Med mod i barm

Har jag det? Ska jag? Vågar jag? Här känner jag mig lite velig, inte en känsla som jag gillar. Ja, jag får nog tänka till lite. Men innan jag tänker kan jag ju berätta att det regnar idag. Ihärdigt. Blåser gör det också. Alltså åkte Huliganen och jag ut i skogen för att gå promenad med aussien och hennes matte. Hundfolk är nog inte alltid riktigt kloka, tror jag.

Sen åkte vi hem igen, för att bums ge oss ut på nya äventyr! Åtminstone maken och jag, Huliganen fick stanna hemma. Vi tittade på färg, jo för nu ska hallen målas om. Ska den bli lite dimgrön? Grå? Vaniljgul? Inte lätt - och inte blir det lättare av att det finns i runda slängar 72 nyanser grått, lika många dimgröna och vi ska inte tala om de gula. Vi får se - men tomatrött ska det inte vara längre i alla fall.

Mörkt ute är det, men jag har i alla fall fotograferat min pyttipannaschal som det finns mönster till hos Garnomera. Det var en väldigt rolig schal att sticka, det gick fort, mönstret var lagom varierat och man tröttnade inte. Annars är tålamod inte min starka sida, så det här passade mig som handen i handsken.

På tal om tålamod; titta på galgen som schalen hänger på. Den gjorde min mamma (den listige räknar här ut att mamma hette Karin) 1947. Jag vet inte vad det är för teknik, men det ser ut som att lite tålamod behöver man nog. Det hade mamma. Det är ju synd att vissa gener inte går i arv kan man tycka.

Lite tålamod har jag dock haft, och det är nu frågan om mod kommer in! Jag håller på att sy mig en quilt, eller lapptäcke kan man väl säga om man känner sig lite svensk sådär. Den ska ligga i min grå fåtölj och inspirera mig har jag tänkt mig. Jag letade på internet (alltså, vad gjorde man innan internet fanns??) och hitttade mönster på disappearing nine-patch. Det såg fint ut och inte alltför komplicerat, jag är ju trots allt väldigt ny på det här syeriandet. Nu har jag sytt alla nio-rutorna, så nu är det då meningen att de ska skäras rent och sen delas i fyra kvadratiska delar. Och det är då jag känner att modet börjar svikta. Tänk om det bara blir pyttipanna av alltihop? Tänk om det blir snett och vint? Tänk om det blir förfärligt fult? Tänk om jag gör en enda mischmasch av alltihop? Samtidigt så vill jag ju ha en disappearing nine-patch. Det vill jag. Men tänk om jag skär fel?

- Då får du väl bara sy nya rutor, sa maken uppmuntrande. När han såg min blick påpekade han att han ju hade förstått att det ofta är själva skapandeprocessen som är det roliga, och det har han ju föralldel tämligen rätt i.

Jag har lagt ut alla rutorna och vägt för och emot. Sagt till mig själv att sluta vara en mespropp. Men sen gick jag ner och fikade med maken och Huliganen. Kaffe och äpplemuffins kändes som ett bra val i det läget. Så får jag se vad det blir. Medan jag väntar på inspiration i ena eller andra riktningen har jag också stickat färdigt ett par små vantar. Vantar som ska värma en liten frökens händer när hon för första gången kommer till kalla Sverige. Och det är något som vi verkligen ser fram emot!