Starten

Hjärnan har gått varm idag - jag har tillbragt hela dagen hemma hos syrran och pillat med tyg. OK, vi har gått på hundpromenader. Druckit te. Men resten av tiden har vi suttit i hennes arbetsrum och jobbat och haft himla kul!

Det kommer ett mer regelrätt inlägg framöver, men jag har en söm att sy. En hjärna att vila. Lite mat att äta.

Jag kan dock avslöja att det blev mer än en fingertuta. Man kan också fundera på när en grytlapp inte är en grytlapp? Sen kan man dessutom fråga sig om det är så att söm nr 7 är förhäxad?

Jag återkommer i ärendet!

Dementi

Maken och jag satt allsköns ro och samförstånd och inmundigade balsamicokyckling och en crianza till det. Vi pratade om ditt, för att inte säga datt. Rätt vad det var frågade jag

- läste du mitt blogginlägg om Kåseberga?

Maken började se upphetsad ut och sen utbrast han

- du ljög i bloggen! Jag kommer inte ihåg vad det var, men det var en himmelsskriande osanning!

?? För att inte säga ?!?!

Jag tittade förvånat på honom, jag hade lagt ut några bilder från havet och Ale stenar, det finns väl inte så mycket desinformation att sprida om det (om man nu inte heter Bob Lind och tror sig sitta inne med Sanningen om Ale Stenar). Vad menade han? Vi plockade fram laptopen och maken läste bistert. Han hejdade sig raskt och pekade med ett darrande och indignerat finger på skärmen.

- Där ljuger du! Du skriver att vi drack äpplemust från Kiviks bryggeri, men det var från Sövdes musteri. Lögn således! sammanfattade han på ett sånt förnumstigt och överlägset vis att jag genast greps av en lust att sparka honom på smalbenen. Men jag är fredlig figur så jag undrade bara lite försiktigt om han inte tyckte att det var ett trevlig inlägg om en underbar eftermiddag?

- Ja, jo, föralldel, sa maken och fortsatte sedan omisstänksamt och aningslöst att klampa vidare i klaveret med att säga: - men jag läser inte på det viset, jag ser mig som din ständige korrekturläsare!

- Jaså minsann, sa jag på ett markant oentusiastiskt vis.

Ibland lever maken farligt. Det är tur för honom att jag är så förtjust i honom.

Näring för själ och kropp

Jag har känt mig lite hängig. Inte tillräckligt sjuk för att sjuk, så att säga, men tillräckligt för att känna att det nog vore bra att inte jobba. Alltså tog jag ut en semesterdag idag. Och jag måste säga att efter denna dag så mår jag så mycket bättre! Allt var liksom på bästa sätt; jag hann sticka lite. Solen sken och termometern visade definitivt sommartemperatur.

Så när maken kom hem från sin säkerligen makalöst intressanta föreläsning om materialitet och visualitet (tack gode gud för att jag var hemma och stickade), så tog vi hundarna och begav oss ner till Kåseberga.

Först skulle lekamen ha sitt, så jag traskade in på Als fiskrökeri och köpte rökt makrill och potatissallad medan maken och hundarna väntade utanför. Sen satt vi där, uppe på slänten med utsikt över havet och åt ovannämnda makrill och drack äpplemust från Kivik. Underbart. Det finns inget annat sätt att uttrycka det på. Det doftade hav och man hörde hur vågorna slog in - det är något oerhört rofyllt för själen att befinna sig nära havet.

Sen traskade vi upp mot Ale stenar - det finns massor av teorier bakom dessa och man kan mäta vintersolstånd och sommarsolstånd och mäta kurvor och rita riktningar och hitta hur många konspirationsteorier som helst - faktum kvarstår, det är faktiskt en magisk plats där den ligger högt över havet.

Maken, som är en ordentlig man, läser alla informationsskyltar och genomsöker stenarna efter skålgropar som uppenbarligen är da shit - ja om man nu inte talar riksantikvariatsämbetssvenska utan mer går på känsla.Vi hittade skålgroparna, fast inte just på den här stenen, men det var den jag fotograferade så därför får den vara med. Notera Huliganens arkeologiska (o)intresse.

- Fotografera mig och hundarna i denna historiska miljö! sa jag sedan och maken var absolut samarbetsvillig - vilket var mer än jag kan säga om vovvarna. Så när jag gick åt ett håll stretade de åt ett annat. De ville inte sitta när jag sa "sitt" och var allmänt motsträviga. Alltså fick jag gräva i fickan efter en bit frolic för att få dem lite mer lydiga. Nåja. Jag fick handgripligen placera dem på rätt plats.

Och voila! Här sitter vi och ser hur samarbetsvilliga ut som helst!

Sen ville jag promenera nere vid havet. Man kunde med dödsförakt kasta sig ut från branten uppe vid stenarna, men nu är jag ju lite feg av mig så vi gick ner till fiskrökeriet igen och letade oss fram längs hamnen. Och nog kom vi ner till vattnet!

Vi traskade och gick. Och sen satt vi bara och njöt av sensommardagen. Av vågornas brus. Av hundar som också njöt av livet och som skällde på vågorna. I alla fall en oss närstående Huligan som tycker att vågor är lite väl oregerliga av sig.

Sen åkte vi hem igen. Hundarna var trötta och nöjda efter sin dag vi havet, maken och jag likaså. Nu har vi ätit kalvlever Anglaise. Druckit lite pinot noir. Det är fotboll på TV. Hunden sover under matbordet. Och jag känner att det var en bra dag, det här. Vilsam för såväl kropp som själ.

Milda makaroner!

Ett färdigställt projekt! Ett som är helt och hållet klart, jag har inte dolt något lite hörn som bara ska sys eller fixas till. Jag har inte slutat när det bara är lite, lite kvar för att jag vill gå vidare till något annat.

Dessutom har jag helt och hållet gjort slut på lite härligt ullgarn som jag köpte i Göteborg för något år sedan och sedan inte hade en aning om vad jag skulle använda till. Mitt garnlager har alltså minskat, ett projekt är klart och mitt samvete är således rent och glänsande som den ädlaste kristall!

Det var garnet som jag provade min nya garnvinda på. När det väl var nystat så satte jag på mig tänkarmössan, la pannan i djupa veck och grubblade. Vad skulle det bli? O ve! O vånda! Nu är jag inte typen som orkar hålla på att grubbla i evigheters evighet, så jag satte raskt stickorna i garnet och stickade mig ett litet flätat kuddfodral.

Förvisso fick jag dra upp alltihop, för det såg liksom lite konstigt ut? Flätorna ville inte sticka ut så där som flätor ska göra, om de har minsta hyfs och fason. Sen kom jag på att det inte var flätornas fel, för det var ju jag som glömt att man måste sticka avigt mellan självaste fläterierna om man vill ha fram kontrasten.

Nu är den klart!

Åh, jag är så belåten! Nöjd med mig själv. Jag medger, det var inte ett gigantiskt projekt - men det är klart! Genast börjar jag fundera på nya roliga saker att göra. Utan att direkt ta hänsyn till att jag har en filt till sonen att färdigställa.... en schal att virka klart... en kjol att sy färdig... tyget jag köpte i Bath som det finns planer för...

Syrran och jag har tygrelaterade planer för helgen. Jag tror att det nog kan bli så att det snart kommer att finnas ännu fler projekt här hemma. Tror jag... Men kudden är i alla fall klar!

Premiär

Efter en efterhängsen huvudvärk och allmän olustkänsla i kroppen har jag drabbats av en akut attack av oj-vad-det-är-synd om mig. Jag förpestade min omgivning med att kasta synnerligen dystra blickar omkring mig.

Men så kom jag på! Jag fick ju en hotwater bottle i födelsedagspresent och nu ska det bli en tidig kväll i sängen tillsammans med denna hemtrevliga sak.

Dessutom har maken just utfordrat mig med oxrullader, så det går alls ingen nöd på mig.

Sen vill jag också ha sagt att även om det kanske inte direkt synts på bloggen så har jag faktiskt sytt lite också senaste tiden. En mycket viktig sak. En dyna till Huliganen som han kan ligga på när han är med mig i syrummet. Huliganen är inte mycket för dynor, inte ens om de är prickiga. Så enda anledningen till att han ligger här och ser förtjust ut är att jag har mutat honom med Frolic. Direkt tacksam kan man inte kalla honom - men söt!

När man har ett barnsligt sinnelag

Det kan inte hjälpas -  hur gammal jag än blir, så älskar jag födelsedagar. Jag försöker låtsas som att jag på ett mycket moget vis inte bryr mig så mycket, men i själva verket blir jag jätteglad när folk gratulerar. Trots att jag fyller 57. Hur gick nu det till?! Nyss var jag ju bara en envis 7-åring med glugg mellan tänderna? Numera är jag alltså ett halvt århundrade äldre, har ingen tandglugg och är aldrig envis. I alla fall inte så ofta, knappt så det märks alls.

Överhuvudtaget är vi duktiga i familjen på att fira allt som har en avlägsen firningspotential. Därför gick jag ut hårt redan förra helgen när ätteläggarna var hemma och fick paket redan då! En presskanna som jag önskat mig. Den finns dock inte på bild, för otacksam som jag är utbrast jag när paketet öppnades att jag hellre ville ha en röd, så en sådan är nu beställd. Nu verkar ju detta helt himmelsskriande oartigt, och förmodligen tänker eventuella läsare att det är synd om mina barn som har en sån gräslig och otacksam mamma, och det kan ju så vara. Till mitt försvar vill jag bara ha sagt att jag omsorgsfullt pekat på en röd presskanna och utropat "åh så fin! En SÅN skulle jag gärna vilja ha!", både en och två gånger.

Sen bjöd Ellenfamiljen på födelsedagsmiddag i fredags, och det var oerhört gott och jättetrevligt! Vem känner sig inte makalöst firad och uppvaktad när man får champagne? Löjromsmunsbitar? Jättegod mat? Och gröna dingliga örhängen. Ja de sistnämnda åt jag inte, det hade verkligen varit synd, eftersom jag älskar örhängen som dinglar och dessutom är en mycket grön person. Dessutom fick jag en synnerligen fin teckning på en katt i hatt. Jag älskar ju även hattar, så det var verkligen ett fint motiv.

- Vad heter katten? undrade jag, men Ellen tyckte att det kunde jag bestämma. Jag skärskådade kattdamen på bilden och tänkte mig sedan att hon kanske heter Doris? Ellen lät dock förstå att Doris var inte ett namn som var valbart. Alltså enades vi om att katten heter Rosetta, och Doris heter den i efternamn. Låt mig alltså få presentera; Fröken Rosetta Doris!

Sen är det mycket märkligt, men vi firade inte min kommande födelsedags alls i lördags! Förmodligen för att vi var helt upptagna med att hemsöka Bornholm.

Igår var vi dock tillbaka på banan igen. Syrran kom på kafferep i växthuset, med broderad duk och kakfat i våningar och kaffekoppar med fat. Så ska det vara när det är (nästan) födelsedag! Hundarna fick (nästan) inget, så Zoya fick ju hoppa upp i knäet för att undersöka om de hagalna människorna glufsat i sig alla kakorna själva. Det hade vi. Notera den något upprörda blicken. Snåljåp! säger den.

Och jag fick paket igen! Skruvade örhängen med mycket stor dingel-potential. Maken tittade roat på örhängen och sa - oj så skruvade! Sen tittade han på mig och sa - det passar ju verkligen bra till dig! Vad han nu kan mena med det?

Idag är det självaste dagen, och de som läst min blogg ett tag vet vad som händer när man fyller år i den här familjen; då sjungs det. Och när det sjungs, ja då blir hunden upprörd och säger ifrån på det bestämdaste att såna fasoner vill han inte veta av! Någon j-la ordning får det ändå vara, fortsätter han sen.

Så icke imorse, maken överlistade honom på ett mycket listigt vis. När reveljen gick klockan 05.30 öppnade maken ett sömnigt öga och sjöng tyst jamåhonleva i örat på mig innan han belåtet ramlade ner i Morfei armar igen. Där befann sig redan hunden, som inte vaknat. Alltså fick även grannarna sova ut i lugn och ro.

Det var inte nog med uppvaktning ännu, nejnej! När jag kom hem låg det en paketavi och väntade och jag som inte har något att tålamod att tala om ångade iväg till närmsta utlämningsställe och hämtade ut försändelsen. Det var ett väldigt fint kort som föreställde en mig närstående Huligan och en varmvattenflaska! När jag var i England i våras kom jag i kontakt med denna finurliga pryl - när det är kallt, ja då är det väldigt mysigt med en varmvattenflaska och nu har jag en egen. Det är nästan så att jag längtar efter lite kalla nätter...

Vad jag fick av maken? Något garnrelaterat! En garnvinda och en nystmaskin, ja det var de som jag beställde häromveckan.

Det är något mycket tillfredsställande med saker som är som de alltid har varit. När jag var liten hade min mamma en garnvinda, och den såg precis ut som den gör nu. Ingen produktutveckling. Ingen plast. Bara en mycket basic design i trä.

Jag har redan provat den (jag erkänner, när paketet kom kunde jag inte hålla mig), och se så fina nystan det blev!

Sen överraskade maken mig med en inbjudan till Afternoon Tea på Grand Hotel. Nu känner jag mig så innerligt firad och uppvaktad, så nu ska jag nog stå mig ett år till.

Till fjärran stränder

Maken och jag är medlemmar i en historisk förening. Det är mycket trevligt, av flera anledningar. En är att det anordnas en exkursion varje år, till skilda delar av Skånelandskapet (och då tolkar man det generöst, så vi har varit i såväl Halland som Blekinge som Danmmark också, man kan se det som ett led i Skånefieringen av världen). En annan är att hur ofta är det nuförtiden som man sänker medelåldern om man deltar i något? Det gör vi här - med råge!

I år var det åter vårt broderland som stod i tur att hemsökas, närmare bestämt Bornholm. Bornholm är en vacker ö, och jag borde väl veta, jag som reste dit på min smekmånad som nygift! Ja maken fick också följa med, fattas bara annat. Lite snålt hade det väl varit att själv fara iväg och förlusta sig. Vi hade tänkt oss Maldiverna, men pengarna räckte till Bornholm. Ö som ö - och väldigt trevligt hade vi.

Vi kom iväg i någorlunda organiserat skick. Någon missade tåget och kom inte, någon annan dök helt sonika inte upp. Ja det är så det är, och lite spill får man väl räkna med. Själva kom vi med, trots att Ystad kommun borde skämmas över sitt sätt att (inte) skylta mot Bornholmsterminalen.

Första stoppet blev vid en av Bornholms befästningskyrkor, nämligen Nylars. Hur man nu kan anses vara "ny" när man är från 1100-talet. Nåja. Imponerande i alla fall!

Vi tittade på tjocka murar. På kalkmålningar. På en liten ängel, ja vi tittade på allt! Sen åkte vi vidare till Aa kyrka som ligger i Aakyrkeby. Den var liksom inte så rund. Mer fyrkantig.

Maken mös och pös och klappade belåtet på kolonetterna. En mäkta fin dopfunt finns det också, den är av en mästare från Gotland och är signerad! Jodå, titta på övre högra bilden, där står det. Jag kommer inte ihåg vad han heter och kan inte läsa det heller, men guiden pekade ut signaturen och jag tror på honom.

Nu var det dags för något annat än kyrkor, nämligen en borg! Jag såg framför mig hur en imponerande stenbyggnad skulle torna upp sig. Nåja. Men Lilleborg var stämningsfull och man få ju använda sin fantasi!

Sen hjälps det inte - kyrkor och borgruiner i all ära, man blir liksom hungrig av så mycket kultur! Då var vi inbokade att ta frokost som danskarna säger på Fru Pedersens Café. Befinner man sig på Bornholm tycker jag absolut man ska bege sig till Fru Pedersen, hon vet hur en slipsten ska dras. Antingen äter man kakbuffé (vilket vi tyvärr inte gjorde) eller också äter man en stadig dansk frokost med salt sill, sprängt oxbröst, krustader och rödgröd med flöde. Allt serverat i ett gammalt skolhus från 1908 och med miljarders loppisprylar omkring en.

Mätta och belåtna (ja det kan hända att man slumrade till lite i bussen) ångade vi iväg mot nästa sevärdhet - Östermaries kyrkoruin. Vi hamnade mitt i ett bröllop, fast brudparet vigdes i den nya kyrkan så vi kunde mingla med ruinerna alldeles obehindrat. Det var vi och några svalungar i ett fågelbo. Vi tittade intresserat på fåglarna (ja de som inte hamnade i en salig trans av att skåda hur valven var uppbyggda), och fågelungarna tittade intresserat tillbaka och undrade förmodligen vad detta var för ett märkligt gäng.

Sen var det dags för fika på Susegården. Man kan ju inte missa en kalori när man är på utflykt. Mätta och belåtna stånkade vi sedan ner mot den gamla vattenmöllan och inspekterade den. Man vill ju inte heller missa något gammalt när man är på utflykt.

Havet tittade vi också på. Om jag förstod guiden rätt har man hittat gravar efter 1300 forntida krigare som man liksom begravit som ett första försvar; när fienden dök upp över havet skulle krigarnas vålnader resa sig ur sina gravar och ta en första dust. Och det kan jag ju säga, att hade jag kommit seglande med onda avsikter så hade jag nog vänt då, och seglat därifrån igen. Fort som attan.

Sen var det bara en punkt kvar på programmet. Nämligen rekonstruktionen av ett av de många soltempel som legat uppe på slänten, där man offrat flinta åt solguden för att solen skulle dyka upp igen. Vi offrade ingen flinta, men jag tänkte på vintern som väntar, och tänkte lite tyst för mig själv att jag hoppas att solen kommer igen, nästa vår.

 Sen, ja sen åkte vi båten hem till Ystad, och jag tror vi fick med alla deltagarna. Skulle någon ha glömts kvar,  så tänker jag att sämre kan man ha det än att tillbringa några dagar på Bornholm.

En lång och trevlig dag - och produktiv! Det blev några varv med virknålen i bussen.