Det var kanske att ta i?

Det var kanske mitt fel, menar jag. Mitt fel att arktiska isvindar nu viner över Sverige så att öronen nästan fryser sönder och man har mössa, halsduk och dubbla lager vantar på sig. Det är lurigt, det är det. Sitter man inne och tittar ut så ser det ändå rätt soligt och liksom vårigt ut. Och vår det förknippar man ju ändå med en eller annan plusgrad, så så kanske man tror att man helt aningslöst bara kan kila ut med en enkel jacka och eventuellt en vårig schal på sig. Fel! Man är som Mors lille Olle i visan; solsken i blick förvisso, och med rosor på kinden. Men då är det köldrosor vi talar om. Och det är inte läpparna som är blå av blåbär, utan av kyla.

- Och detta ska vara mars!! utropar man bistert. Fast sen kommer man ju att tänka på att det precis så här mars är. Opålitlig liksom. Svindlande vacker vissa dagar, och isande hånfullt kall andra.

Fast nu håller jag ju på att tappa tråden. Det här var ju menat som ett förlåt-mig-jag-begrep-inte-bättre-inlägg från min sida. Jag borde ha förstått att man gör inte så. Man ska tänka sig för före - och då är det ju just det där "före" som är så förbålt svårt.

Men det var nog till att ta i. Tänka att "nu går jag och köper mig en ny cykel, nu är det ju ändå dags att börja färdas per tramp-metod till jobbet igen". Till yttermera visso köpte jag ju dessutom en piffig sak i klara vårfärger - har man cyklat svart cykel i 20 år, så har man gjort sitt på den fronten känner jag. Det var nog det, det var nog det där våriga turkosa som blev nådastöten. Förlåt!