Nyårsafton

Det är bara att inse - nyårsafton hos oss handlar mycket om mat. Planera, laga, och inte minst äta.

Vi hade ett lugnt firande i år, med en skotträdd hund så planerar man liksom inga jättetillställningar med raketer och sånt.

Nu ska här rivas parmesanost!

Notera den pikanta stilbrytningen mellan rosenförkläde och svandunströja

Maken har den senaste tiden börjat utveckla en böjelse för att hjälpa till med maten. Himla trevligt med sällskap i köket! Han hyser dock en viss skepsis mot vad som kan stå i recepten och vad jag säger, men fogar sig snällt när jag säger att "nu gör vi så här och därmed basta!".

Maken gör apelsinsåsen, lätt misstänksam mot att smälta socker och sen hälla i diverse ingredienser

Här är det minsann ingen stilbrytning. Hafsig tröja och slafsigt förkläde - dock vill jag ha fört till protokollet att han bytte om senare

Syrran trotsade den arktiska kölden och tog sig till oss. Vi hade väldigt trevligt och ägnade större delen av kvällen åt att äta:

Toast Walter

Ankbröst à l'Orange med potatisbakelse och rödvinskokta frukter

Ostar

Vit chokladmousse med hallon

Och till det drack vi Pinot Gris, Cuvée des Prélats från Paul Ginglinger samt en Beerenauslese Grand Cuvée. Sen blev det bubbel, en Cremant d'Alsace Brut från Dopff & Irion.

Tja, och sen så orkade vi inte göra så värst mycket mer.

Hunden har utvecklat en osviklig radar för när det ska drickas bubbel här i huset. "Jämrans också" ser han ut att tänka, "nu ska det smällas med korkar igen" också försvinner han med svansen mellan benen. Han är dock osviklig på att känna igen en vanlig vinflaska och en bubbelflaska, det är endast när en av de sistnämnda ska korkas upp som han blir bekymrad, annars gäspar han bara lite blaserat och tänker att jahaja, nu ska de dricka vin igen.

Vin ja - när vi drack beerenauslesen till desserten så satt vi där och luktade och smakade och försökte hitta dofter och smaker. Maken hade läst att det skulle finnas en antydan av ingefära. Vi snusade. Vi doftade. Vi smakade. Men nä, inte kunde vi hitta någon ingefära. Aprikoser, exotiska frukter, jodå. Men ingefära? Till slut gick maken och hämtade en burk med ingefära, för nu skulle vi minsann gå till botten med det här! Ingefäran skulle spåras så att vi kunde få ro i våra själar. Men nix. Det enda som möjligen inträffade var att man nös lite när man fick pulvriserad ingefära i näsan.

Vid det laget hade vi dock druckit så pass mycket vin att vi lättsinnigt sa att äsch vi skiter väl i ingefäran då, och dricker upp vinet i alla fall. Vilket vi gjorde.

Imorse upptäckte dock maken att det var syltad ingefära, och inte ingefärspulver på burk som det skulle dofta. Och det är ju en viss skillnad, det. Fast nu är vinet slut, så nu får vi leva i okunnighet om vi hade hittat någon syltad ingefära. Och det kan ju faktiskt vara skitsamma egentligen.