja husse reser sig ju. Öppnar kylskåpet och inser att osten var slut. Men när man har trogna västgötaspetsögon riktade mot sig, sådana som hyser full tilltro till att det här, det måste ju bara lösa sig, ja då gör man vad man måste. Man öppnar en sprillans ny förpackning med Kvibille Cheddar och hyvlar av en rejäl bit åt huliganen.

Den hunden, han har minsann husse fast lindad runt alla sina fyra tassar.

Sängkamrater

Läste just DietDogs blogginlägg för dagen om hur mysigt (men trångt...) det är att dela säng med sina lurviga vänner. Ja, jag menar ju inte något slags mänsklig ormgrop med män med hår på bröstet, utan mer att ha sina fyrbenta vänner i sängen.

Själv har vi ju inte det. Jag vacklar ibland och skulle nog kunna tänka mig... kanske... fast husse håller mig och Huliganen på den rätta och smala vägen. Den väg där Huliganen sover i sin biabädd och jag i min. Ja inte biabädd, men det förstår ni säkert. Man hade inte fått plats, det säger ju sig själv.

Men en natt på året, då bara inte får, utan då är Huliganen injuden att dela vår säng. Nämligen nyårsnatten. Då tycker även maken att Huliganens plats är hos sin flock. Så Huliganen lyftes upp i vår säng på nyårsnatten.

Framåt fyratiden behövde jag pudra näsan och tassar upp. Det är mörkt och tyst i huset och jag tror att hunden ligger i sin säng (han brukar inte gilla att sova trångt och varmt och hoppar därför ner efter ett tag). Jag böjer mig ner och klappar på måfå i riktning mot den plats där han borde finnas, men klappen möter bara tomma luften.

Sen hör jag att det småsnarkar i fotänden av makens säng, och eftersom det storsnarkas i andra änden av sängen och maken dessutom inte brukar snarka med tårna slutar jag mig till att det är där Huliganen finns.

Och i maken säng sover den otacksamma hunden hela nyårsnatten. Är det tacken det?

Jag beklagade mig för väninnan när vi trotsade de 12 minusgraderna i söndags och vandrade Flyinge runt, men hon, som är en klok kvinna, trodde att detta kanske var mer ett taktiskt drag från Huliganens sida. Att låta husse känna sig utvald. Ha lite male bonding.

Kanske kan det resultera i fler nätter i dubbelsängen?

Arrividerci! Au revoir! Auf wiedersehen!

Det har blivit väldigt fjuttigt med bloggandet de senaste dagarna. Det är mycket som skulle skötas. Hundar skulle ut och vandras med i bister kyla med Beardisen och Briarden. Mat skulle lagas. Mat skulle ätas. Lite vin skulle också drickas om nu sanningen ska fram.

Bloggen har liksom inte hunnits med. Man måste roa sina barn. Sysselsätta dem. Man vet ju hur det är med barn annars. Det blir liksom rastlösa.

Så maken hade pysselkväll med dem. Uppdaterade gamla manuella fotoalbum, vilket väl kunde behövas. "Åh det är som när vi pysslade när ni var barn" sa maken sentimentalt. "Du pysslade väl aldrig då" svarade barnen förvånat, varpå maken påtalade att då var de ju så små och bråkiga och hällde lim på varandra, alltså är det mycket bättre att pyssla nu, när det kan försigå på civiliserat och klibbfritt sätt.

De hann fram till år 2003, året då Huliganen gjorde sitt inträde i familjen. Det visade sig att han var huvudperson på ca 99,7% av alla foton. Födelsedagar, högtidsdagar, semestrar - allt sånt passerade spårlöst förbi, men den bedårande huliganvalpen förevigades in i minsta detalj.

Sen ägnade vi oss åt intellektuella sysselsättningar också. Och lite motionskrävande. Två flugor i en och samma smäll, typ.

Vi spelade nämligen biljard. Den besvärlige sonen ville att vi skulle spela mer enligt etablerade regler, vilket fick till följd att hanses mamma inte lyckades med så värst många stötar. Inte när man i förväg måste tala om vilken boll man skulle landa i vilket hål. Jädrans petimetersport sa jag då. Jag brukar ju jubla om någon boll, likgiltigt vilken bara det är i vår färg landar i något som helst hål. Hålla på och gneta så där. Alltså är jag inte med på bild. Ånej.

Dottern visade sig däremot vara en fena på biljard, till allas förundran. Det måste vara den naturvetenskapliga skolningen. Att man planerar, tänker på vinklar och sånt. Själv är jag ju mer friskt-vågat-hälften-vunnet-typen. Men det där med "hälften" visade sig ju vara en grov överskattning i det här fallet.

Men idag var det oåterkalleligen dags. Nu ska dottern återbördas till Skottland och vi följde henne mangrant till tåget. Det känns tomt. Men det var roligt att ha henne här!

Tröttsamt också visade det sig. Hela familjen och hunden har sovit en stund i eftermiddags. Först släpade hunden och jag ut hussen på promenad. Han var tapper och gnällde bara lite över kylan. Trots underställ, fleecefodrade byxor, thermovantar och yllemössa. Men så var det ju också hela en minusgrad. Hunden gnällde inte alls. Fast han har ju päls.

Skönsång står på programmet

Nu är det snart dags att sova. Hunden har redan kollapsat i sin säng bredvid min, och han fnyser irriterat och tycker att människan kunde sluta knappa på datorn och släcka lampan någon gång. Och ja, det ska jag, för som en sisådär 7 timmar eller så, då ska vi gå upp, Huliganen och jag. Ut på en kortis i den bistra morgonkylan och sen, sen ska vi sjunga. Sjunga för den här gossen som behagade titta ut för 25 år sedan.

Numera är han betydligt längre, klär sig inte i broderad klänning och är inte så rund om kinderna. Men trots att han är nästan 30 cm längre än sin mamma så är han ändå vår lille gosse i alla fall, och då är det klart man ska sjunga för honom!

Hunden tycker sånt är onödigt. Störande och gräsligt. Så fort vi tar ton (eller många toner, ty vi är inte direkt samsjungna i den här familjen) i jamåhanleva börjar hunden yla. Kombinationen av det disharmoniska brölandet och västgötapestens ylande blir en spännande kulturkrock, det får man nog säga. Vaknar gör man garanterat också.

Jag hoppas sonen kommer att njuta ordentligt.

Lördag

Och idag kommer sonen hem - det lovar att bli en bra dag, det här!

Man blir ju lite mammafjollig.

"Kör försiktigt" säger man. Precis som om sonen inte kört massor av bil och har nog mer rutin än jag.

"Vad ska han äta?" tänker man sen. Precis som om sonen inte lyckats livnära sig själv under flera år.

"Hoppas han har mössa på sig nu när det är så kallt" tänker man vidare. Fast det säger man inte. För det inser man att det är liksom för mammafjolligt.

Men i alla fall käre son: ta på dig mössan. Kör försiktigt. Och kom hem så vi får utfodra dig lite.

Hälsar din mamma och pappa

Nyårsafton

Det är bara att inse - nyårsafton hos oss handlar mycket om mat. Planera, laga, och inte minst äta.

Vi hade ett lugnt firande i år, med en skotträdd hund så planerar man liksom inga jättetillställningar med raketer och sånt.

Nu ska här rivas parmesanost!

Notera den pikanta stilbrytningen mellan rosenförkläde och svandunströja

Maken har den senaste tiden börjat utveckla en böjelse för att hjälpa till med maten. Himla trevligt med sällskap i köket! Han hyser dock en viss skepsis mot vad som kan stå i recepten och vad jag säger, men fogar sig snällt när jag säger att "nu gör vi så här och därmed basta!".

Maken gör apelsinsåsen, lätt misstänksam mot att smälta socker och sen hälla i diverse ingredienser

Här är det minsann ingen stilbrytning. Hafsig tröja och slafsigt förkläde - dock vill jag ha fört till protokollet att han bytte om senare

Syrran trotsade den arktiska kölden och tog sig till oss. Vi hade väldigt trevligt och ägnade större delen av kvällen åt att äta:

Toast Walter

Ankbröst à l'Orange med potatisbakelse och rödvinskokta frukter

Ostar

Vit chokladmousse med hallon

Och till det drack vi Pinot Gris, Cuvée des Prélats från Paul Ginglinger samt en Beerenauslese Grand Cuvée. Sen blev det bubbel, en Cremant d'Alsace Brut från Dopff & Irion.

Tja, och sen så orkade vi inte göra så värst mycket mer.

Hunden har utvecklat en osviklig radar för när det ska drickas bubbel här i huset. "Jämrans också" ser han ut att tänka, "nu ska det smällas med korkar igen" också försvinner han med svansen mellan benen. Han är dock osviklig på att känna igen en vanlig vinflaska och en bubbelflaska, det är endast när en av de sistnämnda ska korkas upp som han blir bekymrad, annars gäspar han bara lite blaserat och tänker att jahaja, nu ska de dricka vin igen.

Vin ja - när vi drack beerenauslesen till desserten så satt vi där och luktade och smakade och försökte hitta dofter och smaker. Maken hade läst att det skulle finnas en antydan av ingefära. Vi snusade. Vi doftade. Vi smakade. Men nä, inte kunde vi hitta någon ingefära. Aprikoser, exotiska frukter, jodå. Men ingefära? Till slut gick maken och hämtade en burk med ingefära, för nu skulle vi minsann gå till botten med det här! Ingefäran skulle spåras så att vi kunde få ro i våra själar. Men nix. Det enda som möjligen inträffade var att man nös lite när man fick pulvriserad ingefära i näsan.

Vid det laget hade vi dock druckit så pass mycket vin att vi lättsinnigt sa att äsch vi skiter väl i ingefäran då, och dricker upp vinet i alla fall. Vilket vi gjorde.

Imorse upptäckte dock maken att det var syltad ingefära, och inte ingefärspulver på burk som det skulle dofta. Och det är ju en viss skillnad, det. Fast nu är vinet slut, så nu får vi leva i okunnighet om vi hade hittat någon syltad ingefära. Och det kan ju faktiskt vara skitsamma egentligen.

Anklig avbön

Mea culpa!

Ja, jag erkänner. Jag har gjort mig skyldig till ett angepp på en liten pippifågel som ju visade sig vara en hyvens anka. En med ett högst uppmuntrande pip. En som sa "kom igen nu huliganen, det svänger ju! Skit i att det smäller!"

En anka som kan få min skotträdde lille huligan att leka och pipa och ha dragkamp fast de mänskliga huliganvandalerna börjar smälla därute, ja det är en reko pippi.

Kära Anka! Allt är förlåtet! Du, tillsammans med lite Valerina och ett DAP-halsband gjorde att denna nyårsafton blev en av de lugnare i Huliganhistorien.

Förvisso räckte ankan inte riktigt till vid 12-slaget, utan då var det nedgrävning under soffkudde som gällde, men annars visade sig Ankan vara en anka som står pall när det smäller, en sån som man kan hålla i handen när åskan går.

Så där ser man - man ska inte döma ankan efter dess tämligen gräsliga utseende.

Det finns dock ändå en risk att Huliganen kommer att älska sönder även denna anka.