Novembersöndag

Det regnar. Det är inget att förvåna sig över, det är trots allt november och då brukar det ramla ner en eller annan regndroppe. Raindrops keep fallin' on my head sjöng Burt Bacharach om, och jag tror det måste ha varit i november han inspirerades till den låten? För här har de i alla fall fallit, på såväl mitt som Huliganens huvud i ganska stora mängder. Vi bryr oss inte om det, vi trotsar elementens raseri och traskar ut i det blöta. Sen är det så skönt att komma in igen. Om det nu inte vore för det där med tass-torkandet, detta djävulens påfund om man frågar Huliganen.

Men det gör liksom inte så mycket ändå; det är lite vilsamt med det där novembriga. Man känner sig inte manad att rusa ut och rensa en massa i trädgården, åka till stranden, göra utflykter och sånt. Det är inte det att man inte gör något, inte alls, men det är ett mer vilsamt tempo. Det är dags för böcker. För tedrickande. För stickande (för första gången i ett Noro silkegarn och jag känner mig lite lätt tveksam. Garnet är grönt, och bara det är ju bra. Det känns mjukt och fint. Det är dessutom inte bara grönt, utan blått och lila också. Men det känns liksom inte riktigt komfortabelt att sticka med? Jag tror resultatet blir skönt att ha på sig, men ännu har jag nog ändå inte insett Norons storhet).

Jag har faktiskt också tagit mod till mig och skurit mina block till lapptäcket! - Du kan göra det! sa jag till mig själv och svingade rullkniven. 12 av 18 rutor är skurna och klara och jag tror det blir bra. (Okej, jag råkade skära aningens snett i ett block. Men det tänker jag försöka fuska till, och sedan blåneka till att det var jag som gjorde det). Sen ska det ju en kant runtom. En ram utanför det. Och sedan en binding. Vadd. Baksida. Quiltning. Det lär nog ta ett tag, men det är bra. Man ska inte hetsa sig fram genom livet.

Huliganen och jag har också tränat lite. Förr tränade vi mycket, med varierande resultat. På senare år har det blivit lite si och så med det, och ibland får jag dåligt samvete, när jag ser hur ivrig den lille fyrbeningen blir när klicker och attiraljer kommer fram. Så vi har tränat i trädgården i eftermiddag, apportering och läggande och ställande och fritt följ och det ena med det andra. Vi har dock blivit lite mer släpphänta, ingen av oss tycker längre att det är så himla petigt med detaljerna. Bara det är kul! Och bara man får belöning, den detaljen tycker i alla fall den lille hunden att det är mycket noga med.

Maken och jag har testat lite olika färgprover också. Det som känns lite skrämmande är att maken helt bytte åsikt och tyckte att den färg jag föreslagit från början blev bäst. Så brukar det inte vara. Vi brukar tycka olika. En - vi kan kalla henne A- tycker rätt, och en - honom kan vi då kalla B- tycker fel, och sen diskuterar vi ihärdigt tills vi enas. Nu blir jag helt plötsligt väldigt osäker på om jag tycker rätt, nu när maken tycker som jag? Bara sådär? Hmmm.

Snart är det dags att sätta igång med maten. Det blir riktigt höstig comfort food, det blir dansk flaeskesteg med hemlagad rödkål, sås och potatis. Inte särskilt fancy, inte särskilt trendigt - men gott! Det blir nog en brasa ikväll. Lite mer stickning. Det är faktiskt inte så dumt alls med såna här novembersöndagar när raindrops keep fallin' on my head.