Man har blivit bjuden på mutbio minsann. Jojo, de lokala finanshajarna hade uppenbarligen fått för sig att de kunde klämma ur Huliganmatten hennes surt förvärvade slantar, så de bjöd såväl henne som maken på bio. Bio med medhängande ohämmad reklam för den egna verksamheten, men vem är jag att skåda givet biobesök i munnen?
Maken och jag beväpnade oss med tålamod och begav oss till biografen för att beskåda Laxfiske i Jemen och dessförinnan bli insatt i de mer intrikata detaljerna av finansvalperiet.
Det var två välkammade unga män som stod för själva informerandet. De upplyste oss om att deras firma hade ett helt nytt koncept! Hör bara;
- vi vill ha en helhetsbild! Vi vill sätta kunden i fokus! utropade de i bästa bönemötesstil.
Alla i pubiken höll andan av beundran. Vilka nya djärva idéer! Vilket förbluffande koncept!
- vår affärsidé är att sälja innan börsnedgången sätter in, fortsatte de sedan. Då hickade publiken unisont och förbluffat till igen.
Sen upplyste de oss om de mer intrikata matematiska detaljerna för att visa hur dyrt det blir om man inte säljer innan nedgången satt in.
- Tänk er att ni investerat 100 kr, och sen inte sålt innan börsnedgången sätter in. Börsen går ner 50% och då har ni bara 50 kr kvar. Sen går kanske börsen upp 50% igen och det är ju bra! Men då har ni ändå bara 75 kr! upplyste de oss om och vi flämtade till vid insikten om hur illistigt och lurigt det där med procentandet är, hur man blir av med 25 spänn trots att börsen gått upp 50%. 25 spänn hit och 25 spänn dit, det blir ju kosing det, det förstår man ju.
Ungefär här någonstans höll maken på att bryta ihop, men han höll god min i elakt spel, det vill jag bestämt hålla honom räkning för!
Sen fick vi fylla i formulär med våra uppgifter samt välja att sätta ett kryss i rutan "kontakta mig gärna", alternativt "nej tack, kontakta mig inte". Maken och jag kryssade i den sistnämnda med sån frenesi att pennspetsen höll på att brytas av.
Därefter tittade vi på filmen, som inleddes bra men mattades av på slutet.
Efter filmen blev vi så uppsluppna att vi gick på lokal minsann och slog klackarna i taket rejält! Jodå, en Strongbow och en öl på John Bull, här kostade vi på oss rejält. När vi satt där och pokulerade i allsköns ro sa maken eftertänksamt; "jag vet inte vad som var mest underhållande - filmen eller finansinformationen?"
Själv är jag mest förbluffad över att de kunde tro att jag skulle vilja investera mina surt förvärvade slantar i något annat än frolic åt hunden, choklad åt mig och mängder av gamla böcker åt maken?
torsdag 12 april 2012
fredag 6 april 2012
När maken påskstädar
...ja då blir det kanske inte riktigt som när andra människor städar. Tror jag?
För att börja från början, vilket kan vara en lämplig start: Det är påsk. Då kan det vara bra att ha litet städat, det tycker hela Huliganfamiljen, utom möjligen Huliganen som sätter sig över såna futiliteter som städning.
- Jag ska bona köksgolvet! utropade maken hurtigt när jag drog iväg till jobbet med Huliganen och Zoya i släptåg.
När vi kom hem hade han tvättat och polishat en första gång. Men han var inte riktigt nöjd. En bekymrad rynka syntes i pannan och han beslöt sig för att ge det en omgång till.
- Gör du det! sa vi uppmuntrande och flydde ut i växthuset för att äta lunch. (Detta var alltså igår, när det fortfarande var vår och inga arktiska vindar ven kring öronen, inget iskall regn piskade mot ansiktet).
Efter en stund kom maken ut för att också stärka sig med litet lunch.
- Gick det bra med polishandet? undrade jag, artigt intresserad.
- Bra och bra... sa maken lite tveksamt. Alltså, det beror på vad man menar med "bra". Och om man vill följa normerna. Eller om man vågar tänka utanför boxen? Det där med "bra", nog är det ett ganska subjektivt begrepp? funderade han vidare.
- Tala ur skägget! sa jag uppfordrande då, jag begrep ju ingenting. Hur pass mycket filosofi kan man göra av att polisha golvet? undrade jag tyst för mig själv.
- Det kan hända att det blev lite mycket polish, sa maken. Men jag tröstade honom och sa att det var väl bara att torka upp överflödet i så fall? Ingen fara skedd, sa jag. Dessutom, påpekade jag, behöver nog köksgolvet en rejäl duvning, det slits rätt bra av små västgötaklor när Huliganen sladdar runt hörnorna. (Om man tror att vi beslöt oss för att ha parkett i köket innan Huliganen tog över vårt hem, ja då tror man fullständigt rätt!)
Maken sa då att det var inte det där med polish på golvet som bekymrade honom. Snarare polish på tapeterna. Och den fasta inredningen.
- Men herredumilde, har du polishat tapeterna?? utropade jag förbluffat.
Maken kastade sig då in i en lång förklaring som inbegrep en polishflaska som stod öppen, en golvmopp på vift och en make i närheten. - Aha! sa jag, det var moppen som slog omkull flaskan, som stänkte på tapeten och på skåpen! Då var det ju moppens fel, helt enkelt.
Maken utkämpade en kamp mot sitt samvete, det syntes lång väg. Och sanningskänslan segrade, det gjorde den. - Det var inte moppen som slog omkull flaskan. Det var jag, när jag skulle rädda flaskan och liksom råkade vifta omkring på alltsammans. Hade jag bara låtit moppen falla i lugn och ro hade inget hänt, sa maken lite moloket.
Fast inte är det något att vara moloken över? Tvärtom tycker jag det är lysande att vi möter påsken med ett renstädat hus - och hur många är det som kan skryta över att ha polishade tapeter, undrar man?
För att börja från början, vilket kan vara en lämplig start: Det är påsk. Då kan det vara bra att ha litet städat, det tycker hela Huliganfamiljen, utom möjligen Huliganen som sätter sig över såna futiliteter som städning.
- Jag ska bona köksgolvet! utropade maken hurtigt när jag drog iväg till jobbet med Huliganen och Zoya i släptåg.
När vi kom hem hade han tvättat och polishat en första gång. Men han var inte riktigt nöjd. En bekymrad rynka syntes i pannan och han beslöt sig för att ge det en omgång till.
- Gör du det! sa vi uppmuntrande och flydde ut i växthuset för att äta lunch. (Detta var alltså igår, när det fortfarande var vår och inga arktiska vindar ven kring öronen, inget iskall regn piskade mot ansiktet).
Efter en stund kom maken ut för att också stärka sig med litet lunch.
- Gick det bra med polishandet? undrade jag, artigt intresserad.
- Bra och bra... sa maken lite tveksamt. Alltså, det beror på vad man menar med "bra". Och om man vill följa normerna. Eller om man vågar tänka utanför boxen? Det där med "bra", nog är det ett ganska subjektivt begrepp? funderade han vidare.
- Tala ur skägget! sa jag uppfordrande då, jag begrep ju ingenting. Hur pass mycket filosofi kan man göra av att polisha golvet? undrade jag tyst för mig själv.
- Det kan hända att det blev lite mycket polish, sa maken. Men jag tröstade honom och sa att det var väl bara att torka upp överflödet i så fall? Ingen fara skedd, sa jag. Dessutom, påpekade jag, behöver nog köksgolvet en rejäl duvning, det slits rätt bra av små västgötaklor när Huliganen sladdar runt hörnorna. (Om man tror att vi beslöt oss för att ha parkett i köket innan Huliganen tog över vårt hem, ja då tror man fullständigt rätt!)
Maken sa då att det var inte det där med polish på golvet som bekymrade honom. Snarare polish på tapeterna. Och den fasta inredningen.
- Men herredumilde, har du polishat tapeterna?? utropade jag förbluffat.
Maken kastade sig då in i en lång förklaring som inbegrep en polishflaska som stod öppen, en golvmopp på vift och en make i närheten. - Aha! sa jag, det var moppen som slog omkull flaskan, som stänkte på tapeten och på skåpen! Då var det ju moppens fel, helt enkelt.
Maken utkämpade en kamp mot sitt samvete, det syntes lång väg. Och sanningskänslan segrade, det gjorde den. - Det var inte moppen som slog omkull flaskan. Det var jag, när jag skulle rädda flaskan och liksom råkade vifta omkring på alltsammans. Hade jag bara låtit moppen falla i lugn och ro hade inget hänt, sa maken lite moloket.
Fast inte är det något att vara moloken över? Tvärtom tycker jag det är lysande att vi möter påsken med ett renstädat hus - och hur många är det som kan skryta över att ha polishade tapeter, undrar man?
Kallt om fingrarna
Visserligen skiner solen. (Än, sa hon pessimistiskt). Men det är ändå ganska kyligt och värre lär det bli. Alltså kan man behöva värma sig om händerna om man är världens sötaste lilla påskgumma på väg till Blåkulla.
Klart man inte vill att Ellen ska frysa om händerna! Greppa nu kvasten, Ellen, så skickar jag över ett par nystickade vantar till dig.
- Åh tumvantar! utropade maken när jag visade dem för honom. Sen satte han dem på tummarna. Det var väl ungefär där de passade honom, men så är de ju också gjorda för en 2-årig flicka och inte en 57-årig nybliven fil.mag. i historia.
Det var ju för väl att jag äntligen kunde visa upp ett avslutat projekt - det har varit lite tunt på den fronten. Fast jag har faktiskt gjort klart även de här strumporna. Den skarpögde inser att aha! det är samma garn! Visst är vantarna stickade av restgarnet från mina pappastrumpor.
Klart man inte vill att Ellen ska frysa om händerna! Greppa nu kvasten, Ellen, så skickar jag över ett par nystickade vantar till dig.
- Åh tumvantar! utropade maken när jag visade dem för honom. Sen satte han dem på tummarna. Det var väl ungefär där de passade honom, men så är de ju också gjorda för en 2-årig flicka och inte en 57-årig nybliven fil.mag. i historia.
Det var ju för väl att jag äntligen kunde visa upp ett avslutat projekt - det har varit lite tunt på den fronten. Fast jag har faktiskt gjort klart även de här strumporna. Den skarpögde inser att aha! det är samma garn! Visst är vantarna stickade av restgarnet från mina pappastrumpor.
onsdag 4 april 2012
Otack är världens lön
Jag är en hjälpsam mamma. I alla fall tycker jag det själv. Men ibland är det ju märkligt hur svårt det är att vara hjälpsam och hur, ja rentutsagt, otacksamma ens ätteläggar är.
Dottern knåpar och filar på sin avhandling. Nu är jag inte så kemistiskt lagd av mig, så där känner jag nog att jag inte har så mycket att bidra med. Men så kom hon med bekymrade rynkor i pannan (själv är man ju konstant rynkig i pannan, sa hon vemodigt) och sa att hon hade problem med titeln.
- Ska jag skriva ut vad det är jag sysslar med kommer det att täcka mer än en A4-sida, utropade hon bekymrat.
Men när nöden är som störst är mamma som närmast. Hjälpsamt föreslog jag:
- Kalla den Chemistry - the True Story.
Den besvärliga dottern tackade då men invände att den titeln kanske var lite för ospecifik? Inte direkt gav en ledtråd till det bärande innehållet?
- Vadådå? Allt är väl kemi? Du skriver om kemi och titeln säger kemi, hur fel kan det vara? Och dessutom (sa jag som började bli varm i kläderna och inte ville ge upp så lätt) är väl egentligen allt kemi när man tänker närmare efter? Grönsaksodling, t.ex. Kemi så det stänker om det. Rosenprakt. Klorofyll och allt det där. Matlagning - vad är det om inte kemi? Och (sa jag triumferande) Kärlek är väl kemi så det stänker om det!! När man tänker på det har du ju skrivit den ultimata boken helt enkelt. En som täcker in alla viktiga aspekter av mänskligt liv. The Book kan man ju säga. Boken som gör alla andra böcker onödiga. (Möjligtvis med undantag för makens riksdagshistoria från 1932 i 17 band). Och då är väl mitt titelförslag lysande, då vill man inte måla in sig i ett hörn med en massa formeltrams.
Dottern tackade artigt. Men jag såg på blicken att mitt förslag nog inte kommer att godtas.
Dottern knåpar och filar på sin avhandling. Nu är jag inte så kemistiskt lagd av mig, så där känner jag nog att jag inte har så mycket att bidra med. Men så kom hon med bekymrade rynkor i pannan (själv är man ju konstant rynkig i pannan, sa hon vemodigt) och sa att hon hade problem med titeln.
- Ska jag skriva ut vad det är jag sysslar med kommer det att täcka mer än en A4-sida, utropade hon bekymrat.
Men när nöden är som störst är mamma som närmast. Hjälpsamt föreslog jag:
- Kalla den Chemistry - the True Story.
Den besvärliga dottern tackade då men invände att den titeln kanske var lite för ospecifik? Inte direkt gav en ledtråd till det bärande innehållet?
- Vadådå? Allt är väl kemi? Du skriver om kemi och titeln säger kemi, hur fel kan det vara? Och dessutom (sa jag som började bli varm i kläderna och inte ville ge upp så lätt) är väl egentligen allt kemi när man tänker närmare efter? Grönsaksodling, t.ex. Kemi så det stänker om det. Rosenprakt. Klorofyll och allt det där. Matlagning - vad är det om inte kemi? Och (sa jag triumferande) Kärlek är väl kemi så det stänker om det!! När man tänker på det har du ju skrivit den ultimata boken helt enkelt. En som täcker in alla viktiga aspekter av mänskligt liv. The Book kan man ju säga. Boken som gör alla andra böcker onödiga. (Möjligtvis med undantag för makens riksdagshistoria från 1932 i 17 band). Och då är väl mitt titelförslag lysande, då vill man inte måla in sig i ett hörn med en massa formeltrams.
Dottern tackade artigt. Men jag såg på blicken att mitt förslag nog inte kommer att godtas.
tisdag 3 april 2012
Någon har visst läst fel i kalendern
För inte är det jul nu? Väl?
Det får vara hur det vill med den saken, för julrosorna blommar nu i alla fall. Och med tanke på att det kom några snöflingor nu på huliganpromenaden så är de väl kanske inte helt fel ute ändå?
Jag blandar dem med lite scilla (eller om det nu var vårlök?) så täcker jag in alla årstiderna. Eller åtminstone två. Och det är väl bra så?
Nu blir det inte längre än så här, för nu har maken gjort laxsoppa till mig och i valet mellan att skriva vidare och att äta laxsoppa så drar nog soppan längsta strået.
Bon appetit på mig själv!
Det får vara hur det vill med den saken, för julrosorna blommar nu i alla fall. Och med tanke på att det kom några snöflingor nu på huliganpromenaden så är de väl kanske inte helt fel ute ändå?
Jag blandar dem med lite scilla (eller om det nu var vårlök?) så täcker jag in alla årstiderna. Eller åtminstone två. Och det är väl bra så?
Nu blir det inte längre än så här, för nu har maken gjort laxsoppa till mig och i valet mellan att skriva vidare och att äta laxsoppa så drar nog soppan längsta strået.
Bon appetit på mig själv!
Maken hugger i sten
Min hjärna har kokat av obeslutsamhet. Jag har grubblat. Legat vaken och funderat. Vilket vore bäst? Vilket skulle fylla ett behov? Oftast är jag ju en snabbtänkt person, rentav så snabb att man kan helt stryka det där med "-tänkt". Vips! så har jag gjort något. Köpt något. Bestämt mig. Men nu gäller det ju klurigare saker, så man kan inte bara spontanskriva så där.
Frågan jag grubblat över är; ska jag fortsätta på grönsakstemat? Eller är det berätta den gastkramande historien om När Maken Högg i Sten?
Läser man rubriken, kan man ju tro att jag bestämt mig. Men så fungerar inte min hjärna, ånej. Alltså börjar vi på grönsakstemat - egentligen inte grönsaker heller om man nu ska vara så himla petig, utan snarare kryddor.
Jag berättade i förra inlägget om basilikan som grott, och den fortsätter gro den lille rackaren. Persiljan, däremot, den gror inte alls. Den har dragit mullen över örat och slumrar vidare. Och detta bevisar bara att persilja är en klok kryddväxt medan basilikan är lite mer som jag; hastig och inte alltid så genomtänkt av sig. Typ. För ute är det minusgrader och man får dra, om inte mull, så mössan över örat. Urrk!!! säger jag bara.
Men nu, nu kastar vi oss raskt över maken och stenen. Eller ja, sten och sten, flinta är det - och det är väl sten ändå? Maken har ju läst en himla massa historiska poäng. Han har arbetat sig igenom historisk arkeologi, vanlig historia och nu är han inne på, tja, jag har kanske inte lyssnat så vansinnigt noga; kan det heta ohistorisk arkeologi? Gammalt skit är det i alla fall. Väldigt gammalt. Och nu var det dags för en praktiskt övning, nämligen att hugga flinta.
- Det borde ju verkligen passa dig, sa jag, som väl vet att maken hyser en djupt rotad misstro mot moderna mojänger, i alla fall om de härstammar från efter kristallmottagarens och bakelittelefonens tid.
Maken cyklade iväg med rosor på kinden och solsken i blick. När vi åter möttes var läpparna blå, kanske inte direkt av blåbär utan köld. Flinta hugger man utomhus, uppenbarligen. I den arktiska kyla som råder nu. Man får skavsår på fingrarna och ont i låret, jo för man flintbiten man hugger mot (med hjälp av en annan sten) vilade man uppenbarligen mot låret.
- Blev det något fint? frågade jag vänligt. En flintyxa, eller så?
Maken lät meddela att modern teknik trots allt har sina poänger och att det nog ändå är bäst att vi även i fortsättningen köper hushållsredskapen i affären.
Frågan jag grubblat över är; ska jag fortsätta på grönsakstemat? Eller är det berätta den gastkramande historien om När Maken Högg i Sten?
Läser man rubriken, kan man ju tro att jag bestämt mig. Men så fungerar inte min hjärna, ånej. Alltså börjar vi på grönsakstemat - egentligen inte grönsaker heller om man nu ska vara så himla petig, utan snarare kryddor.
Jag berättade i förra inlägget om basilikan som grott, och den fortsätter gro den lille rackaren. Persiljan, däremot, den gror inte alls. Den har dragit mullen över örat och slumrar vidare. Och detta bevisar bara att persilja är en klok kryddväxt medan basilikan är lite mer som jag; hastig och inte alltid så genomtänkt av sig. Typ. För ute är det minusgrader och man får dra, om inte mull, så mössan över örat. Urrk!!! säger jag bara.
Men nu, nu kastar vi oss raskt över maken och stenen. Eller ja, sten och sten, flinta är det - och det är väl sten ändå? Maken har ju läst en himla massa historiska poäng. Han har arbetat sig igenom historisk arkeologi, vanlig historia och nu är han inne på, tja, jag har kanske inte lyssnat så vansinnigt noga; kan det heta ohistorisk arkeologi? Gammalt skit är det i alla fall. Väldigt gammalt. Och nu var det dags för en praktiskt övning, nämligen att hugga flinta.
- Det borde ju verkligen passa dig, sa jag, som väl vet att maken hyser en djupt rotad misstro mot moderna mojänger, i alla fall om de härstammar från efter kristallmottagarens och bakelittelefonens tid.
Maken cyklade iväg med rosor på kinden och solsken i blick. När vi åter möttes var läpparna blå, kanske inte direkt av blåbär utan köld. Flinta hugger man utomhus, uppenbarligen. I den arktiska kyla som råder nu. Man får skavsår på fingrarna och ont i låret, jo för man flintbiten man hugger mot (med hjälp av en annan sten) vilade man uppenbarligen mot låret.
- Blev det något fint? frågade jag vänligt. En flintyxa, eller så?
Maken lät meddela att modern teknik trots allt har sina poänger och att det nog ändå är bäst att vi även i fortsättningen köper hushållsredskapen i affären.
söndag 1 april 2012
Det där med grönsaker
Visserligen kan jag stolt meddela att basilikan jag sått numera syns. Det är inte så att den prunkar, nä det vore verkligen till att ta i... men det sticker upp något oidentifierbart ut myllan. Fast nu var det inte basilika vi ska tala om, utan det där med "äter män grönsaker?". Riktiga karlar äter inte paté har man ju hört, och då undrar man - äter riktiga män grönsaker? Om svaret är jakande, kan man gå vidare i frågandet.
Är kål grönsak? Är en vättehuligan en riktig karl? Låt oss göra en empirisk undersökning!
När vi hade begravning för pappa var Huliganen utlånad. Huliganen gillar att bli utlånad till S, då hon är en vänlig, generös och huliganälskande person som låter honom göra precis som han vill och som i rika mått förser honom med godbitar. Huliganen tycker att detta är ett utmärkt sakernas tillstånd och älskar S varmt! Såpass innerligt att han vid varenda promenad som går förbi S:s hus ihärdigt försöker gå in där, vilket man då får avstyra. Till exempel om klockan är 05.45, en utmärkt tidpunkt men kanske inte för visiter.
Nu skulle dock Huliganen få tillbringa en hel eftermiddag med S.
"Tycker han om kålpudding?" sms:ade hon. Jag funderade. Kände mig lite tveksam till det där med "kål", jo för Huliganen är helt på det klara med att lammstek, det är fina grejer! Hjortstek inte mindre. Köttbullar, högrev, coq au vin, boef bourgoginone - allt köttrelaterat slinker ner utan prut. (Nu undrar Vän av Ordning; är hunden bortskämd? På detta kan vi bara svara ett oreserverat: Ja!).
Men kål, det får man nog se som grönsak? Och grönsaker är grönt skit tycker machovovven och grönt skit äter man inte.
"jag skickar med lite hundkulor" sms:ade jag tillbaka.
När hunden avlevererades vid vår dörr var han mycket nöjd. Fel. Mycket Nöjd!!! ska det ju vara.
Påsen med hundkulor fick jag tillbaka, och S meddelade triumferande att Huliganen tyckte mycket om att få en egen portion med potatis, sås och kålpudding. Huliganen rapade belåtet och instämmande och jag föreslog att han kanske skulle sova i ett annat rum på natten. Omutifallatt, alltså.
Men huliganmagen klarade kålen alldeles utmärkt (eller också var matte för trött för att känna några gasläckor) och nu sitter vi alltså inne med svaret. Kål är ingen riktig grönsak, ty Riktiga Huliganer äter kålpudding. Kan ju vara bra att veta.
Är kål grönsak? Är en vättehuligan en riktig karl? Låt oss göra en empirisk undersökning!
När vi hade begravning för pappa var Huliganen utlånad. Huliganen gillar att bli utlånad till S, då hon är en vänlig, generös och huliganälskande person som låter honom göra precis som han vill och som i rika mått förser honom med godbitar. Huliganen tycker att detta är ett utmärkt sakernas tillstånd och älskar S varmt! Såpass innerligt att han vid varenda promenad som går förbi S:s hus ihärdigt försöker gå in där, vilket man då får avstyra. Till exempel om klockan är 05.45, en utmärkt tidpunkt men kanske inte för visiter.
Nu skulle dock Huliganen få tillbringa en hel eftermiddag med S.
"Tycker han om kålpudding?" sms:ade hon. Jag funderade. Kände mig lite tveksam till det där med "kål", jo för Huliganen är helt på det klara med att lammstek, det är fina grejer! Hjortstek inte mindre. Köttbullar, högrev, coq au vin, boef bourgoginone - allt köttrelaterat slinker ner utan prut. (Nu undrar Vän av Ordning; är hunden bortskämd? På detta kan vi bara svara ett oreserverat: Ja!).
Men kål, det får man nog se som grönsak? Och grönsaker är grönt skit tycker machovovven och grönt skit äter man inte.
"jag skickar med lite hundkulor" sms:ade jag tillbaka.
När hunden avlevererades vid vår dörr var han mycket nöjd. Fel. Mycket Nöjd!!! ska det ju vara.
Påsen med hundkulor fick jag tillbaka, och S meddelade triumferande att Huliganen tyckte mycket om att få en egen portion med potatis, sås och kålpudding. Huliganen rapade belåtet och instämmande och jag föreslog att han kanske skulle sova i ett annat rum på natten. Omutifallatt, alltså.
Men huliganmagen klarade kålen alldeles utmärkt (eller också var matte för trött för att känna några gasläckor) och nu sitter vi alltså inne med svaret. Kål är ingen riktig grönsak, ty Riktiga Huliganer äter kålpudding. Kan ju vara bra att veta.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)