The same procedure

Jag är så lyckligt lottad att jag jobbar någorlunda nära det hem där maken och Huliganen och Zoya (kanske man ska börja kalla henne 'Zoyanen'?) tillbringar sina dagar med att... tja vad vet jag? Kanske käka praliner och snarka i soffan? Fast nej, det tror jag inte. Jag tror att maken ägnar sig åt idogt historiograferande och att de små fyrbeningarna håller reda på vad som rör sig i trädgården, letar upp alla eventuella ostsmulor som kanske kan tänkas finnas (det gör de inte, de åts upp fortare än de hann landa på golvet), snarkar på dörrmattan, väntar på promenad. I alla fall, det är inte längre än att jag kan ånga hem på lunchen.

Detta är väldigt trevligt, dels slipper jag äta standardmässig dagens på någon närbelägen sylta, dels får jag lite extra motion, dels får jag ju faktiskt träffa såväl make som hundar bara så där!

Man hinner ju inte direkt står där och svinga med kastrullerna när man har begränsat med lunchtid och dessutom ska galoppera en liten runda med pälsdjuren. Alltså äter jag för det mesta yoghurt, och maken äter ostmackor.

Gissa hos vem de pälsbeklädda ostfanatikerna sitter som klistrade? Gissa vem som de stirrar stint och hypnotiserande på? Nej, det blir inget pris för rätt gissning, mer än tillfredsställelsen av att veta att man är klok och analytisk.

Maken är en man med Principer. En Man med Principer delar inte ut ost till kreti och pleti när man står där och hyvlar ost till sina mackor, sånt går inte för sig, ånej. Fast pälsdjuren sitter ju där i alla fall, för han kan ju tänkas ändra sig... det gör han inte. Men en princip som han har är att sista lilla mackbiten, den delas upp på två bitar, en till var hund.

Och det är sen samma procedur utspelas. Dag efter dag efter dag hör man:

- ta fint! Ta FINT! Ta nu fint!! Ta fint.... AJ!!!  (Obs! detta gäller inte Zoya, utan enbart den något bufflige variant av hund som delar adress med oss).

Here we go again, tänker jag för mig själv och förundras över att den hund som hos min gamle far aldrig skulle få för sig att bete sig på det viset - eller mot mig, för den delen - raskt och glatt försöker sluka såväl mack-bit som husses fingertoppar. Jag förundras också över att maken inte gör som jag lärt honom; antingen dela ut godbiten ur öppen handflata, eller också se till att rofferi och ohyfsat sätt inte lönar sig genom att inte dela ut någon mackbit förrän hunden fattat vad som gäller, nämligen att maken vill ha alla sina fingrar kvar i oförkortat skick.

Fast sen tänker jag att det är nog någon slags manlig pryl, lite macho, lite bufflig, men med mycket hjärta under den råbarkade ytan. För tror någon att maken skulle låta bli att dela ut mackbitar till Huliganen? Och tror någon att Huliganen någonsin skulle få för sig att bita husse? Nä, just det.

En revolutionerande upptäckt!

För mig alltså. Jag som alltid haft det lite knapert på hundsidan - först i många år ingen hund ALLS!!! Usch vilket tomt och innehållslöst liv, det känns ju som rena golgatavandringen när man tänker efter. (Ja om man bortser från att misären lystes upp av maken och barnen och rosorna och kompisarna och det där - men faktum kvarstår. Ingen hund!!!).

Sen så blev det ju hund! Jubel och klang och harmonin, den strålade. Möjligen utom när han bet en i anklarna, den lille terroristen. Detta gjorde han tämligen frekvent. Dock - EN hund. Förvisso en med ett stort ego, men rent handgripligt så kan man bara räkna honom som en (1) när man gör inventering av familjens medlemmar.

Denne hund har aldrig varit något matvrakt när det gällt hundfoder. Lite förstrött har han petat i sig sina ohyggligt dyra kulor som inhandlas å det lokala djurapoteket.

Men nu! Nu när vi haft turen att ha lilla Zoya boende hos oss lite då och då, då har intresset växt lavinartat. Från båda hundarna. Mycket ordentligt ger man den lilla hunden små, små kulor i en liten, vacker blå skål. Den större hunden får större kulor i en större skål. Man sätter ner skålarna och låter gongongen ljuda.

Det första som händer är att hundarna byter matskål. Sen turas de om, för att slutligen äta med gemensamma krafter ur samma skål. Det är ingen ordning och reda. Alls. Det hjälper inte att jag påpekar att jag noga mätt upp och tilldelat ransonerna. De tittar bara på mig och i deras bruna ögon läser jag ett enda stort "och?!?"

Det är då jag inser att kulorna är alltid godare i grannens skål - liksom det berömda gräset. (jaja, det var grönare - men 'grönare', 'godare', var nu inte så himla petiga!).

Som sagt, detta är kanske inte en revolutionerande upptäckt för en rutinerad flerhundsägare, men jag tänkte att det nog kan vara bra att veta för oss andra.

Det snarkar

...under min stol. Det som snarkar är en väldigt nöjd vätte. Själv snarkar jag inte, men nöjd, det är jag också. Om alla söndagar vore som denna - fast vänta, nu varför begränsa sig till söndagar? - nej om alla dagar vore som denna, då vore världen en bättre plats det är jag säker på.

Det inleddes förvisso kallt. Frost i gräset och vantar på. Men solen sken! Och Zyrran, Zoya, Zuliganen och jag drog ut till skogen. Iklädda rejäla kängor, överdragsbrallor, köttbullar, spårsnitslar och spårselar. Jo för det var dags att introducera spårandet för Zoya - och hon tyckte att det här, det var ju en ball sysselsättning. Nästan som ett kinderägg; få komma ut i skogen, snava över köttbullar och sen få springa lös med kusin Huliganen. Finemang, sa Zoya, som blev ganska trött av erfarenheten.

Och Huliganen, ja han spårade så det var en ren fröjd åt det! Hade han inte haft matten att släpa på hade det gått ännu bättre. Jo för matte fick för sig att hunden gick fel, så hon stannade och väntade på att han skulle ta upp rätt spår igen. Huliganen tittade sig över axeln och undrade varför det blev en bromskloss i linan just när det gick så bra? Men jag, jag stod stilla (som det får jag var), jo man har väl lärt sig hur det ska gå till! Ända tills det gick upp för mig... att vänta nu här... han har ju rätt!

- Det vet jag väl! sa Huliganen som inte direkt lider av någon falsk blygsamhet och sen spårade han på som en dans när inte matte satte sig på tvären. Mycket sol, mycket luft, mycket av allt helt enkelt.

Sen, ja sen blev det stickat på Cotswold leaves schalen. Det är ett kul mönster, men jag undrar om garnet räcker? Fast om jag stickat snabbt som sjutton så kanske jag hinner bli färdig innan garnet tar slut?

Och sen, sen blev det en liten lur i soffan. Sånt ska också till en söndag.

Tja, och sen var det ju två timmars träning på klubben. Lite orolig var jag för att Huliganen som ju ändå snart är nio år kanske inte skulle ha någon energi kvar? Men jo, så fel jag hade! och så kul vi hade! Och så duktig han var. På pluskontot här; ännu mer luft, ännu mer vind, ännu mer hundträning.

Och nu väntar rådjursstek med kantarellsås och rödvinskokta smålökar, potatisgratäng och en zinfandel. Mums!

Ja, jag sa ju det; bättre än så här blir det inte!

Det rätta godiset

Frågar man mig så är svaret enkelt; choklad! Fast jag är en enkel själ som inte vill ha alltför mörk choklad, om man nu vågar erkänna detta i dessa chokladkonässörsdagar.

Men nu är det inte mina godispreferenser som ska skärskådas, nu gäller det andra bullar godisar!

När vi var i Växjö så ägnade vi oss inte enbart åt ett ohämmat ätande och pratande och bullkäkande, ånej. Det tränades och promenerades och spårades också.

Huliganen gillar att spåra. Just det; han gillar att SPÅRA. Att plocka upp några jämrans apporter tycker han är tämligen onödigt, men han kan väl till nöds snusa till på dem om han har lust och tid, men lika gärna spankulerar han bara vidare i spåret. Nu har jag väl inte brytt mig så värst om det utan lättsinnigt tänkt att "jaja, en pinne mer eller mindre", men insåg att när man nu har så eminenta träningskamrater till hands så kan man ju rådslå litet.

Och, som Larsson så mycket riktigt påpekade; lägger jag ut pinnar i skogen så gör jag väl det av en anledning... och sen fick jag fler goda råd som jag därför tänkte träna efter nu när vi är tillbaka i hemmets lugna vrå. Ett av råden var att separera spårandet och apportandet. Alltså började vi faktiskt redan härom morgonen när Huliganen noterade att den slarviga matten hade tappat en apportpinne på golvet. Han snusade förstrött på den och blev positivt överraskad när det helt plötsligt regnade frolic från himlen!

Nu kan man ju knappast kalla detta för en genomtänkt och organiserad träning, och dessutom hade Larsson strängt påtalat att det skulle vara GOTT godis, sånt som en vätte kan känna som en ovanligt läcker belöning. Nog för att frolic är gott *) - men särskilt exklusivt är det ju inte.

Idag gjorde maken och jag köttbullar. Runda, trinda, bruna och goda köttbullar om vi får säga det själva. Huliganen satt som klistrad vid vår sida när vi stekte och trillade och fräste och hade oss.

- Aha! tänkte jag som är en mycket snabbtänkt person.
- Heureka! jag har funnit det! tänkte jag vidare.

Och nu ska jag be att få meddela Larsson att när belöningen är köttbullsbitar, ja då blev apporterna rysligt mycket intressantare!

*) fotnot; jag har en gång av misshugg och i distraktion stoppat en frolic i munnen och tuggat på den i tron att det var en bit lösgodis. Jag vidhåller; choklad slår frolic. Big time!

Höstrusk och grammatik

När man är så trött att ögonen går i kors när man kommer hem från jobbet. När huvudvärken dunkar bak skallbenet.

Då är det ok att det helt plötsligt har blivit höstigt och ruggigt, så att det liksom känns tillåtet att kura inomhus under en filt. Bredvid sig i soffan har man en kurande Huligan, fast på filten i stället. Men herregud, inte ska vi hänga upp oss på prepositioner här - 'under', 'på' det är väl inte så väldigt noga, inte ska man bry sig om såna petitesser?

Visst är det märkligt med prepositioner förresten, när man tänker närmare efter? Inte är väl jag den enda som i sömnen kan rabbla an, auf, hinter, in, neben, unter, vor, zwischen? Eller durch, für, gegen, ohne, um för den delen? Och hur mycket nytta har man haft av det, undrar man? Blev livet bättre av att man svettades över ablativus absolutus till exempel? Personligen får jag nog tycka att livskvaliteten höjs betydligt bättre av att ha en hund i huset än att veta vilka prepositioner som styr dativ eller ackusativ. För - handen på hjärtat - kommer man någonsin ihåg det när man står där och ska knaggla fram en mening på något utrikiskt tungmål?

Nej, en hund, det är det som lindrar huvudvärken! Det, plus att maken serverat pasta med lax och vitvinssås. Faktiskt bättre än Ipren.

Vinskörd

Vinrankan i vårt växthus är nu 4 år gammal och trots att den inte är beskuren så att en vinbonde skulle gråta av fröjd utan snarare tvärtom, så börjar den nu producera hyggligt med vindruvsklasar.

Maken är ju lite vinnörd och han har under sommaren gått där och räknat in klasarna och tänkt sig att nu, nu skulle han minsann göra eget vin! En mycket liten, men naggande god produktion skulle det bli. Eller i alla fall intressant. Lokalproducerat så det förslår.

Klasarna har växt och frodats, men så började ju terminen. Och det har varit artiklar och böcker och seminarier och historiografi så att det susat kring öronen på en och då finns det ju inte direkt tid att börja trampa vindruvor. Inte har vi någon sån där ektunna att trampa i heller.

Förra året var druvorna rätt sura, och det var inte bara räven som sa det, så jag tyckte inte det gjorde så mycket. Men nu! Nu har det ju varit osannolikt varmt och skönt, och idag har jag skördat lite klasar som jag helt plebejiskt ätit rakt upp och ner. Och nu är de söta och goda!

Tänk så bra det är med lite historiografi.

Bloggträff

En svindlande vacker hösthelg i oktober skulle det bli bloggträff i Småland; det var schefurn och vätten och vätten och vätten och blandisen och beardisen och briarden som skulle sammanstråla. Det behövdes ju chaufförer också så man fick ju ställa upp och himskans tidigt ställa kosan norrut. Och det kan väl hända att man fick ett litet sammanbrott över en trilskande gps, och det kan väl hända att det var väldans dimmigt och det kan väl hända att man blev något sen och inte riktigt anlände dit där de andra var, men så småningom föll vi i varandras armar och tjoade HEJJ!!! Det var Emilsar och Mussisar. Twittisar och Cirkusar och Huliganer. Ymerar och Qubaner.





Ok, vissa kanske inte direkt kvittrade hej, utan mer morrade fram "ska'ru ha på flabben va, du din stora, muskulösa, svarta, snygga schäfer?". -Va?! sa schäfern förvånat då och undrade vad det där var för en tjurig liten gubbe som tog sig ton.

Sen så promenerades det. Och tränades av den mer arbetsamma falangen. Och kliades hund. Och låstes in nycklar. Och krossades rutor.



Sen, ja sen var det ju dags för den mer seriösa delen av träffen. Nämligen mat och vin! Denna programpunkt avhandlades grundligt och ingående.



När jag ramlade i säng tänkte jag belåtet att nu kan jag ju sova hur länge jag vill! Och ja, jo, jag hade väl tänkt mig lite längre än kl 6 om jag ska vara ärlig.

Men vem kan motstå att ta en morgonpromenad längs den vackra Helgasjön? Inte jag i alla fall. Det var något märkligt med morgonen, jo för det blåste nämligen inte. Det är högst kuriöst för en skåning. Däremot var det lite dimmigt. Men vackert!

Det var inte bara Huliganen och jag som var uppe i ottan och var flitiga. Vissa var ännu flitigare, flitiga som....som... som spindlar! Fast vissa spindlar hade nog varit på rejält partaj kvällen före...



Man såg spöklika båtar som skymtade i dimman likt den Den Flygande Holländaren, fast kanske av lite mindre modell.


Vi upptäckte några saker när det gäller sjöar; dels att det finns hundmänniskor i närheten för titta bara, sjön var knökafull av såna här små roliga bollar!

Och visst undrar man ibland var allt vattnet kommer ifrån? Eller hur? Nåväl, undrans tid är slut, för jag sitter inne med svaret. Och det ska jag alldeles nu delge er! Kolla, kolla, sjön har påfyllning!



- Nu ska jag bada! sa Huliganen och ställde kosan mot hopptornet.
- Var försiktig, sa jag ängsligt, och försäkrade mig om att räddningsredskap fanns till hands.


Huliganen utförde ett tjusigt hopp som jag tror heter Dubbel Västgötare med Spjång eller något åt det hållet. När man gjort det blir man så upprymd att man liksom blir alldeles suddig!

Ok, det kan kanske hända att jag överdriver lite, att jag tar mig vissa friheter med sanningen här. Det kan hända att det liksom mer var lite skvättande med tassarna i sjökanten. Om vi nu ska vara såna, alltså. Petnoga med sanningen och sådär.


Det fannns ju andra som badade lite vildare - beardisar, till exempel, badar något alldeles kolossalt kan jag meddela. Och schäfrar gillar lite sumpigt gyttjesim lärde jag mig också.

Men, som sagt, vi körde hårt hela helgen! Det var träning både bittida och sent. Ostmackekäk, till exempel, om  ni bara visste hur ansträngande det är!

Ja ni ser - himla jobbigt hade vi! Tugg, tugg, tugg...

Denne stilige herre var vandrarhemsföreståndare - se så vördnadsbjudande han är! Han är faktiskt så stilig att man gärna vill visa honom i profil också:

Huliganen ville också stå överst på trappan såklart, då kan man ju för en gång skull känna sig lite von oben och det kan ju vara trevligt när man är en tvärhand hög ungefär. Fast han är ju, om sanningen ska fram (ständigt denna sanning!!) inte så vördnadsbjudande. Titta bara: ett öra hit och ett öra dit. Ingen ordning och reda alls.

Och sen, ja sen åkte vi hem. Trötta - men väldigt, väldigt belåtna!