Bloggträff

En svindlande vacker hösthelg i oktober skulle det bli bloggträff i Småland; det var schefurn och vätten och vätten och vätten och blandisen och beardisen och briarden som skulle sammanstråla. Det behövdes ju chaufförer också så man fick ju ställa upp och himskans tidigt ställa kosan norrut. Och det kan väl hända att man fick ett litet sammanbrott över en trilskande gps, och det kan väl hända att det var väldans dimmigt och det kan väl hända att man blev något sen och inte riktigt anlände dit där de andra var, men så småningom föll vi i varandras armar och tjoade HEJJ!!! Det var Emilsar och Mussisar. Twittisar och Cirkusar och Huliganer. Ymerar och Qubaner.





Ok, vissa kanske inte direkt kvittrade hej, utan mer morrade fram "ska'ru ha på flabben va, du din stora, muskulösa, svarta, snygga schäfer?". -Va?! sa schäfern förvånat då och undrade vad det där var för en tjurig liten gubbe som tog sig ton.

Sen så promenerades det. Och tränades av den mer arbetsamma falangen. Och kliades hund. Och låstes in nycklar. Och krossades rutor.



Sen, ja sen var det ju dags för den mer seriösa delen av träffen. Nämligen mat och vin! Denna programpunkt avhandlades grundligt och ingående.



När jag ramlade i säng tänkte jag belåtet att nu kan jag ju sova hur länge jag vill! Och ja, jo, jag hade väl tänkt mig lite längre än kl 6 om jag ska vara ärlig.

Men vem kan motstå att ta en morgonpromenad längs den vackra Helgasjön? Inte jag i alla fall. Det var något märkligt med morgonen, jo för det blåste nämligen inte. Det är högst kuriöst för en skåning. Däremot var det lite dimmigt. Men vackert!

Det var inte bara Huliganen och jag som var uppe i ottan och var flitiga. Vissa var ännu flitigare, flitiga som....som... som spindlar! Fast vissa spindlar hade nog varit på rejält partaj kvällen före...



Man såg spöklika båtar som skymtade i dimman likt den Den Flygande Holländaren, fast kanske av lite mindre modell.


Vi upptäckte några saker när det gäller sjöar; dels att det finns hundmänniskor i närheten för titta bara, sjön var knökafull av såna här små roliga bollar!

Och visst undrar man ibland var allt vattnet kommer ifrån? Eller hur? Nåväl, undrans tid är slut, för jag sitter inne med svaret. Och det ska jag alldeles nu delge er! Kolla, kolla, sjön har påfyllning!



- Nu ska jag bada! sa Huliganen och ställde kosan mot hopptornet.
- Var försiktig, sa jag ängsligt, och försäkrade mig om att räddningsredskap fanns till hands.


Huliganen utförde ett tjusigt hopp som jag tror heter Dubbel Västgötare med Spjång eller något åt det hållet. När man gjort det blir man så upprymd att man liksom blir alldeles suddig!

Ok, det kan kanske hända att jag överdriver lite, att jag tar mig vissa friheter med sanningen här. Det kan hända att det liksom mer var lite skvättande med tassarna i sjökanten. Om vi nu ska vara såna, alltså. Petnoga med sanningen och sådär.


Det fannns ju andra som badade lite vildare - beardisar, till exempel, badar något alldeles kolossalt kan jag meddela. Och schäfrar gillar lite sumpigt gyttjesim lärde jag mig också.

Men, som sagt, vi körde hårt hela helgen! Det var träning både bittida och sent. Ostmackekäk, till exempel, om  ni bara visste hur ansträngande det är!

Ja ni ser - himla jobbigt hade vi! Tugg, tugg, tugg...

Denne stilige herre var vandrarhemsföreståndare - se så vördnadsbjudande han är! Han är faktiskt så stilig att man gärna vill visa honom i profil också:

Huliganen ville också stå överst på trappan såklart, då kan man ju för en gång skull känna sig lite von oben och det kan ju vara trevligt när man är en tvärhand hög ungefär. Fast han är ju, om sanningen ska fram (ständigt denna sanning!!) inte så vördnadsbjudande. Titta bara: ett öra hit och ett öra dit. Ingen ordning och reda alls.

Och sen, ja sen åkte vi hem. Trötta - men väldigt, väldigt belåtna!