När maken påskstädar

...ja då blir det kanske inte riktigt som när andra människor städar. Tror jag?

För att börja från början, vilket kan vara en lämplig start: Det är påsk. Då kan det vara bra att ha litet städat, det tycker hela Huliganfamiljen, utom möjligen Huliganen som sätter sig över såna futiliteter som städning.

- Jag ska bona köksgolvet! utropade maken hurtigt när jag drog iväg till jobbet med Huliganen och Zoya i släptåg.

När vi kom hem hade han tvättat och polishat en första gång. Men han var inte riktigt nöjd. En bekymrad rynka syntes i pannan och han beslöt sig för att ge det en omgång till.

- Gör du det! sa vi uppmuntrande och flydde ut i växthuset för att äta lunch. (Detta var alltså igår, när det fortfarande var vår och inga arktiska vindar ven kring öronen, inget iskall regn piskade mot ansiktet).

Efter en stund kom maken ut för att också stärka sig med litet lunch.

- Gick det bra med polishandet? undrade jag, artigt intresserad.

- Bra och bra... sa maken lite tveksamt. Alltså, det beror på vad man menar med "bra". Och om man vill följa normerna. Eller om man vågar tänka utanför boxen? Det där med "bra", nog är det ett ganska subjektivt begrepp? funderade han vidare.

- Tala ur skägget! sa jag uppfordrande då, jag begrep ju ingenting. Hur pass mycket filosofi kan man göra av att polisha golvet? undrade jag tyst för mig själv.

- Det kan hända att det blev lite mycket polish, sa maken. Men jag tröstade honom och sa att det var väl bara att torka upp överflödet i så fall? Ingen fara skedd, sa jag. Dessutom, påpekade jag, behöver nog köksgolvet en rejäl duvning, det slits rätt bra av små västgötaklor när Huliganen sladdar runt hörnorna. (Om man tror att vi beslöt oss för att ha parkett i köket innan Huliganen tog över vårt hem, ja då tror man fullständigt rätt!)

Maken sa då att det var inte det där med polish på golvet som bekymrade honom. Snarare polish på tapeterna. Och den fasta inredningen.

- Men herredumilde, har du polishat tapeterna?? utropade jag förbluffat.

Maken kastade sig då in i en lång förklaring som inbegrep en polishflaska som stod öppen, en golvmopp på vift och en make i närheten. - Aha! sa jag, det var moppen som slog omkull flaskan, som stänkte på tapeten och på skåpen! Då var det ju moppens fel, helt enkelt.

Maken utkämpade en kamp mot sitt samvete, det syntes lång väg. Och sanningskänslan segrade, det gjorde den. - Det var inte moppen som slog omkull flaskan. Det var jag, när jag skulle rädda flaskan och liksom råkade vifta omkring på alltsammans. Hade jag bara låtit moppen falla i lugn och ro hade inget hänt, sa maken lite moloket.

Fast inte är det något att vara moloken över? Tvärtom tycker jag det är lysande att vi möter påsken med ett renstädat hus - och hur många är det som kan skryta över att ha polishade tapeter, undrar man?