Själv har vi ju inte det. Jag vacklar ibland och skulle nog kunna tänka mig... kanske... fast husse håller mig och Huliganen på den rätta och smala vägen. Den väg där Huliganen sover i sin biabädd och jag i min. Ja inte biabädd, men det förstår ni säkert. Man hade inte fått plats, det säger ju sig själv.
Men en natt på året, då bara inte får, utan då är Huliganen injuden att dela vår säng. Nämligen nyårsnatten. Då tycker även maken att Huliganens plats är hos sin flock. Så Huliganen lyftes upp i vår säng på nyårsnatten.
Framåt fyratiden behövde jag pudra näsan och tassar upp. Det är mörkt och tyst i huset och jag tror att hunden ligger i sin säng (han brukar inte gilla att sova trångt och varmt och hoppar därför ner efter ett tag). Jag böjer mig ner och klappar på måfå i riktning mot den plats där han borde finnas, men klappen möter bara tomma luften.
Sen hör jag att det småsnarkar i fotänden av makens säng, och eftersom det storsnarkas i andra änden av sängen och maken dessutom inte brukar snarka med tårna slutar jag mig till att det är där Huliganen finns.
Och i maken säng sover den otacksamma hunden hela nyårsnatten. Är det tacken det?
Jag beklagade mig för väninnan när vi trotsade de 12 minusgraderna i söndags och vandrade Flyinge runt, men hon, som är en klok kvinna, trodde att detta kanske var mer ett taktiskt drag från Huliganens sida. Att låta husse känna sig utvald. Ha lite male bonding.
Kanske kan det resultera i fler nätter i dubbelsängen?
Vår äldsta Lina har inte fått ligga i sängen hos oss. Hon kommer bara upp på morronen och talar om att nu är det dax att stiga upp (till mig inte husse.)Men lilla Tora hon fick ett tag för sig att hon skulle ligga i min sän. Hon hoppade upp när jag somnat. Men det har hon slutat med nu kommer bara upp på morronen när dom varit ut på första toaturen. Dom är ganska roliga dom små liven.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera