Beslut, beslut...

Veligheten firar nya triumfer här.

Så?

Eller typ så? Ungefär?

Och som om inte det vore nog att grubbla över så funderar jag på hur det ska gå imorgon. Huliganen och jag ska till veterinären. Huliganen för att få kollat tassar, sina skruttiga bakben och få gjort vid tänderna. Jag för att öppna plånboken och betala. Vi ska till en ny veterinär som vi hört mycket gott om. Jag ringde dit och bokade tid. Jag påpekade att Huliganen inte är den som tar veterinärbesök med jämnmod precis. Att han har synpunkter på både det ena och det andra. Att han rent ut sagt kan bete sig väldigt fjolligt.

- Inga problem, svarade den unga damen vänligt. - Vi tar det mycket lugnt, fortsatte hon sen.

"Ni, ja" tänkte jag då. Det är liksom inte deras lugn jag bekymrar mig över.

Novembersöndag

Det regnar. Det är inget att förvåna sig över, det är trots allt november och då brukar det ramla ner en eller annan regndroppe. Raindrops keep fallin' on my head sjöng Burt Bacharach om, och jag tror det måste ha varit i november han inspirerades till den låten? För här har de i alla fall fallit, på såväl mitt som Huliganens huvud i ganska stora mängder. Vi bryr oss inte om det, vi trotsar elementens raseri och traskar ut i det blöta. Sen är det så skönt att komma in igen. Om det nu inte vore för det där med tass-torkandet, detta djävulens påfund om man frågar Huliganen.

Men det gör liksom inte så mycket ändå; det är lite vilsamt med det där novembriga. Man känner sig inte manad att rusa ut och rensa en massa i trädgården, åka till stranden, göra utflykter och sånt. Det är inte det att man inte gör något, inte alls, men det är ett mer vilsamt tempo. Det är dags för böcker. För tedrickande. För stickande (för första gången i ett Noro silkegarn och jag känner mig lite lätt tveksam. Garnet är grönt, och bara det är ju bra. Det känns mjukt och fint. Det är dessutom inte bara grönt, utan blått och lila också. Men det känns liksom inte riktigt komfortabelt att sticka med? Jag tror resultatet blir skönt att ha på sig, men ännu har jag nog ändå inte insett Norons storhet).

Jag har faktiskt också tagit mod till mig och skurit mina block till lapptäcket! - Du kan göra det! sa jag till mig själv och svingade rullkniven. 12 av 18 rutor är skurna och klara och jag tror det blir bra. (Okej, jag råkade skära aningens snett i ett block. Men det tänker jag försöka fuska till, och sedan blåneka till att det var jag som gjorde det). Sen ska det ju en kant runtom. En ram utanför det. Och sedan en binding. Vadd. Baksida. Quiltning. Det lär nog ta ett tag, men det är bra. Man ska inte hetsa sig fram genom livet.

Huliganen och jag har också tränat lite. Förr tränade vi mycket, med varierande resultat. På senare år har det blivit lite si och så med det, och ibland får jag dåligt samvete, när jag ser hur ivrig den lille fyrbeningen blir när klicker och attiraljer kommer fram. Så vi har tränat i trädgården i eftermiddag, apportering och läggande och ställande och fritt följ och det ena med det andra. Vi har dock blivit lite mer släpphänta, ingen av oss tycker längre att det är så himla petigt med detaljerna. Bara det är kul! Och bara man får belöning, den detaljen tycker i alla fall den lille hunden att det är mycket noga med.

Maken och jag har testat lite olika färgprover också. Det som känns lite skrämmande är att maken helt bytte åsikt och tyckte att den färg jag föreslagit från början blev bäst. Så brukar det inte vara. Vi brukar tycka olika. En - vi kan kalla henne A- tycker rätt, och en - honom kan vi då kalla B- tycker fel, och sen diskuterar vi ihärdigt tills vi enas. Nu blir jag helt plötsligt väldigt osäker på om jag tycker rätt, nu när maken tycker som jag? Bara sådär? Hmmm.

Snart är det dags att sätta igång med maten. Det blir riktigt höstig comfort food, det blir dansk flaeskesteg med hemlagad rödkål, sås och potatis. Inte särskilt fancy, inte särskilt trendigt - men gott! Det blir nog en brasa ikväll. Lite mer stickning. Det är faktiskt inte så dumt alls med såna här novembersöndagar när raindrops keep fallin' on my head.

Med mod i barm

Har jag det? Ska jag? Vågar jag? Här känner jag mig lite velig, inte en känsla som jag gillar. Ja, jag får nog tänka till lite. Men innan jag tänker kan jag ju berätta att det regnar idag. Ihärdigt. Blåser gör det också. Alltså åkte Huliganen och jag ut i skogen för att gå promenad med aussien och hennes matte. Hundfolk är nog inte alltid riktigt kloka, tror jag.

Sen åkte vi hem igen, för att bums ge oss ut på nya äventyr! Åtminstone maken och jag, Huliganen fick stanna hemma. Vi tittade på färg, jo för nu ska hallen målas om. Ska den bli lite dimgrön? Grå? Vaniljgul? Inte lätt - och inte blir det lättare av att det finns i runda slängar 72 nyanser grått, lika många dimgröna och vi ska inte tala om de gula. Vi får se - men tomatrött ska det inte vara längre i alla fall.

Mörkt ute är det, men jag har i alla fall fotograferat min pyttipannaschal som det finns mönster till hos Garnomera. Det var en väldigt rolig schal att sticka, det gick fort, mönstret var lagom varierat och man tröttnade inte. Annars är tålamod inte min starka sida, så det här passade mig som handen i handsken.

På tal om tålamod; titta på galgen som schalen hänger på. Den gjorde min mamma (den listige räknar här ut att mamma hette Karin) 1947. Jag vet inte vad det är för teknik, men det ser ut som att lite tålamod behöver man nog. Det hade mamma. Det är ju synd att vissa gener inte går i arv kan man tycka.

Lite tålamod har jag dock haft, och det är nu frågan om mod kommer in! Jag håller på att sy mig en quilt, eller lapptäcke kan man väl säga om man känner sig lite svensk sådär. Den ska ligga i min grå fåtölj och inspirera mig har jag tänkt mig. Jag letade på internet (alltså, vad gjorde man innan internet fanns??) och hitttade mönster på disappearing nine-patch. Det såg fint ut och inte alltför komplicerat, jag är ju trots allt väldigt ny på det här syeriandet. Nu har jag sytt alla nio-rutorna, så nu är det då meningen att de ska skäras rent och sen delas i fyra kvadratiska delar. Och det är då jag känner att modet börjar svikta. Tänk om det bara blir pyttipanna av alltihop? Tänk om det blir snett och vint? Tänk om det blir förfärligt fult? Tänk om jag gör en enda mischmasch av alltihop? Samtidigt så vill jag ju ha en disappearing nine-patch. Det vill jag. Men tänk om jag skär fel?

- Då får du väl bara sy nya rutor, sa maken uppmuntrande. När han såg min blick påpekade han att han ju hade förstått att det ofta är själva skapandeprocessen som är det roliga, och det har han ju föralldel tämligen rätt i.

Jag har lagt ut alla rutorna och vägt för och emot. Sagt till mig själv att sluta vara en mespropp. Men sen gick jag ner och fikade med maken och Huliganen. Kaffe och äpplemuffins kändes som ett bra val i det läget. Så får jag se vad det blir. Medan jag väntar på inspiration i ena eller andra riktningen har jag också stickat färdigt ett par små vantar. Vantar som ska värma en liten frökens händer när hon för första gången kommer till kalla Sverige. Och det är något som vi verkligen ser fram emot!

Genomslagskraften hos bloggar

Nuförtiden har jag lite dåligt bloggsamvete. Det bloggas inte så frekvent, och det beror inte på att lusten saknas, tvärtom. Men tiden har på något sätt krympt, som en yllekofta man råkat slänga in i tvättmaskinen. Jag förstår verkligen inte; man kliver ur sängen på morgonen, full av arbetslust och planer, och innan man ens hunnit utanför dörren och börjat bocka av på att-göra-listan är det dags att ta sin varmvattenflaska och ramla i säng igen? Märkligt på min ära. Det känns som om man hamnat i någon slags tidsloop utanför vårt eget solsystem, där all tid sugs in ett svart hål.

Men svarta hål eller ej, lite handarbete hinns med. Bland annat har jag stickat klart och blockat min pyttipanna, och det kunde det ju ha kommit en bild på om det inte vore så mörkt. Det får bli imorgon. Sen har jag köpt lite mer tyg (ja, det är kört, jag kan nu sätta "tyg-fantast" på visitkortet). Jag har köpt mer garn. Mer stickor. Och - något som jag inte ens visste att jag saknade, förrän jag läste om det på en blogg; jag har köpt kolfiberstavar! Wow, tänker ni nu! Sen tänker ni "men varfördådå?? har människan blivit helt galen??". Inte mer än vanligt, och jag erkänner glatt och villigt att jag hade inte köpt någon kolfiberstav överhuvudtaget om det inte vore så att jag nu på en del bloggar läst om blockningsvajrar, och det är just för detta fantastiska ändamål folk har beställt kolfiberstav från Skåne Hobby. Aha tänkte jag, som inte ens insåg att jag saknat blockningsvajrar förut, men som nu tyckte att livet tedde sig som en öken om jag inte hade några sådana fiffiga anordningar i min ägo. Ännu mer beslutsam blev jag när jag insåg att Skåne Hobby huserar i en liten by i mitt närområde. Alltså tvingade jag syrran att köra mig dit, när hon ändå hämtat mig i Malmö efter seminarium som jag besökt därstädes. (På lunchen hann jag med en garnaffär, efter seminariet en quiltbutik och sedan då Skåne Hobby, prata om effektiv dag).

Syrran och jag klev in i affären och tittade oss storögt omkring. Detta var icke en affär för damer med garnliga böjelser, det förstod man snart. Detta var Hobbys för Karlar Med Hår På Bröstet, såna som bygger modeller i stor storlek och med mycket pilliga grejer. Affärsinnehavaren pratade i telefon när vi kom in och vi traskade runt och petade lite på sakerna. Sen letade vi efter kolfiberstavarna, utan att vara helt säkra på hur en sån såg ut??

- Jag måste lägga på, jag har två damer i affären och jag vet precis vad de ska ha, sa mannen i affären då till mannen (förmodar jag fördomsfullt) i andra änden. Sen traskade han raskt bort och sa "det är såna här du ska ha, för du stickar väl?".

Det kunde jag  ju inte neka till, utan tackade och betalade det löjligt låga priset (man är väl van vid att garnprylar kostar lite mer än 17 kr per meter).

Sen berättade mannen att han blivit så förvånad när en massa kvinnor rätt vad det var började köpa kolfiberstavar från  hans webbshop; det var Ullor och Evor och Brittor från land och rike runt och han hade kliat sig i huvudet och tänkt "men vofför?? Liksom??" innan han fått klart för sig att det hade bloggats i vida garnkretsar om hans kolfiberstavar och att det är därför de nu är spridda över stora delar av de nordliga länderna.

Så där ser man vad lite bloggande kan ställa till med. Nu måste jag bara sticka mig ytterligare en schal så att jag kan inviga dem.

I kreativitetens högborg

Efter den strålande inledningen på dagen med te och toast gick det bara uppåt! Okej, det regnade. Visst, föralldel. Det blåste också. Men vem bryr sig om sådana småsaker när skaparlusten griper tag i en?

Huliganen och jag har tillbringat eftermiddagen i syrrans syrum. Själv har jag sytt och Huliganen har väl mest varit i vägen om man ska vara ärlig. Och ska man vara det, helt ärlig alltså, så försvann han ut ur syrummet när syrran utbrast i ett förtretat "jamen det var väl själve den också!" (hon kan ha svurit här, det håller jag inte för otroligt). Huliganen visste inte att det som retade upp syrran var en trilskande symaskin, han tänkte att han nog gjort något dumt, så bättre fly än illa fäkta. Alltså fick syrran göra stor affär av honom och kuttra litet i falsett och då blev han glad igen.

Glad - det blev jag också. Det är jag som valt mönstret till det vi ska sy, nämligen ett pennskrin (fast mitt ska rymma mer syrelaterade grejer). "Enkelt" stod det på mönstret... men hade jag lämnats åt mig själv hade det blivit mer än en svordom som halkat över läpparna och inte hade det blivit något pennskrin heller. Jag håller inte för otroligt att jag hade slitit mitt hår och slängt tygbitar, tråd, vadd och blixtlås omkring mig.

Nu har jag dock syrran som guidar mig längs vägen, så en bit har jag hunnit. Jag har quiltat själva "kroppen" och titta här! Jag har sytt ett blixtlås. Med liksom både foder och utsida! Först visar jag utsidan. Visst är det makalöst tjusigt? Resten av pennskrinet syns inte, det får man se för sin inre syn.

Sen får man beskåda insidan. Självaste fodret. Nu är det här bara en liten bit, så det syns inte så bra att det faktiskt är ett rosenmönstrat tyg, som syrran mycket generöst donerade till mig. Tyget på utsidan köpte jag när vi var på symässa häromveckan. Ska vi fortsätta på den ärliga banan, så har jag faktiskt inte sytt blixtlåset helt och hållet. Jag har sytt ena sidan. En. Av två. Jag vet inte om det är så imponerande?

Jag tittar och beundrar mitt verk. Men sen grips jag av den där gnagande känslan av att om någon sykunnig tittar in här så kommer vederbörande att medlidsamt skaka på huvudet och tänka att "ockockock, det är mycket kvar!".

Alltså lägger jag in en liten action-bild. Allt för att få folk andlöst intresserade! Voila!

Ett öppnat blixtlås!!

Wow, liksom. Stay tuned, som man säger. Har man riktig tur så kommer syskrinet att bli färdigt fram emot mars eller så. Och då kanske det kommer ett litet halleluja moment.

Frukost

Frukosten är dagens viktigaste mål sägs det emellanåt. Tja, jag vet inte. Jag gillar att laga mat, jag tycker om att testa nya recept och jag tycker generellt sett att mat är en väldigt viktig del för ens välbefinnande.
Jag äter också frukost varje dag, men det är inte så att jag skuttar med ett jubelrop ur sängen och sen kastar mig över kokböckerna för att hitta nya recept att åstadkomma dagens första matintag.

När det gäller frukost är jag pragmatiker. Purist. Vanemänniska. Ja man kan rentav kalla mig tråkig. Det är antingen yoghurt, hallon och smulat knäckebröd som gäller, eller, om jag känner mig lite wild-and-crazy havregrynsgröt med mjölk och äpplemos. (Obs! Detta gäller inte de frukostar som intags på hotell, där släpps alla hämningar). Puristandet gäller även helgmorgnar. Vi följer våra rutiner; ramla ur sängen, leta efter glasögonen, snava över hunden, duscha, gå lång morgonrpomenad, kasta oss över hallonen-å-yoghurten. Och knäckebrödet!

Men sen finns det helgmorgnar när regnet häller ner. När man kan sjunga som Povel att jag är så blöt om både skor och strumpor, tralala, när även Huliganen vägrar att gå längre och vill traska hem och bli torr och varm igen. Då vill man helt plötsligt ha något annat. Då känns livet som bäst om man får på sig torra strumpor. Hämtar tidningen. Och får avnjuta en kopp (och inte vilken kopp som helst, utan min fina rosenkopp som jag fått av Sue!) av Pu-Erh's Sweet Chai från The Tea Emporium i Bath (som utan konkurrens är det bästa chai-te jag druckit) och rostat bröd med hemlagad björnbärs/äpplemarmelad med portvin, kanel och timjan. Hade man varit katt hade man spunnit av välbehag.

Den som är observant ser nu att det är inte bara rostat bröd med marmelad som ligger på brickan. Det är väl så då. Att en viss Huligan föredrar ost framför marmelad. Att det dessutom ligger en liten bit ost där och ser omotiverad ut, det tycker jag vi kan förbigå med diskret tystnad.

Nej, Huliganen är inte bortskämd. Inte alls. Han är...är.... väldigt söt, det är han!

An apple a day

..keeps the doctor away, sägs det ju. Och är det bara äpplen det hänger på, så ska vi inte behöva släppa någon doktor över tröskeln under överskådlig tid.

Vi bor i ett gammalt hus. Med en gammal trädgård. Med gamla äppleträd. (Nu börjar det låta som den där sagan om den lilla lilla gumman, i det lilla lilla huset... fast vi har ingen katt, utan en hund och det är ju också bra).

Äppleträden må vara gamla, men de producerar äpplen som vore de kaniner. Eller ja... ni förstår vad jag menar. Det är äpplen högt som som lågt, och vi vet inte alltid vad vi ska göra med dem. Man kan äta dem. Men det finns gränser för hur många äpplen man kan peta i sig utan att få ont i magen.

Man kan baka äpplekaka - en utmärkt metod hur långt förslår 5-6 äpplen när vi pratar 100-tals kilon äpplen?

I början när vi flyttat in i huset och var unga och idealistiska var vi så ordentliga och gjorde äpplemos. När vi hade fyllt en frysbox med äpplemos för tiden fram till nästa istid ungefär hade vi ändå ytterligare 4 äppleträds skörd att ta hand om. Barnen flydde så fort vi bara andades ordet "äpplem...". Marknaden för äpplemos kunde anses mättad.

Så ja... det må vara slösaktigt och slarvigt, men vi har slängt äpplena i komposten. De som vi inte ätit upp eller gjort äpplepaj på i alla fall.

I år fick dock maken en snilleblixt! Han lyssnade på sina unga medarkeologer när de låg med näsan i leran och grävde och pratade om att göra äpplecider.

- kom hem till oss och plocka! utropade maken generöst och snillrikt. Sagt och gjort, inom kort klängde det runt fyra arkeologer i våra äppleträd och plockade åt sig en 100 kg äpplen. Jag gapade beundrande, både åt deras smidighet och akrobatiska färdigheter och åt makens snabbtänkthet. Här slogs minsann en kopiös mängd flugor i en och samma smäll.

Sen satt vi på jobbet en dag och där har vi också en ung man, en som nyss köpt en andel i en äpplemustningsmaskin. Nu saknade han bara äpplen. En äpplemustningsmaskin utan äpplen, det är ingen bra kombination förstod vi.

- Du ska inte behöva sakna längre! sa jag och vips! så klängde det ytterligare en yngling i våra träd och det försvann ytterligare en 50-60 kg äpplen.

De som gömt sig längst upp i träden blåste ner i stormen tillsammans med två träd. Nu har vi lagom mycket äpplen kvar som faktiskt lagrats i makens vinkällare! Jajamen, vi fick med viss tvekan tillstånd att lagra något så plebejiskt som Ingrid Marie och Cox Orange bland pinot gris:er och bourgogner.

Cox Orange; det är mitt favoritäpple! Maken gillar Ingrid Marie. Ja vi är lite så, som Yin och Yang, vi kompletterar varandra. Han gillar skalbaggar. Jag gillar hästar. Han gillar fotboll. Jag gillar choklad. Han gillar mig. Jag gillar honom. Ja vi kompletterar varandra, jag sa ju det.

Nu har vi dessutom fått ta del av bytet; dels har vi fått några flaskor cider, men eftersom den unge mannen glatt sa att den var "potent" så får den ligga till sig till en vacker dag när det inte gör något om man blir lite rund under skosulorna, dels har vi fått äpplemust. Den är alldeles alkoholbefriad, en IOGT:are hade gråtit av förtjusning. Och den är väldigt, väldigt god.

Jag känner hur doktorn kan fortsätta att keepa sig away. Men om man skulle behöva något ytterligare för välbefinnandet, så kan man snusa lite på rosorna som jag idag, den 2 november, plockade in från trädgården. Det är två Pilgrim och en Kalmar. Nästan lika bra som äpplen för ens välmående.

Och skulle det inte räcka, så har jag också en älgstek på lut för ikväll. Med vinbärsgelé, svampsås, pressgurka och syltlök. Bättre än så blir det nog inte.