Är det för mycket?

Syrran och jag åkte till Stoff och Stil häromdagen - har man nu en symaskin så måste man ju ha lite grunkor och grejer till den. Alltså tillbringade vi några timmar därinne och petade på en väldig massa tyger. Köpte blixtlås och symaskinsnålar och lite tyg och vadd och allt vad det nu var. Och prickig vaxduk!

Jag tyckte det behövdes lite prickar i växthuset. Och när jag lagt på vaxduken så kände jag mig väldigt nöjd. Prickar, det sätter sprätt på livsandarna! Jag begrundade det gröna resultatet och kände hur glad jag blev av allt det där gröna och sköna.

Men sen tänkte jag att om jag nu blir så himla glad av lite prickig grön vaxduk, hur glad skulle jag då inte bli om man liksom hottade upp det hela lite.

- Kanske lite rödblommigt? Eller gulrutigt? Eller lime-prickigt? funderade jag vidare. Vad skulle jag välja? Ständigt dessa val, livet är fullt av val och ibland orkar man bara inte fundera, väga för och emot och utvärdera och ha sig.

Så jag löste det hela på ett listigt och genialiskt vis! Både prickigt och rutigt och blommigt! Och rött, gult och limefärgat - hur glad blir man inte då på en skala?

Och titta här! Prickiga kantband, sådana hade vi minsann inte i syslöjden på min tid. Allt var inte bättre förr, nej minsann. Notera nu att jag väljer närbild så att de värst krokiga sömmarna inte syns. Jo för visst är det så att jag sytt själv - med råd och dåd har syrran bistått och ikväll gick jag i mål.

Mäkta nöjd är jag. Färggladare än så här, det kan det väl knappast bli? Fast faktum är att det kunde bli ännu bättre!

- Kan detta vara möjligt? frågar ni er förbluffat nu.
- Kan man skruva till lyckokänslan ytterligare? undrar ni vidare.

Men visst kunde man det!

Kvällsmat i växthuset. Med makens köttfärspaj och sallad med hemodlad ruccola, sallad och gurka. Såja. Perfekt.

Om man nu inte är lite minimalistisk av sig.