The same procedure

Jag är så lyckligt lottad att jag jobbar någorlunda nära det hem där maken och Huliganen och Zoya (kanske man ska börja kalla henne 'Zoyanen'?) tillbringar sina dagar med att... tja vad vet jag? Kanske käka praliner och snarka i soffan? Fast nej, det tror jag inte. Jag tror att maken ägnar sig åt idogt historiograferande och att de små fyrbeningarna håller reda på vad som rör sig i trädgården, letar upp alla eventuella ostsmulor som kanske kan tänkas finnas (det gör de inte, de åts upp fortare än de hann landa på golvet), snarkar på dörrmattan, väntar på promenad. I alla fall, det är inte längre än att jag kan ånga hem på lunchen.

Detta är väldigt trevligt, dels slipper jag äta standardmässig dagens på någon närbelägen sylta, dels får jag lite extra motion, dels får jag ju faktiskt träffa såväl make som hundar bara så där!

Man hinner ju inte direkt står där och svinga med kastrullerna när man har begränsat med lunchtid och dessutom ska galoppera en liten runda med pälsdjuren. Alltså äter jag för det mesta yoghurt, och maken äter ostmackor.

Gissa hos vem de pälsbeklädda ostfanatikerna sitter som klistrade? Gissa vem som de stirrar stint och hypnotiserande på? Nej, det blir inget pris för rätt gissning, mer än tillfredsställelsen av att veta att man är klok och analytisk.

Maken är en man med Principer. En Man med Principer delar inte ut ost till kreti och pleti när man står där och hyvlar ost till sina mackor, sånt går inte för sig, ånej. Fast pälsdjuren sitter ju där i alla fall, för han kan ju tänkas ändra sig... det gör han inte. Men en princip som han har är att sista lilla mackbiten, den delas upp på två bitar, en till var hund.

Och det är sen samma procedur utspelas. Dag efter dag efter dag hör man:

- ta fint! Ta FINT! Ta nu fint!! Ta fint.... AJ!!!  (Obs! detta gäller inte Zoya, utan enbart den något bufflige variant av hund som delar adress med oss).

Here we go again, tänker jag för mig själv och förundras över att den hund som hos min gamle far aldrig skulle få för sig att bete sig på det viset - eller mot mig, för den delen - raskt och glatt försöker sluka såväl mack-bit som husses fingertoppar. Jag förundras också över att maken inte gör som jag lärt honom; antingen dela ut godbiten ur öppen handflata, eller också se till att rofferi och ohyfsat sätt inte lönar sig genom att inte dela ut någon mackbit förrän hunden fattat vad som gäller, nämligen att maken vill ha alla sina fingrar kvar i oförkortat skick.

Fast sen tänker jag att det är nog någon slags manlig pryl, lite macho, lite bufflig, men med mycket hjärta under den råbarkade ytan. För tror någon att maken skulle låta bli att dela ut mackbitar till Huliganen? Och tror någon att Huliganen någonsin skulle få för sig att bita husse? Nä, just det.