Musikaliskt inlägg

..."jag längtar till Italien, till Italiens sköna land, där små citroner guuuuuuula..." sjöng jag gällt och innerligt för maken.

- Vi drar dit! sa maken raskt, om det var för att undankomma mitt ylande eller för att vi redan bokat biljetter vet jag faktiskt inte riktigt. Men sagt och gjort, vi drog! (Fast först packade vi. Jag avskyr att packa och funderar och gör högar och lägger dit och drar ifrån, jag grubblar och planerar och tänker hela tiden "tänk om det regnar?", eller "tänk om jag blir anfallen av en tjur som puttar omkull mig i leran och sen har jag ingen ren tröja, bäst att packa en till").

Först drog vi till Hamburg och körde på tåget. Inte jag. Jag fotograferade, för någon måste ju göra det. Sen åkte vi tåg och tåg och tåg. Vid lunch nästa dag var vi framme! OK, inte riktigt för vi skulle ju vidare ner till Toscana, till böljande kullar, vinodlingar och olivlundar.

 

 

 

Toscana är så vackert! Men kulligt. Och kulligt, ja det innebär serpentinvägar. Då blundar jag och håller i mig, så det är ju en himla tur att det för det mesta är makens tur att köra då.

Jag öppnar dock ögonen emellanåt för att insupa naturens skönhet. Och för att insupa lite vin också, om vi nu ska vara sådär skrupulöst ärliga. Jo för vin, det är var ju en av anledningarna till att åka; att prova, dofta, och handla hem till vår egen vinkällare. Ska jag förlita mig på egen vinproduktion så är nog den enda vinrankan i växthuset inte mycket att hålla i handen.

 

 

Är man i Toscana, ja då är det ju Chianti Classico som gäller och då är det den här lille tuppen som är herre på täppan!

Vi traskade runt, provade vin, tittade på folk, och lärde oss saker. Viktiga saker. Till exempel att man planterar rosor ihop med vinstockar, inte för att det är vackert (vilket det i och för sig är) utanför att rosor är så känsliga ("jag vet" suckade hon av bitter erfarenhet) så att om de blir angripna så vet man att nu är faran stor för vinstockarna. Fast det är ju vackert - också!

 

Fast man kan ju inte bara hinka i sig rödtjut hela tiden! Ånej, man måste ha annan spis också!

Näring i mer hanfast form. Glass på Piazza del Campo i Sienna. När man styrkt sig med glass, ja då vill man ha andlig spis. Näring för själen! Man blir kulturell och går och tittar på kyrkor! Kyrkor som ser ut som bakelser och då blev man ju sugen på det... fast man behärskade sig, det vill jag ha fört till protokollet!

Florens fick ju också ha ett besök; det var hus och kyrkor, statyer och broar.

 

 

 

 

 

 

 

Ja hela Floren var liksom knökfullt av kultur, vart man än vände sig. Fast vissa brydde sig liksom inte så mycket om det...

 

I Florens parkerar folk hur som helst! I gathörn, dubbelt, på övergångsställen - men aldrig såg vi någon som fick en bot. Den enda parkeringsbot vi såg var faktist den som vi själva fick - där vi parkerat i anvisad ruta, på gratis plats MEN på en plats som skulle sopas på måndagsmorgonen varannnan vecka. Denna måndagsmorgon var varannan vecka, visade det sig. Information om detta stod att finna på skylt som enbart var på italienska. Jaja, byns polis skulle väl också ha något att göra, han hade ju i och för sig fullt upp med att cykla till skolan varje dag vid skolavslutningen och stanna trafiken med en spade så att barnen kunde gå över gatan. Sedan cyklade han hem igen.

Men i detta vackra landskap tar man såna malörer med en liten axelryckning. Då åker man till San Gimignano till exempel.

 

 

Man kan ju också styrka sig med en vinprovning på Castello Verrazzano, till exempel. Det mår man inte direkt illa av.

Sen åkte vi upp till Piemonte, vi måste ju prova lite Barolo och Barberesco-viner också! Piemonte har också många hårnålskurvor kan jag meddela.

 

 

I Barolo har man, förutom en utomordentlig risotto och ett utomordentligt vin, ett museum för korskruvar, som man liksom inte kan missa.

På själv castellet har man en vinutställning som var liksom extraallt; det var flum och mat och vin och information i en enda förtjusande röra;

 

Och sen, ja sen var det dags att tuffa hemåt igen på tåget. I Alessandria styrs biltåget av Maria Rosa, en bestämd dam som vet hur hon vill ha det. DSB tycker att man kan lasta bilen mellan kl 17.30 och 18 - Maria Rosa spänner ögonen i en och säger att det är incheckning klockan 14 och lastning kl 15, basta! Och då så blir det så. Man har en känsla av att det är bäst att göra som Maria Rosa vill, inte vad DSB säger.

Och nu är man hemma igen - hos sin egen vinranka och det är inte så dumt det heller.