Dementi

Maken och jag satt allsköns ro och samförstånd och inmundigade balsamicokyckling och en crianza till det. Vi pratade om ditt, för att inte säga datt. Rätt vad det var frågade jag

- läste du mitt blogginlägg om Kåseberga?

Maken började se upphetsad ut och sen utbrast han

- du ljög i bloggen! Jag kommer inte ihåg vad det var, men det var en himmelsskriande osanning!

?? För att inte säga ?!?!

Jag tittade förvånat på honom, jag hade lagt ut några bilder från havet och Ale stenar, det finns väl inte så mycket desinformation att sprida om det (om man nu inte heter Bob Lind och tror sig sitta inne med Sanningen om Ale Stenar). Vad menade han? Vi plockade fram laptopen och maken läste bistert. Han hejdade sig raskt och pekade med ett darrande och indignerat finger på skärmen.

- Där ljuger du! Du skriver att vi drack äpplemust från Kiviks bryggeri, men det var från Sövdes musteri. Lögn således! sammanfattade han på ett sånt förnumstigt och överlägset vis att jag genast greps av en lust att sparka honom på smalbenen. Men jag är fredlig figur så jag undrade bara lite försiktigt om han inte tyckte att det var ett trevlig inlägg om en underbar eftermiddag?

- Ja, jo, föralldel, sa maken och fortsatte sedan omisstänksamt och aningslöst att klampa vidare i klaveret med att säga: - men jag läser inte på det viset, jag ser mig som din ständige korrekturläsare!

- Jaså minsann, sa jag på ett markant oentusiastiskt vis.

Ibland lever maken farligt. Det är tur för honom att jag är så förtjust i honom.