Tillbaka i vardagsrutinen

Nu får man nog ändå anse att helgerna är vederbörligen avfirade. Såväl jul som nyår som trettondagen är uppätna, uppdruckna, utfirade. Granen står och ser dammig ut och barren ramlar melankoliskt. Hade inte maken gripits av sitt källarrenoveringsraseri så hade den varit utdansad också, men nu ligger naturligtvis lådan där julgranspyntet ska vara längst in under en hög med annat ospecificerat skräp.

Skräp som jag sorglöst säger utmedskitennärskavianvändadet om, medan maken är manvetALDRIGnärmanbehöverdenhärgamlarostigamojängen typen. Alltså har vi fortfarande, trots utrensningar, mängder av skit - förlåt, jag menar "användbara grejer" - och alla dessa prylar ligger alltså ivägen och således har vi granen kvar.

Barnen har åkt sin kos. Igår for även sonen. Till sin egen, och vår, oskrymtade förvåning startade hans bil och han drog sin färde. "Kör försiktigt!" sa jag såklart, det ingår ju när man är mamma.

Så nu är det tomt i huset. Så tomt det nu kan bli när man har en västgötapest, en make och en barrande gran. Maken är väl ganska stillsam av sig, men pesten gör vad han kan för att höras och fylla ut tomrummet. Det är pipanka och dragkamp och leta frolic på programmet. Gå i stadsparken med grannvovven Linus och spana på brudar.

Lite skönt kan det ändå vara att återgå till de vanliga rutinerna. Okej, inte jublar man väl av fröjd över att börja jobba igen, men det är ändå ganska angenämt att komma tillbaka i gamla hjulspår. Man traskar upp. Går sin vanliga morgonrunda med hunden. Pinkar på de vanliga ställena. Går hem till frukostgröten och sin dagliga ostbit (hunden).

Ja allt är som det ska vara i den bästa av världar. Men vänta nu! Nu kommer maken. Sjunker ner vid bordet, läser tidningen, dricker te och äter ostmackor. Hunden sitter troget vid hans sida.

Det är fint med hundar, de är trogna djur. I alla fall så länge man har ostmacka. En ostmacka där det ingår att sista biten, den är hundens.

Men idag gick det grus i maskineriet. Ingen sista bit ramlade ner i det väntandet gapet. Husse som uppenbarligen vacklar på randen till senilitet GLÖMDE BORT sin trogne vän och käkade helt sonika upp mackan själv.

Det var ett sådant där ögonblick när man känner hur jorden stannar i sin rotation för ett ögonblick. Huliganen kan ju inte tro sina ögon. Vad händer? Han stirrar stint på sin husse, som skruvar besvärat på sig och lamt försöker säga att nejmen ojdå, jag glömde ju bort...

Hur ska man nu råda bot på denna fadäs? Ja husse reser sig ju. Öppnar kylskåpet och inser att osten var slut. Men när man har trogna västgötaspetsögon riktade mot sig, sådana som hyser full tilltro till att det här, det måste ju bara lösa sig, ja då gör man vad man måste. Man öppnar en sprillans ny förpackning med Kvibille Cheddar och hyvlar av en rejäl bit åt huliganen.

Den hunden, han har minsann husse fast lindad runt alla sina fyra tassar.