Nu är det snart dags att sova. Hunden har redan kollapsat i sin säng bredvid min, och han fnyser irriterat och tycker att människan kunde sluta knappa på datorn och släcka lampan någon gång. Och ja, det ska jag, för som en sisådär 7 timmar eller så, då ska vi gå upp, Huliganen och jag. Ut på en kortis i den bistra morgonkylan och sen, sen ska vi sjunga. Sjunga för den här gossen som behagade titta ut för 25 år sedan.
Numera är han betydligt längre, klär sig inte i broderad klänning och är inte så rund om kinderna. Men trots att han är nästan 30 cm längre än sin mamma så är han ändå vår lille gosse i alla fall, och då är det klart man ska sjunga för honom!
Hunden tycker sånt är onödigt. Störande och gräsligt. Så fort vi tar ton (eller många toner, ty vi är inte direkt samsjungna i den här familjen) i jamåhanleva börjar hunden yla. Kombinationen av det disharmoniska brölandet och västgötapestens ylande blir en spännande kulturkrock, det får man nog säga. Vaknar gör man garanterat också.
Jag hoppas sonen kommer att njuta ordentligt.
Oj, vad han är sig lik! Nästan skrämmande så "vuxen" han var redan då!
SvaraRadera