När man väntar på något gott...

Huliganen och jag har varit ute på morgonpromenad. Nu ligger han här och väntar förhoppningsfullt. På ovanvåningen sover nämligen dottern och hennes fästman. De kom igår och hade med sig en present till Huliganen. I julklapp fick han ju en pip-säl som han älskade högt och innerligt. Denna säl var av onaturligt seglivad art och överlevde tämligen länge Huliganens bryska omvårdnad. Till slut gick den dock hädan, till makens och min lättnad. Tystnaden var ljuv.

- Vi tyckte grabben behövde en ny leksak, sa Dottern och Fästmannen (vi kan kalla dem DoF) och log sataniskt.
- Det blir dock ingen säl den här gången, utan en kyckling som har ett bra och synnerligen ihärdigt och genomträngande efter-pip när luften kommer in i kyckligen igen efter det att hunden bitit tag i den, meddelade de.

- Tack. Tror vi. Sa vi och log falskt och hycklande.

Huliganen var i sjunde himlen. Medan vi satt i växthuset och åt for han runt som en torped i trädgården och kyckligens klagorop genljöd över sju häraden. Och jo, nog var såväl pipet på såväl inblås som utblås synnerligen vemodigt, klagande och genomträngande.

Kycklingar är tydligen av vekare slag än ankor. Efter en (alltför lång) stund blev det saligt tyst. I gräsmattan hittade man utspridda kycklinglikdelar; en näbb, två fötter, en massa stoppning.

- Så synd! sa vi och log minst lika falskt som tidigare.

- Min kyckling! sa Huliganen längtande.

Och nu ligger han här förhoppningsfullt och väntar. Det kan ju hända att DoF kommer dinglandes med fler pipsaker när de kommer nerramlandes för trappan. "Om man har tur", tänker han.  "Gör de det blir det ingen frukost" tänker jag lite mer bistert.