Näring för själ och kropp

Jag har känt mig lite hängig. Inte tillräckligt sjuk för att sjuk, så att säga, men tillräckligt för att känna att det nog vore bra att inte jobba. Alltså tog jag ut en semesterdag idag. Och jag måste säga att efter denna dag så mår jag så mycket bättre! Allt var liksom på bästa sätt; jag hann sticka lite. Solen sken och termometern visade definitivt sommartemperatur.

Så när maken kom hem från sin säkerligen makalöst intressanta föreläsning om materialitet och visualitet (tack gode gud för att jag var hemma och stickade), så tog vi hundarna och begav oss ner till Kåseberga.

Först skulle lekamen ha sitt, så jag traskade in på Als fiskrökeri och köpte rökt makrill och potatissallad medan maken och hundarna väntade utanför. Sen satt vi där, uppe på slänten med utsikt över havet och åt ovannämnda makrill och drack äpplemust från Kivik. Underbart. Det finns inget annat sätt att uttrycka det på. Det doftade hav och man hörde hur vågorna slog in - det är något oerhört rofyllt för själen att befinna sig nära havet.

Sen traskade vi upp mot Ale stenar - det finns massor av teorier bakom dessa och man kan mäta vintersolstånd och sommarsolstånd och mäta kurvor och rita riktningar och hitta hur många konspirationsteorier som helst - faktum kvarstår, det är faktiskt en magisk plats där den ligger högt över havet.

Maken, som är en ordentlig man, läser alla informationsskyltar och genomsöker stenarna efter skålgropar som uppenbarligen är da shit - ja om man nu inte talar riksantikvariatsämbetssvenska utan mer går på känsla.Vi hittade skålgroparna, fast inte just på den här stenen, men det var den jag fotograferade så därför får den vara med. Notera Huliganens arkeologiska (o)intresse.

- Fotografera mig och hundarna i denna historiska miljö! sa jag sedan och maken var absolut samarbetsvillig - vilket var mer än jag kan säga om vovvarna. Så när jag gick åt ett håll stretade de åt ett annat. De ville inte sitta när jag sa "sitt" och var allmänt motsträviga. Alltså fick jag gräva i fickan efter en bit frolic för att få dem lite mer lydiga. Nåja. Jag fick handgripligen placera dem på rätt plats.

Och voila! Här sitter vi och ser hur samarbetsvilliga ut som helst!

Sen ville jag promenera nere vid havet. Man kunde med dödsförakt kasta sig ut från branten uppe vid stenarna, men nu är jag ju lite feg av mig så vi gick ner till fiskrökeriet igen och letade oss fram längs hamnen. Och nog kom vi ner till vattnet!

Vi traskade och gick. Och sen satt vi bara och njöt av sensommardagen. Av vågornas brus. Av hundar som också njöt av livet och som skällde på vågorna. I alla fall en oss närstående Huligan som tycker att vågor är lite väl oregerliga av sig.

Sen åkte vi hem igen. Hundarna var trötta och nöjda efter sin dag vi havet, maken och jag likaså. Nu har vi ätit kalvlever Anglaise. Druckit lite pinot noir. Det är fotboll på TV. Hunden sover under matbordet. Och jag känner att det var en bra dag, det här. Vilsam för såväl kropp som själ.