Otack är världens lön

 Jag är en hjälpsam mamma. I alla fall tycker jag det själv. Men ibland är det ju märkligt hur svårt det är att vara hjälpsam och hur, ja rentutsagt, otacksamma ens ätteläggar är.

Dottern knåpar och filar på sin avhandling. Nu är jag inte så kemistiskt lagd av mig, så där känner jag nog att jag inte har så mycket att bidra med. Men så kom hon med bekymrade rynkor i pannan (själv är man ju konstant rynkig i pannan, sa hon vemodigt) och sa att hon hade problem med titeln.

- Ska jag skriva ut vad det är jag sysslar med kommer det att täcka mer än en A4-sida, utropade hon bekymrat.

Men när nöden är som störst är mamma som närmast. Hjälpsamt föreslog jag:

- Kalla den Chemistry - the True Story.


Den besvärliga dottern tackade då men invände att den titeln kanske var lite för ospecifik? Inte direkt gav en ledtråd till det bärande innehållet?

- Vadådå? Allt är väl kemi? Du skriver om kemi och titeln säger kemi, hur fel kan det vara? Och dessutom (sa jag som började bli varm i kläderna och inte ville ge upp så lätt) är väl egentligen allt kemi när man tänker närmare efter? Grönsaksodling, t.ex. Kemi så det stänker om det. Rosenprakt. Klorofyll och allt det där. Matlagning - vad är det om inte kemi? Och (sa jag triumferande) Kärlek är väl kemi så det stänker om det!! När man tänker på det har du ju skrivit den ultimata boken helt enkelt. En som täcker in alla viktiga aspekter av mänskligt liv. The Book kan man ju säga. Boken som gör alla andra böcker onödiga. (Möjligtvis med undantag för makens riksdagshistoria från 1932 i 17 band). Och då är väl mitt titelförslag lysande, då vill man inte måla in sig i ett hörn med en massa formeltrams.

Dottern tackade artigt. Men jag såg på blicken att mitt förslag nog inte kommer att godtas.