Bara för att förekomma

Ikväll ska Ellenmamman och jag hem till syrran för lite fika, lite prat och lite handarbete. Virkning står på agendan. Själv började jag virka nya rutor på en altan uppe i Piemonte... nu befinner jag mig inte i Piemonte, vilket främst märks på att det regnar som sjutton och är ca 8 grader varmt. Eller kallt, hur man nu väljer att se på saken.

Nu är det också så att vid kvällens flit kommer även 1 st Ellentös och 1 st huliganhund att närvara. Detta får mig att tvivla på att det blir så värst mycket resultat att visa upp, därför tänker jag nu förvåna omvärlden med att förevisa ytterligare ett färdigställt projekt!! Jajamensan, jag har slagit till igen.

Det blev ju aldrig någon grön schal stickad eftersom mönstret och jag liksom inte var kompatibla. Därför repade jag upp det som var stickat och virkade i stället en schal. Mot alla odds så har den nu blivit klar! Märkligt nog är den grön. Hur nu det gick till. OK, kanske inte klargrön. Mer liksom gråblåmelerat grön.



 

Alltså, blir man inte rent tårögd av beundran? Jag bjuder på en närbild också! Sån är jag, generös och sådär. Av en märklig slump så blir närbilden inte av något ställe där jag virkat fel... så kan det gå när inte haspen är på.

Fast nu undrar jag bara - hur kunde det komma sig att min hårdkokta huligan/ros/tulpan/makeblogg utvecklades till en handarbetsblogg? Är inte det märkligt, så säg?

Sen undrar jag också, som sagt, hur mycket som verkligen blir virkat ikväll...

Hur svårt kan det vara, egentligen?

Det finns höger. Också finns det vänster. Summa summarum två riktningar.
Sen så finns det helt om. Också lite runtom i varierande gradtal. Säg typ tre runtom.
Så har vi sitt-stå-ligg. Sisådäringen tre positioner.

Allt som allt så är det inte så vansinnigt mycket att hålla reda på kan man tycka. Om man nu är en normalbegåvad kvinna, och det är man ju. (I all tysthet tycker man ju självbelåtet att man är lite mer än normalbegåvad, men det kan man ju inte vara kaxig nog att säga).

Ändå så lyckas man trassla in sig så man nästan står på näsan och huliganen slår sig på knäna av skratt. Idag fick vi ändå börja med "torrsim", dvs vi gjorde momenten utan hund.

- Plättlätt! tänkte jag, - nu ska man väl kunna glänsa när man slipper trassla runt med hunden samtidigt som man gör momenten. Men nix, jag lyckades röra till det igen. Stackars hund som får släpa på en sån matte! Han har det inte lätt, han.

Fast roligt var det! Och när vi väl utförde övningarna i skarpt läge med hund (jojomensan, här backar man inte för något), så lyckades vi emellanåt få till något som i alla fall hade en avlägsen likhet med det som stod på skyltarna. Trots att den långbenta brunetten vid sidan om var i slutet av löpet - ja ni förstår vilka odds vi kämpade emot!

Det är verkligen så fruktansvärt roligt att vara igång med hundträningen igen! Sen är det ju det som alla säger att det är så bra att träna hund, jo för hundarna blir så trötta och belåtna efter ett pass. Och joföralldel det kan väl stämma - men framför allt så blir matte så trött och belåten.

Mot sängen, således. Med språng!

Hej-å-hå-vad-det-går

Redan söndag! Herregud, vart tog den helgen vägen? Fast jo, det vet jag ju! Men nu ska jag vara strukturerad. Ta saker från början. Redogöra metodiskt, gå från steg a till steg b till steg c - utan att skutta från a till f på att helt anarkisktiskt sätt.

Fredag, således. Ja den är ju redan avhandlad. Och uppdrucken. Kan redovisa att chateau Meursault visste vad det gjorde när man producerade denna eklagrade chardonnay. Hurra för dem! Sen, ja sen vill jag vagt minnas lite soffhäng och kvällspromenad.

Lördag; upp i ottan. Svinottan. Ut med hund. Förbluffas över att det förutom vi och ett annat hundekipage en lördagmorgon klockan sex är det enbart ett ekipage till ute. En luftballong? Alltså, vem farao åker luftballong klockan sex en lördagmorgon? Sen hem igen, peta i maken och hunden frukost, rafsa åt sig golfgrejerna och fräsa iväg till Rydö golfklubb för att spela golf med sonen. Nu ska man med "spela" förstå att framförallt sonen spelade, ävenså maken. Själv utförde jag diverse gymnastiska rörelser som ibland hade vaga likheter med golfens idé, men för det mesta var helt och hållet irrationella. I synnerhet i bunkrarna var det väldans irrationellt. Rydö har många bunkrar. Nog sagt om detta.

Huliganen? Nix, han fick inte följa med. Då såg han oerhört förorättad ut - men då visste han inte vilken lycka som väntade honom. Jo för syrran hämtade honom något senare så han tillbringade en salig lördag i hennes sällskap. Är det någon som Huliganen älskar så är det min hundrädda syster. Och Annika älskar  denne bufflige herre tillbaka. Nu hade det varit en hårresande vecka, faktiskt. Jo för i onsdags när Huliganen i allsköns ro spetade runt i trädgården dök hans moster upp - hos grannen!! Man kan ju bli konfys för mindre. Då måste man skälla "va' fan gör du inne hos Linus-hunden, kom HIT, du är MIN moster" gastade han. Sen blev det ännu värre, sen knallade även hans matte in till Linus och grannen och sen satt vi i deras orangeri och hade väldigt trevligt. Vid staketet stod Huliganen och stirrade stint på oss och lät omgivningen förstå att något var FEL när hans moster och matte var på ena sidan staketet och han själv på andra. Till slut fick jag ringa maken och be honom ta in mistluren, folk kunde kanske ville vila öronen? Därför så var det nu så bra att Huliganen fick rå om sin moster själv. Han fick gå på långpromenad. Hälsa på systersonen och kolla in alla hans macho verktyg. Tigga muffins. Käka upp syrrans kvällsskinkmacka - ja det var en lyckad lördag ur huligansynpunkt!

Själva spelade vi som sagt golf. Eller nåt. Sen hälsade vi på svärmor. Svärmor är väldigt gammal, men var för dagen pigg och glad. Vi pratade mycket. Kanske inte om så många saker, för minnet är kanske av det kortare slagt, men i god och positiv anda avhandlade vi samma ämne många gånger.

Sen bjöds vi på lammstek uppe hos sonen - ett utomordentligt sätt att få i sig lite näring på lördagskvällen, vad kan väl vara bättre än att tillbringa några timmar i oerhört trevligt sällskap och samtidigt få i sig näring av smakligaste slag?

Därefter vände vi kosan igen mot hemmet - dels för att vi var trötta, dels av omtanke om syrrans skinkmackor, att Huliganen inte skulle hinna äta upp allihop. Sen, ja sen tittade vi på schlagerfestivalen en stund genom mer eller mindre stängda ögonlock. Jag tycker mig dock minnas att det sjöngs. Dansades. Lät i största alllmänhet.

Nu har vi alltså kommit fram till punkt C på agendan. Om punkt C finns inte så mycket att rapportera ännu, den har ju börjat ganska så nyssens. (Eller "nyligen" om ni nu tycker att "nyssens" ser lite obegripligt ut). Huliganen och jag har dock ränt Monumentsrundan runt. Ätit frukost. Maken har sovit. Någon ska ju göra det. Och nu tänker jag mig ett program bestående av lite trädgårdspyssel. Lite bakande kanske? Kanel-å-kardemummabullar? Rabarbermuffins? Lite virkande. Lite rallytränad. Ja dagen känns full av möjligheter.

Vankelmod - men vi har en segrare!

Maken har grubblat. Vägt för. För att sedan väga emot. Undrat. Bedömt. Fundeliderat.

- Man kanske.... sa han, för att sedan raskt säga "... men å andra sidan..."

Men nu, nu har vi kommit fram till ett beslut! Spänningen är olidlig och den ligger och dallrar i luften så att man nästan kan ta på den.

Tadaaam!! Här är den, Segraren:

En vit bourgogne från Chateau de Meursault egenhändigt importerad av oss förra året! Jo för här ska firas, nämligen. Vi firar inte att jag äntligen, ja jag säger äntligen och i den skälvande elfte timmen fått petat lite fröer i jorden. Vi firar heller inte att jag planterat örter i den nya terracottakrukan jag köpte i Toscana. Inte heller att det är fredag, även om det ju är en utomordentlig firaranledning. Inte ens att jag bakat årets första rabarberpaj med egenhändigt skördad rabarber.

Nix, vi firar att maken i sommar ska svettas i sitt anletes svett, krypa på sina knän i gruset, stå på näsan i den skånska myllan; jo maken är antagen till sommarens grävkurs vid utgrävningarna i Uppåkra! Det fröjdar oss oerhört, mitt enda orosmoln är att någon ska ta honom för en arkeologisk kvarleva och stoppa in honom i ett dammigt arkiv.

Så nog är det värt lite chateau de Meursault 2004? För att inte tala om den där rabarberpajen. Och kanske lite ankbröst.

Tillbaka i selen

Okej, jag medger - det är färre olivlundar. Färre vinrankor. Mindre chianti classico och baroloutsvävningar. Lägre, för att inte säga obefintliga berg - men det har sin obestridliga charm att vara hemma igen och traska ut på morgonpromenad med huliganen! Att få knata ut i syrendoftande sommarmorgon, se blommande äppleträd och plocka bajs. Ja det där sistnämnda är kanske inte så väldoftande, men det hör ju liksom till.

Igår var första morgonpromenadsdagen, och jag hade ordentligt ställt klockan. Huliganen hade ställt sig själv, och tjugo över fem vaknade jag till av en känsla av att vara lite...tja... hypnotiserad? När jag öppnade ett försiktigt öga stirrade jag rakt in i ett par pigga bruna ögon, han hade rest sig mot sängen och försökte nu på alla sätt meddela att det var inte läge att ligga där och tryna bort livet. Så då gjorde vi väl inte det, då. En tidig morgonpromenad i det här vädret, det kan man inte motstå!

Igår kväll blev det lite övertid, det blir ju lätt det efter en vecka i sus och dus. Jag kom hem till en avgjort fnorkig (ett utmärkt ord som vi ärligen snott från den förträffliga Mullehästen) make. Han försökte ihärdigt fylla på olivolja ur en plastflaska i en snyggare i glas, och det ville sig liksom inte riktigt.

- Det tar en jävla tid! utbrast han irriterat. (Ja barn, om ni läser det här, jag måste tyvärr säga att er far -han svor! Håll för öronen och blunda när ni läser).

Jamen herredumilde, ska man behöva räkna ut allt? tänkte jag och påpekade att han ju kunde använda en tratt. Maken meddelade motsträvigt och osamarbetsvilligt att tratten inte fick plats, jo för det var liksom en liten plastmojäng i vägen i glasflaskehalsen. Sen återgick han till att dona med maten, och jag som är en rask, påhittig och kreativ kvinna greppade tratten, tryckte elegant och dådkraftigt den igenom plastmojängen och fyllde på flaskan. Hjälper det inte med list får man bruka våld - i alla fall mot döda föremål.

Maken gapade förundrat. Jag tindrade belåtet med ögonen. Huliganen såg ut att titta beundrande på sin matte (fast det kan ha varit en synvilla).

Längtan...

Egentligen sitter jag och jobbar. Men vem kan jobba när man vet att Maken i självaste nu:et förmodligen är på Panget och  hämtar hem en Huligan?

Vem kunde tro att man kan längta efter en så liten  hund så mycket? Så innerligt? Om man dessutom betänker att den lille hunden har ganska mycket attityd? Ganska mycket "kan själv"? Är väldans bra på att ge matte fingret?

Jag har fått rapport under vår frånvaro, en rapport som sa "...han är pigg, men något hes". Det kan jag så väl tro, det är mycket som måste skällas på när man är på Pang. En gång var han tyst en del dag när vi hämtat honom på pensionatet, det kändes onaturligt. Vilsamt för öronen, jovisst, men vi började definitivt fundera på om det var en alien som vi fått hem i stället.

Men snart. Snart ska jag åka hem till en gosse som kommer att korva ihop sig av förtjusning, som kommer att studsa, hoppa och gasta i högan sky...

Tänk att man kan längta så mycket!

Musikaliskt inlägg

..."jag längtar till Italien, till Italiens sköna land, där små citroner guuuuuuula..." sjöng jag gällt och innerligt för maken.

- Vi drar dit! sa maken raskt, om det var för att undankomma mitt ylande eller för att vi redan bokat biljetter vet jag faktiskt inte riktigt. Men sagt och gjort, vi drog! (Fast först packade vi. Jag avskyr att packa och funderar och gör högar och lägger dit och drar ifrån, jag grubblar och planerar och tänker hela tiden "tänk om det regnar?", eller "tänk om jag blir anfallen av en tjur som puttar omkull mig i leran och sen har jag ingen ren tröja, bäst att packa en till").

Först drog vi till Hamburg och körde på tåget. Inte jag. Jag fotograferade, för någon måste ju göra det. Sen åkte vi tåg och tåg och tåg. Vid lunch nästa dag var vi framme! OK, inte riktigt för vi skulle ju vidare ner till Toscana, till böljande kullar, vinodlingar och olivlundar.

 

 

 

Toscana är så vackert! Men kulligt. Och kulligt, ja det innebär serpentinvägar. Då blundar jag och håller i mig, så det är ju en himla tur att det för det mesta är makens tur att köra då.

Jag öppnar dock ögonen emellanåt för att insupa naturens skönhet. Och för att insupa lite vin också, om vi nu ska vara sådär skrupulöst ärliga. Jo för vin, det är var ju en av anledningarna till att åka; att prova, dofta, och handla hem till vår egen vinkällare. Ska jag förlita mig på egen vinproduktion så är nog den enda vinrankan i växthuset inte mycket att hålla i handen.

 

 

Är man i Toscana, ja då är det ju Chianti Classico som gäller och då är det den här lille tuppen som är herre på täppan!

Vi traskade runt, provade vin, tittade på folk, och lärde oss saker. Viktiga saker. Till exempel att man planterar rosor ihop med vinstockar, inte för att det är vackert (vilket det i och för sig är) utanför att rosor är så känsliga ("jag vet" suckade hon av bitter erfarenhet) så att om de blir angripna så vet man att nu är faran stor för vinstockarna. Fast det är ju vackert - också!

 

Fast man kan ju inte bara hinka i sig rödtjut hela tiden! Ånej, man måste ha annan spis också!

Näring i mer hanfast form. Glass på Piazza del Campo i Sienna. När man styrkt sig med glass, ja då vill man ha andlig spis. Näring för själen! Man blir kulturell och går och tittar på kyrkor! Kyrkor som ser ut som bakelser och då blev man ju sugen på det... fast man behärskade sig, det vill jag ha fört till protokollet!

Florens fick ju också ha ett besök; det var hus och kyrkor, statyer och broar.

 

 

 

 

 

 

 

Ja hela Floren var liksom knökfullt av kultur, vart man än vände sig. Fast vissa brydde sig liksom inte så mycket om det...

 

I Florens parkerar folk hur som helst! I gathörn, dubbelt, på övergångsställen - men aldrig såg vi någon som fick en bot. Den enda parkeringsbot vi såg var faktist den som vi själva fick - där vi parkerat i anvisad ruta, på gratis plats MEN på en plats som skulle sopas på måndagsmorgonen varannnan vecka. Denna måndagsmorgon var varannan vecka, visade det sig. Information om detta stod att finna på skylt som enbart var på italienska. Jaja, byns polis skulle väl också ha något att göra, han hade ju i och för sig fullt upp med att cykla till skolan varje dag vid skolavslutningen och stanna trafiken med en spade så att barnen kunde gå över gatan. Sedan cyklade han hem igen.

Men i detta vackra landskap tar man såna malörer med en liten axelryckning. Då åker man till San Gimignano till exempel.

 

 

Man kan ju också styrka sig med en vinprovning på Castello Verrazzano, till exempel. Det mår man inte direkt illa av.

Sen åkte vi upp till Piemonte, vi måste ju prova lite Barolo och Barberesco-viner också! Piemonte har också många hårnålskurvor kan jag meddela.

 

 

I Barolo har man, förutom en utomordentlig risotto och ett utomordentligt vin, ett museum för korskruvar, som man liksom inte kan missa.

På själv castellet har man en vinutställning som var liksom extraallt; det var flum och mat och vin och information i en enda förtjusande röra;

 

Och sen, ja sen var det dags att tuffa hemåt igen på tåget. I Alessandria styrs biltåget av Maria Rosa, en bestämd dam som vet hur hon vill ha det. DSB tycker att man kan lasta bilen mellan kl 17.30 och 18 - Maria Rosa spänner ögonen i en och säger att det är incheckning klockan 14 och lastning kl 15, basta! Och då så blir det så. Man har en känsla av att det är bäst att göra som Maria Rosa vill, inte vad DSB säger.

Och nu är man hemma igen - hos sin egen vinranka och det är inte så dumt det heller.