Men nu är det inte mina godispreferenser som ska skärskådas, nu gäller det andra
När vi var i Växjö så ägnade vi oss inte enbart åt ett ohämmat ätande och pratande och bullkäkande, ånej. Det tränades och promenerades och spårades också.
Huliganen gillar att spåra. Just det; han gillar att SPÅRA. Att plocka upp några jämrans apporter tycker han är tämligen onödigt, men han kan väl till nöds snusa till på dem om han har lust och tid, men lika gärna spankulerar han bara vidare i spåret. Nu har jag väl inte brytt mig så värst om det utan lättsinnigt tänkt att "jaja, en pinne mer eller mindre", men insåg att när man nu har så eminenta träningskamrater till hands så kan man ju rådslå litet.
Och, som Larsson så mycket riktigt påpekade; lägger jag ut pinnar i skogen så gör jag väl det av en anledning... och sen fick jag fler goda råd som jag därför tänkte träna efter nu när vi är tillbaka i hemmets lugna vrå. Ett av råden var att separera spårandet och apportandet. Alltså började vi faktiskt redan härom morgonen när Huliganen noterade att den slarviga matten hade tappat en apportpinne på golvet. Han snusade förstrött på den och blev positivt överraskad när det helt plötsligt regnade frolic från himlen!
Nu kan man ju knappast kalla detta för en genomtänkt och organiserad träning, och dessutom hade Larsson strängt påtalat att det skulle vara GOTT godis, sånt som en vätte kan känna som en ovanligt läcker belöning. Nog för att frolic är gott *) - men särskilt exklusivt är det ju inte.
Idag gjorde maken och jag köttbullar. Runda, trinda, bruna och goda köttbullar om vi får säga det själva. Huliganen satt som klistrad vid vår sida när vi stekte och trillade och fräste och hade oss.
- Aha! tänkte jag som är en mycket snabbtänkt person.
- Heureka! jag har funnit det! tänkte jag vidare.
Och nu ska jag be att få meddela Larsson att när belöningen är köttbullsbitar, ja då blev apporterna rysligt mycket intressantare!
*) fotnot; jag har en gång av misshugg och i distraktion stoppat en frolic i munnen och tuggat på den i tron att det var en bit lösgodis. Jag vidhåller; choklad slår frolic. Big time!
Mmmmm, en kulinarisk upplevelse förstår jag!!!
SvaraRaderaKram
Maja; menar du köttbullarna för den lille huliganen... eller frolicen för mig? ;-)
SvaraRaderaJust så!! Hemrullade, trinda köttbullar - DET kallar jag belöning som kan få liten Huligan att känna att det är mödan värt att plocka upp spårapporterna.
SvaraRaderaOch skulle han, mot förmodan, inte göra det, då kan du ringa mig.
Jag apporterar gladeligen om jag får hemlagade köttbullar! :)
Larsson, det känns tryggt att veta att du ställer upp! OM vi skulle få för oss att tävla alltså. Du kunde kanske kamouflera dig som vinthund? Blond med långa ben, menar jag.
SvaraRaderaNu blev det nog lite fel här...
SvaraRaderaAlltså mycket har man anklagat mig för men aldrig att jag har långa ben!!
Snarare är mina ben att likna vid korta, stabbiga och smått krumma. Väldigt lika en bulldogg´s faktiskt. Men nu har jag ju inte underbett så...tja, kanske att jag mer då kan gå under cover som en basset. För se dregla, det gör jag. Framförallt om det vankas köttbullar :)
Haha, Larsson, jämfört med mina taxben är alla ben långa! Men ok, vill du hellre vara bassett så... ;-)
SvaraRadera