Nu blir det rosor. Och vikingar. Och en eller annan kyrka.

Just det, lite slott också, får inte glömma dem.

Om man nu inte tycker om gamla saker, rosor, vikingar etc, och dessutom inte vill se alldeles för många foton på ovanstående saker tycker jag man ska gå och gör något annat nu. Något nyttigt. Krusa örngottsband till exempel. För nu drar det igång!

Som sagt, vi bodde i Gråsten, alldeles bredvid slottet. Nu har danskarna en väldigt avslappnad och gemytlig inställning till sina slottsträdgårdar, så när inte kungafamiljen bor där står trädgården helt öppen så att man kunde ta sin kvällspromenad där medan man smälte lite av den goda och rikliga traditionella danska maten som man med stor aptit petat i sig på Den Gamle Kro. Låt mig uttrycka det så här; det var inte direkt någon bantningsresa, det här. Vi pratar inte en liten minimal köttbit med två korslagda salladslökar ovanpå, snarare två korslagda flaeskestegar. Det var tur att man kunde galoppera runt bland rosorna i Gråstens slottsträdgård i skymningsljuset och skaka ner flaeskestegen lite.

Till och med maken, som annars inte brukar falla i trance inför trädgårdar och rosor, tyckte att det var jättefint och hittade en röd ros som han nu har bestämt att vi ska ha i vår trädgård, nämligen Ingrid Bergman-rosen. Och jag, som är en snäll och medgörlig fru, tycker som han. När han vill köpa rosor är jag helt med på noterna! Nu ska vi maken "bara" gräva rabatt också. Fru Bergman måste ju bo ståndsmässigt.

Jag såg att även en kunglig trädgård kan ha bekymmer med mördarsniglar, men för övrigt var den mycket välskött med sammetsgröna gräsmattor. De hade ju i och för sig medarbetare som jobbade på övertid och klippte flitigt hela kvällen.


Ett kungligt slott måste ju ha vaktkurer! Men nog är det lite rart när titthålen är hjärtformade? Då känns det inte så krigiskt, och jag tror ju nog att Drottning Margarethe II är rätt så fredlig av sig.

När vi gick förbi den lilla sjön stod det en fågel blickstilla där ute. - Så konstigt att de satt en konstgjord fågel i sjön, är det inte lite kitschigt? sa jag. Då blev hägern förnärmad och flög sin kos. (Det kan ju hända att någon kunnig fågelskådare nu säger att detta inte är en häger utan en sillgrissla eller pilgrimsfalk eller något, och gärna för mig. "Fågel" kan vi väl enas om?)

Sen blev det dock lite mer krigiskt, för då besökte vi muséet vid Dybböls Mölla, där det stora och avgörande slaget stod 1864 mellan danskar och tyskar, och där danskarna fick på tafsen och i ett svep blev av med en rejäl bit av danmark. Vi fick bland annat se när de fyrade av kanonen.

- Håll för öronen, för nu blir det dunder och brak! uppmanades vi. Men vi, som är vana vid att ha en västgötaspets i hemmet tyckte nog att värre dunder och brak har man hört.

Innan vi åkte till Dybböl var vi dock på regionmuséet på Sönderborgs slott. Det blir ingen bild där ifrån. Där blev jag lite matt, herregud vad mycket hertigar och prinsar och kusiner och fan och hans moster det finns att redogöra för och när dessutom södra Jylland farit som en ping-pongboll mellan Danmark och Tyskland, ja då blev det lite rörigt med härskarlängderna. Jag kan nog säga att konstmuseet i Ribe med sina delikata smörrebröd slog Sönderborgs slott med hästlängder. Mycket mindre - men så mycket roligare!


Vi hade dock inte avstyrkts från slott än, utan åkte till Augustenborg på Als. Ja, jo, det var ju vackert och slottskyrkan var rätt rolig med prediktstolen rakt ovanför altaret och med orgeln ovanför predikstolen... men herrminje, här rabblades det hertigar igen så att man blev rakt konfys. Och alla hette ungefär likadant bara för att förvirra begreppen ännu mer.

Jag nöjer mig med att presentera en, han som kallades den lärde hertigen. Han kan ha hetat August Fredrik. Eller Christian August. Eller möjligen något helt annat. Han och hans fru var i alla fall både lärda och frisinnade republikaner, även om den gode hertigen med tilltagande ålder blev rätt konservativ. Hans fru förblev dock republikan livet igenom.

Men nu lämnar vi raskt hertigar och även Danmark och drar oss ner till Tyskland, till Hedeby och vikingamuseet där. Eller Haithabu, som det tydligen hette, då när det begav sig. Denna lilla sömniga plats på den tiden en folkmyllrande knutpunkt där det drällde av vikingar. Nu hade man byggt upp några hus och en eller annan highland cattle glodde högtidigt på oss och vi såg en eller annan liten viking traska runt. Även vikingarna ägnade sig åt handarbete kunde man se. Själv ägnade jag resan åt att sticka en liten scarf. När jag hade en liten, liten bit kvar tog garnet slut. Hoppsan som det kan gå. Sånt hände säkert inte på vikingatiden, då knatade man väl bara ut till sitt får Rosa-Stina och klippte sig en ulltuss till och stickade klart.

 Maken var mycket nöjd, men kvoten för Gamla Saker var ännu inte helt fylld - vi åkte till Danewerk, försvarsmuren som byggdes redan på 600-talet för att håller germanerna stången (och vi vet ju hur det gick med den saken (se Dybböl ovan). Det byggdes och grejades och en eller annan Waldemar murade också. Vi traskade runt och tittade på allt som bjöds. "Archäologisches Denkmal" stod det en skylt vid Thyraborg och maken nickade belåtet. Arkeologi, det är grejer det!

 Det började dra ihop sig mot hemfärd - man började sakna den lille Huliganen något alldeles ofantligt, samtidigt som man insåg att man kunde inte fortsätta äta dansk husmanskost hur länge som helst om man ville undvika att rulla fram. Men ett litet slott till ville vi ändå klämma in; Glücksburg fick det bli! Och det var ett trevligt slott! Visserligen fick man hasa fram i ylletofflor i storlek 47,5 för att inte skada golven, men det var det värt. Rart, liksom. Och med en trevlig slottsrestaurang! För att inte tala om att slottet hade sin egen fina brevlåda, det var tider det. Rejäla brev på papper, inget fjolleri med email och sms och sånt modernt trams.

Dessutom fanns där ett rosarium! Där strosade vi runt och doftade på rosorna så att näsvingarna fladdrade som segel i stormbyar. Det var nog den finaste rosenträdgård jag någonsin sett. Tänk vilken tur att vi kom dit nu, och inte i november. Då blommar det nog inte så mycket och inte vill man sitta ute vid vallgraven och dricka vin heller.

Sen körde vi hem mot Sverige igen. En liten bonuskyrka fick det dock bli på vägen, nämligen Ringsteds domkyrka (eller om det nu är en domkyrka? Nu blev jag osäker här, och maken är för tillfället inte tillstädes och kan bringa klarhet i det där med "dom-" eller ej. Vi får helt enkelt leva i okunnighet. Eller också kan man googla, om man nu orkar det). I alla fall är en himla massa Waldemarer begravda där. Och när man väl är begravd, ja då spelar det väl mindre roll vilken kyrktyp det är?

Jag ser nu att jag fick med fel gravsten, det är inte Waldemars utan hans fru Dagmars.. men äsch det går väl lika bra? Och dessutom är detta denna Dagmar som gav namn åt hotellet i Ribe där jag en gång tänker bo, så då går det nog bra ändå tänker jag.

Det var den Danmarkstrippen det - men det lär bli fler framöver. Danmark är ett fint land att semestra i!