Nu blir det rosor. Och vikingar. Och en eller annan kyrka.

Just det, lite slott också, får inte glömma dem.

Om man nu inte tycker om gamla saker, rosor, vikingar etc, och dessutom inte vill se alldeles för många foton på ovanstående saker tycker jag man ska gå och gör något annat nu. Något nyttigt. Krusa örngottsband till exempel. För nu drar det igång!

Som sagt, vi bodde i Gråsten, alldeles bredvid slottet. Nu har danskarna en väldigt avslappnad och gemytlig inställning till sina slottsträdgårdar, så när inte kungafamiljen bor där står trädgården helt öppen så att man kunde ta sin kvällspromenad där medan man smälte lite av den goda och rikliga traditionella danska maten som man med stor aptit petat i sig på Den Gamle Kro. Låt mig uttrycka det så här; det var inte direkt någon bantningsresa, det här. Vi pratar inte en liten minimal köttbit med två korslagda salladslökar ovanpå, snarare två korslagda flaeskestegar. Det var tur att man kunde galoppera runt bland rosorna i Gråstens slottsträdgård i skymningsljuset och skaka ner flaeskestegen lite.

Till och med maken, som annars inte brukar falla i trance inför trädgårdar och rosor, tyckte att det var jättefint och hittade en röd ros som han nu har bestämt att vi ska ha i vår trädgård, nämligen Ingrid Bergman-rosen. Och jag, som är en snäll och medgörlig fru, tycker som han. När han vill köpa rosor är jag helt med på noterna! Nu ska vi maken "bara" gräva rabatt också. Fru Bergman måste ju bo ståndsmässigt.

Jag såg att även en kunglig trädgård kan ha bekymmer med mördarsniglar, men för övrigt var den mycket välskött med sammetsgröna gräsmattor. De hade ju i och för sig medarbetare som jobbade på övertid och klippte flitigt hela kvällen.


Ett kungligt slott måste ju ha vaktkurer! Men nog är det lite rart när titthålen är hjärtformade? Då känns det inte så krigiskt, och jag tror ju nog att Drottning Margarethe II är rätt så fredlig av sig.

När vi gick förbi den lilla sjön stod det en fågel blickstilla där ute. - Så konstigt att de satt en konstgjord fågel i sjön, är det inte lite kitschigt? sa jag. Då blev hägern förnärmad och flög sin kos. (Det kan ju hända att någon kunnig fågelskådare nu säger att detta inte är en häger utan en sillgrissla eller pilgrimsfalk eller något, och gärna för mig. "Fågel" kan vi väl enas om?)

Sen blev det dock lite mer krigiskt, för då besökte vi muséet vid Dybböls Mölla, där det stora och avgörande slaget stod 1864 mellan danskar och tyskar, och där danskarna fick på tafsen och i ett svep blev av med en rejäl bit av danmark. Vi fick bland annat se när de fyrade av kanonen.

- Håll för öronen, för nu blir det dunder och brak! uppmanades vi. Men vi, som är vana vid att ha en västgötaspets i hemmet tyckte nog att värre dunder och brak har man hört.

Innan vi åkte till Dybböl var vi dock på regionmuséet på Sönderborgs slott. Det blir ingen bild där ifrån. Där blev jag lite matt, herregud vad mycket hertigar och prinsar och kusiner och fan och hans moster det finns att redogöra för och när dessutom södra Jylland farit som en ping-pongboll mellan Danmark och Tyskland, ja då blev det lite rörigt med härskarlängderna. Jag kan nog säga att konstmuseet i Ribe med sina delikata smörrebröd slog Sönderborgs slott med hästlängder. Mycket mindre - men så mycket roligare!


Vi hade dock inte avstyrkts från slott än, utan åkte till Augustenborg på Als. Ja, jo, det var ju vackert och slottskyrkan var rätt rolig med prediktstolen rakt ovanför altaret och med orgeln ovanför predikstolen... men herrminje, här rabblades det hertigar igen så att man blev rakt konfys. Och alla hette ungefär likadant bara för att förvirra begreppen ännu mer.

Jag nöjer mig med att presentera en, han som kallades den lärde hertigen. Han kan ha hetat August Fredrik. Eller Christian August. Eller möjligen något helt annat. Han och hans fru var i alla fall både lärda och frisinnade republikaner, även om den gode hertigen med tilltagande ålder blev rätt konservativ. Hans fru förblev dock republikan livet igenom.

Men nu lämnar vi raskt hertigar och även Danmark och drar oss ner till Tyskland, till Hedeby och vikingamuseet där. Eller Haithabu, som det tydligen hette, då när det begav sig. Denna lilla sömniga plats på den tiden en folkmyllrande knutpunkt där det drällde av vikingar. Nu hade man byggt upp några hus och en eller annan highland cattle glodde högtidigt på oss och vi såg en eller annan liten viking traska runt. Även vikingarna ägnade sig åt handarbete kunde man se. Själv ägnade jag resan åt att sticka en liten scarf. När jag hade en liten, liten bit kvar tog garnet slut. Hoppsan som det kan gå. Sånt hände säkert inte på vikingatiden, då knatade man väl bara ut till sitt får Rosa-Stina och klippte sig en ulltuss till och stickade klart.

 Maken var mycket nöjd, men kvoten för Gamla Saker var ännu inte helt fylld - vi åkte till Danewerk, försvarsmuren som byggdes redan på 600-talet för att håller germanerna stången (och vi vet ju hur det gick med den saken (se Dybböl ovan). Det byggdes och grejades och en eller annan Waldemar murade också. Vi traskade runt och tittade på allt som bjöds. "Archäologisches Denkmal" stod det en skylt vid Thyraborg och maken nickade belåtet. Arkeologi, det är grejer det!

 Det började dra ihop sig mot hemfärd - man började sakna den lille Huliganen något alldeles ofantligt, samtidigt som man insåg att man kunde inte fortsätta äta dansk husmanskost hur länge som helst om man ville undvika att rulla fram. Men ett litet slott till ville vi ändå klämma in; Glücksburg fick det bli! Och det var ett trevligt slott! Visserligen fick man hasa fram i ylletofflor i storlek 47,5 för att inte skada golven, men det var det värt. Rart, liksom. Och med en trevlig slottsrestaurang! För att inte tala om att slottet hade sin egen fina brevlåda, det var tider det. Rejäla brev på papper, inget fjolleri med email och sms och sånt modernt trams.

Dessutom fanns där ett rosarium! Där strosade vi runt och doftade på rosorna så att näsvingarna fladdrade som segel i stormbyar. Det var nog den finaste rosenträdgård jag någonsin sett. Tänk vilken tur att vi kom dit nu, och inte i november. Då blommar det nog inte så mycket och inte vill man sitta ute vid vallgraven och dricka vin heller.

Sen körde vi hem mot Sverige igen. En liten bonuskyrka fick det dock bli på vägen, nämligen Ringsteds domkyrka (eller om det nu är en domkyrka? Nu blev jag osäker här, och maken är för tillfället inte tillstädes och kan bringa klarhet i det där med "dom-" eller ej. Vi får helt enkelt leva i okunnighet. Eller också kan man googla, om man nu orkar det). I alla fall är en himla massa Waldemarer begravda där. Och när man väl är begravd, ja då spelar det väl mindre roll vilken kyrktyp det är?

Jag ser nu att jag fick med fel gravsten, det är inte Waldemars utan hans fru Dagmars.. men äsch det går väl lika bra? Och dessutom är detta denna Dagmar som gav namn åt hotellet i Ribe där jag en gång tänker bo, så då går det nog bra ändå tänker jag.

Det var den Danmarkstrippen det - men det lär bli fler framöver. Danmark är ett fint land att semestra i!

När man väntar på något gott...

Huliganen och jag har varit ute på morgonpromenad. Nu ligger han här och väntar förhoppningsfullt. På ovanvåningen sover nämligen dottern och hennes fästman. De kom igår och hade med sig en present till Huliganen. I julklapp fick han ju en pip-säl som han älskade högt och innerligt. Denna säl var av onaturligt seglivad art och överlevde tämligen länge Huliganens bryska omvårdnad. Till slut gick den dock hädan, till makens och min lättnad. Tystnaden var ljuv.

- Vi tyckte grabben behövde en ny leksak, sa Dottern och Fästmannen (vi kan kalla dem DoF) och log sataniskt.
- Det blir dock ingen säl den här gången, utan en kyckling som har ett bra och synnerligen ihärdigt och genomträngande efter-pip när luften kommer in i kyckligen igen efter det att hunden bitit tag i den, meddelade de.

- Tack. Tror vi. Sa vi och log falskt och hycklande.

Huliganen var i sjunde himlen. Medan vi satt i växthuset och åt for han runt som en torped i trädgården och kyckligens klagorop genljöd över sju häraden. Och jo, nog var såväl pipet på såväl inblås som utblås synnerligen vemodigt, klagande och genomträngande.

Kycklingar är tydligen av vekare slag än ankor. Efter en (alltför lång) stund blev det saligt tyst. I gräsmattan hittade man utspridda kycklinglikdelar; en näbb, två fötter, en massa stoppning.

- Så synd! sa vi och log minst lika falskt som tidigare.

- Min kyckling! sa Huliganen längtande.

Och nu ligger han här förhoppningsfullt och väntar. Det kan ju hända att DoF kommer dinglandes med fler pipsaker när de kommer nerramlandes för trappan. "Om man har tur", tänker han.  "Gör de det blir det ingen frukost" tänker jag lite mer bistert.

Danmark, var det ja

Närmare bestämt Jylland, och ännu närmare bestämt södraste Jylland. Jo för vissa av oss vill ju titta på gamla saker, och andra vill också det. Plus sticka, ta det lugnt, lukta på rosorna, äta god mat och dricka vin. Och ja, då är Jylland ett väldigt gott alternativ.

Vi hade bokat Bed & Brekfast i Gråsten, en liten sömnig ort nästan så långt söderut som man kan komma och dit begav vi oss. Efter ett tag så blev vi ju dock hungriga så då fick vi göra matstopp i Haderslev. Haderslev var väldigt sömnigt en söndagseftermiddag kan jag ju säga, men mycket pittoreskt. Och kan man annat än gilla ett land där det lokala ölet heter fågelsång? Själv drack jag vatten. Jo minsann. Men lugn, bara lugn! Tro inte att jag blivit sjuk eller bortbytt eller godtemplare - det bättrade sig på dryckesfronten framöver. Såja, nu kan ni andas ut igen.

Styrkta av öl, vatten och lite till gick vi sedan på upptäcktsfärd. Haderslev har en domkyrka, och finns det en sån, ja då hittar man snart oss inne i den.

Sedan var det dock dags att fara vidare, till Gråsten. Det kommer mera om Gråsten framöver, och i synnerhet slottsträdgården. När jag var där med mamma, pappa och syrran 1968 tog jag ett (1) foto i svartvitt över en del av en rabatt. I år tror jag att jag i samma trädgård tog uppemot 200 bilder. Så ni kan lugnt förvänta er lite trädgårdsbilder.

Dagen därpå for vi till Ribe. Varför det? undrar kanske vän av ordning. Måhända för att det är Nordens äldsta stad, från 700-talet. Med en domkyrka, knökfull av fina målningar, korstolar, och det ena med det andra. Maken log förnöjt och strosade belåtet runt.

 Ändå tills jag föreslog att vi skulle traska upp i kyrktornet.
- I ett torn? Klättra i en trappa? Balansera på stegar? Komma ut högt uppe och få dödsångest och ramla ner och slå ihjäl sig? frågade maken och tvärvägrade. Alltså klättrade jag själv och tog lite foton för att maken skulle få se vad han hade missat. Kyrkklockorna till exempel. Rejäla doningar, det får man ändå hålla med om.

 Utsikten över kyrktuppen och marsklandet och det gamla klostret gick heller inte av för hackor!

Kloster? Aha! Ännu en kyrka! Vi traskade raskt dit, och nog var Sankta Catharinas värt ett besök! Rosor fick man liksom på köpet, det var spisning både för näsa och själ.

Spisning, var det ja... vi hade hört att det lokala konstmuséet var värt ett besök. Dit styrde vi vår kos och kände då att det liksom sög lite i magen. Då var det så finurligt att när man betalade inträde så kunde man beställa danska smörrebröd till en löjligt billig penning, och när de var färdiga kom museitjänstemannen löpandes och hittade oss just när vi stod och beundrade Skagen-målarna och sa att nu, nu var smörrebröden färdiga. Det är service, det! Och i all synnerhet när man kunde sitta ute i trädgården och njuta. Och nu blev det ett glas vin, det blev det. Det var ju tur.

Ribe är otroligt idylliskt. Om jag någon gång ska bo där, ska det vara här; hotell Dagmar. Visst ser det ljuvligt ut? Låter rejält liksom, istället för något Holiday Inn eller någon annan jättekedja med anonyma hotell som ser likadana ut.

Sen blev vi helt wild and crazy:a och åkte till Römö och badade i vågorna. Sist jag var där var 1968 och då fick pappa hålla i mig. Jag var en liten mager speta och orkade inte stå emot vågorna och strömmarna. Och tro det eller ej, trots att jag är betydligt bastantare nu, så fick maken ändå ta ett stadigt tag i mig, så strömt var det. Men blött! Och liksom härligt, fast vi först höll på att fega ur, för det kändes väldigt kallt. Men är man av vikingablod, så är man och då doppar man sig när man nu bestämt sig för det.

Det kommer mer, om vikingar och möllor och rosarier och Gråstens slottsträdgård - man vill ju inte trötta ut sin omvärld med hur många danmarsbilder som helst på en och samma gång. Fast jag måste ju visa att Danmark är ett land i den tekniska fronten - miljövänliga solur till exempel. Fast de hade gömt att ställa om solen för klockan var faktiskt inte fyra. Men vem bryr sig när man har semester?

Det är fortfarande ett yndigt land!

Vi har varit på turné
och vi har kommit lätt på sne´

... nej det har vi inte alls! Vi kom inte alls på sned, vi åkte till Danmark på en liten semester, maken och jag. Och det var lika vackert som förra året. Vi hade ett underbart väder och har njutit av vikingabyar, slott, rosenträdgårdar, museéer, mat, vin och sol!

Inte minsta lilla fnurra på tråden, fast jag har svart bälte i konsten att vara världens sämsta packare och alltid lyckas stressa upp mig i förväg, för att jag är säker på att jag kommer att glömma 14 absolut nödvändiga och 73 mindre nödvändiga saker. (I år kom jag iväg utan tunna strumpor och mascara, fast den dök sedan upp i necessären av alla märkliga ställen).

Nu ikväll kom vi hem igen. Imorgon tidigt ska jag hämta Huliganen från hundpensionatet och jag längtar så att hjärtat hoppar jämfota i bröstkorgen på mig. Jag har plockat in rosor från trädgården, vi har hunnit äta kvällsmat i växthuset och jag ska bara gå igenom 488 foton (från fyra dagar...). Sedan kommer det nog något inlägg av danmarkskaraktär i bloggen. Ganska säkert kommer det.

Men först ska som sagt Huliganen komma hem, det är prioritet 1A!

Argumentativ morgonpromenad. Och hatt.

När man vaknar till en solig sommarmorgon vill man inte ligga kvar i sängen och tryna. Inte heller vill man hasa sig runt på sin vanliga morgonpromenad. Nix, då tar man den lilla Huliganen och åker ut till det lokala strövområdet. När vi gick där i ensamt majestät på hundslingan, där hundar alltså får vara lösa (även vildsvinen, fast dem bryr vi oss faktiskt mindre om och skulle gärna se att de vore kopplade) såg jag att brukshundsklubben satt upp skyltar med rallylydnadsstationer.

- så trevligt! tänkte jag och vandrade vidare. Men sen slog det mig!
- men vänta nu här, vi gick ju kurs för något år sedan....om man skulle....hm....

"Föraren vänder åt vänster och hunden åt höger bakom föraren" stod det på en skylt. Jag funderade länge. Höger....vänster... jo det är åt det hållet... och då blir ju det andra åt andra håller. OK!
- Huliganen, kom hit! beordrade jag. - nu ska vi rallyträna. Du ska gå åt höger och jag åt vänster, ok?

- Varför det? frågade Huliganen, måttligt imponerad.
- För att jag säger det? sa jag lite osäkert, men insåg att det var ett dåligt argument.
- För att du får en liten bit frolic? frågade jag sedan förhoppningsfullt.
- Fnys. Sa Huliganen.
- En stor bit ska det vara. Annars får det vara. Inflationen, du vet.
- Och vad vet en bortskämd hundracka som du om inflation? muttrade jag, men bara tyst, för den hunden, han har bra hörsel.

Nåja, vi trasslade oss igenom höger-och-vänster-och-bakom-ryggen utan att snava på varandra. En storartad succé med andra ord. Så då körde vi igenom de andra skyltarna också.

Sen kom vi till hoppet.

- Vänta här! instruerade jag, - och sen hoppar du över så fotograferar jag.

- Ållrejt, sa Huliganen och sprang runt om. Så då fick jag ju peka och instruera och fotografera på en och samma gång. Och då blir det som det blir. Och vad det är för en ormliknande sak på sista bilden, ja det vete sjutton.

Roligt hade vi i alla fall även om allt inte blev utfört enligt regelboken. Förmodligen inget, men vem bryr sig. Man kan vara glad ändå! Nöjd med sig själv, och det är något som Huliganen alltid är.

Sen åkte vi hem till maken. Jag knatade in och utropade - det är hattväder! Nu cyklar vi ner till stan och går på torget och köper jordgubbar och har hatt på oss.

Maken vägrade hatt, men följde godvilligt med. Det blev lite Lions loppis också, och ett par böcker som maken förbarmade sig över, och några tallrikar som jag ville ha.

Och sen blev det jordgubbar och rödbetor och potatis. Och lunch på torget i solskenet.

Jag får ju säga att det finns sämre sätt att tillbringa sin första semesterdag!

Är det för mycket?

Syrran och jag åkte till Stoff och Stil häromdagen - har man nu en symaskin så måste man ju ha lite grunkor och grejer till den. Alltså tillbringade vi några timmar därinne och petade på en väldig massa tyger. Köpte blixtlås och symaskinsnålar och lite tyg och vadd och allt vad det nu var. Och prickig vaxduk!

Jag tyckte det behövdes lite prickar i växthuset. Och när jag lagt på vaxduken så kände jag mig väldigt nöjd. Prickar, det sätter sprätt på livsandarna! Jag begrundade det gröna resultatet och kände hur glad jag blev av allt det där gröna och sköna.

Men sen tänkte jag att om jag nu blir så himla glad av lite prickig grön vaxduk, hur glad skulle jag då inte bli om man liksom hottade upp det hela lite.

- Kanske lite rödblommigt? Eller gulrutigt? Eller lime-prickigt? funderade jag vidare. Vad skulle jag välja? Ständigt dessa val, livet är fullt av val och ibland orkar man bara inte fundera, väga för och emot och utvärdera och ha sig.

Så jag löste det hela på ett listigt och genialiskt vis! Både prickigt och rutigt och blommigt! Och rött, gult och limefärgat - hur glad blir man inte då på en skala?

Och titta här! Prickiga kantband, sådana hade vi minsann inte i syslöjden på min tid. Allt var inte bättre förr, nej minsann. Notera nu att jag väljer närbild så att de värst krokiga sömmarna inte syns. Jo för visst är det så att jag sytt själv - med råd och dåd har syrran bistått och ikväll gick jag i mål.

Mäkta nöjd är jag. Färggladare än så här, det kan det väl knappast bli? Fast faktum är att det kunde bli ännu bättre!

- Kan detta vara möjligt? frågar ni er förbluffat nu.
- Kan man skruva till lyckokänslan ytterligare? undrar ni vidare.

Men visst kunde man det!

Kvällsmat i växthuset. Med makens köttfärspaj och sallad med hemodlad ruccola, sallad och gurka. Såja. Perfekt.

Om man nu inte är lite minimalistisk av sig.

Det är inte april nu

Vilket det kanske borde ha varit. Jag har nämligen äntligen blivit klar med en handarbetsrelaterad sak. Bara det är ju värt en lite fanfar, kan man tycka. Det har varit sorgligt magert med färdiga saker,  vare sig det gällt stickade eller virkade. Det är inte det att jag vare sig stickar eller virkar, alls inte!

Nädå, men jag har ju en viss svaghet för att börja på nya saker ideligen, ideligen, utan att göra klart det gamla först. "Jag ska bara..." tänker jag, och är full av förtröstan att jag ska göra färdigt sen. Men ja, alla som handarbetar vet ju att man har huvudet fullt av planer och idéer som man bara måste sätta igång med nu, innan inspirationen tryter.

Men dagens Avslutade Projekt skulle egentligen ha färdigställts långt tidigare. Det är nämligen en födelsedagspresent, och jag började i god tid. Och det ramlade på rätt så bra och jag gav mig både en och två klappar på axeln och tyckte att det gick ju bra, det här!

Ända tills jag skar av mig fingerblomman. Sen blev det liksom tvärstopp för garnrelaterade aktiviteter ett tag.

Men så satte jag igång igen. Det skulle bli en väska, en som skulle tovas, något som jag inte gjort förut. Jag stickade och stickade. Och det blev stort och sladdrigt och liksom formlöst och konstigt. Jag blängde misstänksamt på skapelsen och tappade lite sugen där ett tag, det gjorde jag. Men till slut blev ändå själva väskan färdig och såg tämligen oformlig ut. Jag slängde in den i tvättmaskinen och tänkte att det blir nog aldrig något av den där. Jag får helt enkelt skicka en låda choklad istället, tänkte jag vidare. Choklad är ju aldrig fel.

Sen tog jag ut den ur tvättmaskinen, och stirrade förundrat på väskan. Den hade krympt. Filtat till sig. Blivit lagom stor och inte alls sladdrig. Då tog jag mod till mig igen, och började på själva pyntet. Ska jag ha bollar eller blommor? funderade jag. Inte kunde jag bestämma mig, det fick ju bli både bollar och blommor. Såklart. Och en liten hank med knapp att stänga den med.

Jag blev rätt så nöjd. Men sen tänkte jag att den borde ju få ett foder. Så då fick jag ju knalla iväg och köpa mig en symaskin. (Kan du inte sy för hand? undrade dottern troskyldigt, det naiva barnet. Nu fick jag ju en anledning att köpa maskin, att hon inte begrep det?).

Nu har väskan kommit till England, och där hoppas jag den ska trivas!