Detta är inte Köpenhamn

Vi hade en plan, kemistiska dottern och jag. Medan våra respektive bättre hälfter ägnade sig åt tentaplugg skulle vi strosa runt i någon trevlig stad, kanske fika lite, äta lite lunch - ja jag såg även för min inre syn ett litet glas champagne. Eller två. Man ska inte snåla.

Efter att ha planerat lite till kom vi fram till att Köpenhamn vore väl trevligt, en solig vårdag? (Även om vi kanske inte tänkt oss en solig vårdag med arktiska vindar). Ja det var en utmärkt plan, en sån som man kunde vara stolt över! I all synnerhet den där bubbel-vinklingen kände jag var ett genidrag.

Men så skulle dottern delta i en konferens i Finland och prata om Viktiga Kemistiska Frågor. Inget fel på det heller, i alla fall inte om man gillar kemi. Vissa gör ju det. Har jag hört sägas. Fast nu lyckades dottern få med sig någon liten elak finsk bacill när hon åkte hem, så vi fick skrinlägga Köpenhamnsplanerna. Då blev plan B en sväng i Kristianstad. Dock visade sig de Finländska Bacilljävlarna (pardon my French) vara av Ytterst Elakartat Slag, så det blev inte Kristianstad heller.

Rådig som jag är fann jag dock på råd. Det blev en sväng på stan med syrran och det var alls inget dåligt alternativ! Det blev lite shopping, lite te och lite morotskaka så det gick rakt ingen nöd på mig.

En sväng på torget blev det också. Så nu har jag en tulpanbukett på köksbordet. 25 kronor vårkänsla!

Det var kanske att ta i?

Det var kanske mitt fel, menar jag. Mitt fel att arktiska isvindar nu viner över Sverige så att öronen nästan fryser sönder och man har mössa, halsduk och dubbla lager vantar på sig. Det är lurigt, det är det. Sitter man inne och tittar ut så ser det ändå rätt soligt och liksom vårigt ut. Och vår det förknippar man ju ändå med en eller annan plusgrad, så så kanske man tror att man helt aningslöst bara kan kila ut med en enkel jacka och eventuellt en vårig schal på sig. Fel! Man är som Mors lille Olle i visan; solsken i blick förvisso, och med rosor på kinden. Men då är det köldrosor vi talar om. Och det är inte läpparna som är blå av blåbär, utan av kyla.

- Och detta ska vara mars!! utropar man bistert. Fast sen kommer man ju att tänka på att det precis så här mars är. Opålitlig liksom. Svindlande vacker vissa dagar, och isande hånfullt kall andra.

Fast nu håller jag ju på att tappa tråden. Det här var ju menat som ett förlåt-mig-jag-begrep-inte-bättre-inlägg från min sida. Jag borde ha förstått att man gör inte så. Man ska tänka sig för före - och då är det ju just det där "före" som är så förbålt svårt.

Men det var nog till att ta i. Tänka att "nu går jag och köper mig en ny cykel, nu är det ju ändå dags att börja färdas per tramp-metod till jobbet igen". Till yttermera visso köpte jag ju dessutom en piffig sak i klara vårfärger - har man cyklat svart cykel i 20 år, så har man gjort sitt på den fronten känner jag. Det var nog det, det var nog det där våriga turkosa som blev nådastöten. Förlåt!

Nu får man sno på!

Jag har, som jag skrivit förut, en mycket snäll och begåvad syster. Och därför kan det hända sig att man alldeles en vanlig vardag kommer hem och hittar ett litet paket till sig själv. Jag gillar verkligen överraskningar och spontana presenter, det gör jag. I all synnerhet som man hittar något så fint som det här inuti!

Syrran har alltså smitt (eller ska det heta "smidit"? Det ser konstigt ut det där med "smitt" får jag säga)  en schalnål till mig - alldeles perfekt eftersom jag gillar schalar! Den är jättefin, en hamrad oval med en "pinne" med runt huvud.

Så bra! Och jag vet ju precis vilken schal som den kommer att passa på, som pricken över i:et!

Nu får jag nog bara sätta lite fart på stickorna...

1 liter apelsinjuice

Det var vad jag hittade när jag kom idag. Det kanske inte känns så omstörtande direkt, trots att vi inte särskilt ofta dricker juice här hemma. Det som däremot kändes lite förvånande var att jag klart kom ihåg att jag skrivit "outspädd äpplejuice" på inköpslistan, och nu tronade en liter utspädd apelsindito i kyskåpet? Mystiskt. Jag kände att jag fick gå till botten med det här. Alltså frågade jag maken i inkvisitorisk ton vad apelsinjuicen gjorde hos oss?

Maken hänvisade, med rättfärdig min, till inköpslistan.
- Du skrev ju apelsinjuice! sa han och nickade förnumstigt.

En hemsk misstanke slog mig - hade jag skrivit så katastrofalt fel?? Kunde det, hemska tanke, vara jag som dabbat mig så katastrofalt?! Men nej, vid kontroll stod det äpplejuice. Outspädd. Maken stirrade förbryllat på lappen. Sen sa han att "jamen det är ju både "p" och "l" och "e" - inte konstigt att jag läste apelsin då".

- Men det outspädda? sa jag och vred åt tumskruvarna lite till. Maken hade inget bra svar, sa han.

Nåja, jag ska nog få till den där äpplemarinerade fläskkarrén ändå. På ett eller annat vis.

Dessutom kan man ju inte bli arg på maken, så gullig som han är. Och dessutom är det ju så att idag var det premiär! Jodå, idag åts 2013 års första lunch i växthuset, och det kändes alldeles utmärkt! Så vem bryr sig om äpplejuice då?

Comfort food

Det spritter i vårkänslorna, det gör det. Och man vet att rätt vad det är vill man bara äta lätta, fräscha rätter, salladsbladen kommer att sprätta runt nejden som konfetti. Men än är man inte där. Och dessutom så vill ens inre Dansk bryta sig ut! Nu har jag kanske inte någon inre Dansk (trots att jag är skåning och alltså per definition halvdansk i uppsvenskarnas ögon tror jag), men maken har ju lite utrikiskt blod i sig. Min fantastiske danske svärfar lagade bland annat jädrans god mat. Hans flaeskesteg gick inte av för hackor! Den kunde få dansk i förskingringen att bli tårögd av hemlängtan.

Nu blev det inte flaeskesteg i Huliganhemmet, men snudd på. Det blev lite cross-over food kan man säga, danskinfluerat men lagat i vår engelska slow cooker; långsambakad fläsksida med frästa äpplebitar och honungsglacerad kålrot.

Inte särskilt elegant. Inte särskilt franskt, om man med "franskt" tänker sig mat staplad i högar med en korslagd rädisa överst (vilket är grymt orättvist när man tänker på hur mycket god fransk husmanskost det finns).

Men låt oss nu inte tjata om mat-etnicitet. Låt oss bara konstatera att danskt, engelskt, skånskt eller vad det nu vara månde; det blev gott! Och det är ju ändå huvudsaken.

Det gick inte att behärska sig

De är fortfarande små och liksom lite sköra och ömtåliga. Och det är ju inte som att gå ut och plocka stora buketter med rosor och aklejor precis. Eller pioner för den delen. När jag tänker närmare efter är de alldeles väldigt olika pioner.

Men man blir lite mycket lycklig över årets första egenplockade bukett! Sen är man ju en schysst matte också, det kändes lite tufft att låta dem stå ute och frysa, bättre att få komma in i värmen! Även om det innebär att bli halshuggna jäms med fotknölarna. Ja, jag har inte riktigt lyckats tänka igenom om det här med att plocka årets första vintergäck och snödroppar gör mig till en berömvärt omhuldande trädgårdsperson eller en illvillig blom-mördare? Nåväl, till allmän beskådan visar jag nu upp liken av de små blommorna! (Eller om det är de ömsint omhuldade blomsterna?)

Det är en sån där behaglig söndag. Maken ligger uthälld i soffan och tittar på Vasaloppet på skidor. Han ser lite småsömnig ut, om det beror på ansträngningen att titta på 9 mil i skidspåret eller om det beror på den synnerligen trevliga festen vi var på igår, det vill jag låta vara osagt. Själv har jag varit ute på långpromenad med Huliganen i solskenet och sen blir det lite soff-häckande för min del också, lite virkning, lite bloggande och en allmän känsla av söndagsfrid.

Vi var som sagt på fest igår. Nog är det lite roligt att få hoppa ur jeansen och kängorna någon gång och dra på paljetter, spetsar och glitter? Födelsedagsbarnet är engelska och det var en väldig blandning på gästerna. Maken hamnade bredvid en person som ägnade sig åt språk som levebröd, så han gottade sig åt kasus och predikatsutfyllnader så att han nästan glömde bort vinet. Nästan, alltså. Bredvid sig hade han en jättesöt dam av indiskt/engelskt ursprung, så det fylldes på med hindi och punjabi (?) och diverse övriga språk. Danska, till exempel. Exotiskt så det förslår. Det var massor av mat. Och berömvärt korta, men väldigt uppskattande tal. Det hade nämligen utgått ett påbud från födelsedagsbarnet själv, skulle det hållas tal så skulle de vara korta, men gärna smickrande. Med tanke på hur trevlig födelsedagsgrisen är, var det ju inte svårt alls.

Sen var vi mätta. Alldeles väldigt mätta. Men då blev det dessertbord. Ojojoj, säger jag bara. Som tur var blev det dans sedan, annars hade man nog hamnat i någon form av paltkoma och kollapsat i ett hörn. Fast före den allmänna dansen bröt ut, var det uppträde i form av magdans och jag är djupt imponerad av kvinnan som dansade, hon måste haft kullager i höfterna?

Ja det var en rolig fest, och nu känns det bra att ägna söndagen åt sportaktiviteter. Om än genom ombud via tv:tittande. Vissa av oss struntar dock i Vasaloppet...

Mars!

Vissa kanske inte gillar mars. Caesar till exempel, som ju måste ha tyckt att mars var en skitmånad. Undra på det när Brutus sticker kniven i honom, det kan ju få vem som helst att bli lite småhärsken och tycka att vad är det för fel på februari?

Mars kan vara kall. Regnig. Blåsig. Men det är faktiskt officiellt vårmånad! Bara det får en ju att bli lite smått salig. "Vår". Smaka på ordet. Rulla det runt tungan. Hur mycket bättre låter inte det än "vinterslask" till exempel?

"Än så är det långt till vår" kan man gnola - men då ljuger man! Näminsann, nu ska vi sticka ut hakan och säga att härmed är det officiellt vår!

Inte så att det prunkar direkt. Blåsippan står inte ute i backarna och niger. Det vore en grov överdrift - men nu blommar det! Och jag får säga att vissa förtjänar Tapperhetsmedalj av Största Storleken. Snödroppar till exempel. Beundransvärda blommor!

Och när jag ändå är på väg att utdela medaljer så tänkte jag ge mig själv också en sån. OK, min mamma lärde mig att man ska inte skryta med sig själv, inte förhäva sig. Men jag tycker ändå att när man gått i mål, då kan man få ge sig själv en klapp på axeln och säga till sig själv att "det där, det gjorde du bra". Jag började i maj. Och nu, knappt 10 månader senare sprängde jag målsnöret. - 24,4 kilo och målvikten är nådd. Så nu är jag värd lite forell ikväll. Ett glas vin. Och sen ska jag somna i soffan, med maken och Huliganen inom räckhåll. Det blir en bra kväll, det här.