Arrividerci! Au revoir! Auf wiedersehen!

Det har blivit väldigt fjuttigt med bloggandet de senaste dagarna. Det är mycket som skulle skötas. Hundar skulle ut och vandras med i bister kyla med Beardisen och Briarden. Mat skulle lagas. Mat skulle ätas. Lite vin skulle också drickas om nu sanningen ska fram.

Bloggen har liksom inte hunnits med. Man måste roa sina barn. Sysselsätta dem. Man vet ju hur det är med barn annars. Det blir liksom rastlösa.

Så maken hade pysselkväll med dem. Uppdaterade gamla manuella fotoalbum, vilket väl kunde behövas. "Åh det är som när vi pysslade när ni var barn" sa maken sentimentalt. "Du pysslade väl aldrig då" svarade barnen förvånat, varpå maken påtalade att då var de ju så små och bråkiga och hällde lim på varandra, alltså är det mycket bättre att pyssla nu, när det kan försigå på civiliserat och klibbfritt sätt.

De hann fram till år 2003, året då Huliganen gjorde sitt inträde i familjen. Det visade sig att han var huvudperson på ca 99,7% av alla foton. Födelsedagar, högtidsdagar, semestrar - allt sånt passerade spårlöst förbi, men den bedårande huliganvalpen förevigades in i minsta detalj.

Sen ägnade vi oss åt intellektuella sysselsättningar också. Och lite motionskrävande. Två flugor i en och samma smäll, typ.

Vi spelade nämligen biljard. Den besvärlige sonen ville att vi skulle spela mer enligt etablerade regler, vilket fick till följd att hanses mamma inte lyckades med så värst många stötar. Inte när man i förväg måste tala om vilken boll man skulle landa i vilket hål. Jädrans petimetersport sa jag då. Jag brukar ju jubla om någon boll, likgiltigt vilken bara det är i vår färg landar i något som helst hål. Hålla på och gneta så där. Alltså är jag inte med på bild. Ånej.

Dottern visade sig däremot vara en fena på biljard, till allas förundran. Det måste vara den naturvetenskapliga skolningen. Att man planerar, tänker på vinklar och sånt. Själv är jag ju mer friskt-vågat-hälften-vunnet-typen. Men det där med "hälften" visade sig ju vara en grov överskattning i det här fallet.

Men idag var det oåterkalleligen dags. Nu ska dottern återbördas till Skottland och vi följde henne mangrant till tåget. Det känns tomt. Men det var roligt att ha henne här!

Tröttsamt också visade det sig. Hela familjen och hunden har sovit en stund i eftermiddags. Först släpade hunden och jag ut hussen på promenad. Han var tapper och gnällde bara lite över kylan. Trots underställ, fleecefodrade byxor, thermovantar och yllemössa. Men så var det ju också hela en minusgrad. Hunden gnällde inte alls. Fast han har ju päls.