När man har ett barnsligt sinnelag

Det kan inte hjälpas -  hur gammal jag än blir, så älskar jag födelsedagar. Jag försöker låtsas som att jag på ett mycket moget vis inte bryr mig så mycket, men i själva verket blir jag jätteglad när folk gratulerar. Trots att jag fyller 57. Hur gick nu det till?! Nyss var jag ju bara en envis 7-åring med glugg mellan tänderna? Numera är jag alltså ett halvt århundrade äldre, har ingen tandglugg och är aldrig envis. I alla fall inte så ofta, knappt så det märks alls.

Överhuvudtaget är vi duktiga i familjen på att fira allt som har en avlägsen firningspotential. Därför gick jag ut hårt redan förra helgen när ätteläggarna var hemma och fick paket redan då! En presskanna som jag önskat mig. Den finns dock inte på bild, för otacksam som jag är utbrast jag när paketet öppnades att jag hellre ville ha en röd, så en sådan är nu beställd. Nu verkar ju detta helt himmelsskriande oartigt, och förmodligen tänker eventuella läsare att det är synd om mina barn som har en sån gräslig och otacksam mamma, och det kan ju så vara. Till mitt försvar vill jag bara ha sagt att jag omsorgsfullt pekat på en röd presskanna och utropat "åh så fin! En SÅN skulle jag gärna vilja ha!", både en och två gånger.

Sen bjöd Ellenfamiljen på födelsedagsmiddag i fredags, och det var oerhört gott och jättetrevligt! Vem känner sig inte makalöst firad och uppvaktad när man får champagne? Löjromsmunsbitar? Jättegod mat? Och gröna dingliga örhängen. Ja de sistnämnda åt jag inte, det hade verkligen varit synd, eftersom jag älskar örhängen som dinglar och dessutom är en mycket grön person. Dessutom fick jag en synnerligen fin teckning på en katt i hatt. Jag älskar ju även hattar, så det var verkligen ett fint motiv.

- Vad heter katten? undrade jag, men Ellen tyckte att det kunde jag bestämma. Jag skärskådade kattdamen på bilden och tänkte mig sedan att hon kanske heter Doris? Ellen lät dock förstå att Doris var inte ett namn som var valbart. Alltså enades vi om att katten heter Rosetta, och Doris heter den i efternamn. Låt mig alltså få presentera; Fröken Rosetta Doris!

Sen är det mycket märkligt, men vi firade inte min kommande födelsedags alls i lördags! Förmodligen för att vi var helt upptagna med att hemsöka Bornholm.

Igår var vi dock tillbaka på banan igen. Syrran kom på kafferep i växthuset, med broderad duk och kakfat i våningar och kaffekoppar med fat. Så ska det vara när det är (nästan) födelsedag! Hundarna fick (nästan) inget, så Zoya fick ju hoppa upp i knäet för att undersöka om de hagalna människorna glufsat i sig alla kakorna själva. Det hade vi. Notera den något upprörda blicken. Snåljåp! säger den.

Och jag fick paket igen! Skruvade örhängen med mycket stor dingel-potential. Maken tittade roat på örhängen och sa - oj så skruvade! Sen tittade han på mig och sa - det passar ju verkligen bra till dig! Vad han nu kan mena med det?

Idag är det självaste dagen, och de som läst min blogg ett tag vet vad som händer när man fyller år i den här familjen; då sjungs det. Och när det sjungs, ja då blir hunden upprörd och säger ifrån på det bestämdaste att såna fasoner vill han inte veta av! Någon j-la ordning får det ändå vara, fortsätter han sen.

Så icke imorse, maken överlistade honom på ett mycket listigt vis. När reveljen gick klockan 05.30 öppnade maken ett sömnigt öga och sjöng tyst jamåhonleva i örat på mig innan han belåtet ramlade ner i Morfei armar igen. Där befann sig redan hunden, som inte vaknat. Alltså fick även grannarna sova ut i lugn och ro.

Det var inte nog med uppvaktning ännu, nejnej! När jag kom hem låg det en paketavi och väntade och jag som inte har något att tålamod att tala om ångade iväg till närmsta utlämningsställe och hämtade ut försändelsen. Det var ett väldigt fint kort som föreställde en mig närstående Huligan och en varmvattenflaska! När jag var i England i våras kom jag i kontakt med denna finurliga pryl - när det är kallt, ja då är det väldigt mysigt med en varmvattenflaska och nu har jag en egen. Det är nästan så att jag längtar efter lite kalla nätter...

Vad jag fick av maken? Något garnrelaterat! En garnvinda och en nystmaskin, ja det var de som jag beställde häromveckan.

Det är något mycket tillfredsställande med saker som är som de alltid har varit. När jag var liten hade min mamma en garnvinda, och den såg precis ut som den gör nu. Ingen produktutveckling. Ingen plast. Bara en mycket basic design i trä.

Jag har redan provat den (jag erkänner, när paketet kom kunde jag inte hålla mig), och se så fina nystan det blev!

Sen överraskade maken mig med en inbjudan till Afternoon Tea på Grand Hotel. Nu känner jag mig så innerligt firad och uppvaktad, så nu ska jag nog stå mig ett år till.