För mig alltså. Jag som alltid haft det lite knapert på hundsidan - först i många år ingen hund ALLS!!! Usch vilket tomt och innehållslöst liv, det känns ju som rena golgatavandringen när man tänker efter. (Ja om man bortser från att misären lystes upp av maken och barnen och rosorna och kompisarna och det där - men faktum kvarstår. Ingen hund!!!).
Sen så blev det ju hund! Jubel och klang och harmonin, den strålade. Möjligen utom när han bet en i anklarna, den lille terroristen. Detta gjorde han tämligen frekvent. Dock - EN hund. Förvisso en med ett stort ego, men rent handgripligt så kan man bara räkna honom som en (1) när man gör inventering av familjens medlemmar.
Denne hund har aldrig varit något matvrakt när det gällt hundfoder. Lite förstrött har han petat i sig sina ohyggligt dyra kulor som inhandlas å det lokala djurapoteket.
Men nu! Nu när vi haft turen att ha lilla Zoya boende hos oss lite då och då, då har intresset växt lavinartat. Från båda hundarna. Mycket ordentligt ger man den lilla hunden små, små kulor i en liten, vacker blå skål. Den större hunden får större kulor i en större skål. Man sätter ner skålarna och låter gongongen ljuda.
Det första som händer är att hundarna byter matskål. Sen turas de om, för att slutligen äta med gemensamma krafter ur samma skål. Det är ingen ordning och reda. Alls. Det hjälper inte att jag påpekar att jag noga mätt upp och tilldelat ransonerna. De tittar bara på mig och i deras bruna ögon läser jag ett enda stort "och?!?"
Det är då jag inser att kulorna är alltid godare i grannens skål - liksom det berömda gräset. (jaja, det var grönare - men 'grönare', 'godare', var nu inte så himla petiga!).
Som sagt, detta är kanske inte en revolutionerande upptäckt för en rutinerad flerhundsägare, men jag tänkte att det nog kan vara bra att veta för oss andra.
Jag tror detta är ett mycket vanligt fenomen, om jag iakttagit andras hundar rätt. Själv har jag tyvärr inga djur, så mitt liv liknar nog en öde öken. Till all tur kommer en katt lite nu och då på besök, för en liten tupplur eller matbit. Förra veckoslutet var jag inte hemma och kattjäkeln kackade på båda utetrapporna som hälsning för utebliven matning... Hundar är absolut mycket trevligare.
SvaraRaderaDet är väl bäst om jag ber om ursäkt för mitt språk; så här brukar jag inte uttrycka mig...
SvaraRaderaFabraholic, jag har nog en känsla av att 'öde öken' trots allt inte är en rättvisande beskrivning av ditt liv - trots den allvarliga bristen på hund! ;-)
SvaraRaderaOch hade en katt kackat på min utetrappa så hade jag tyckt att 'kattjäkel' hade varit MILT uttryckt. Så några ursäkter behövs då rakt inte!