Varför har man aldrig en charlotteform när man behöver en?

En vecka försent var det så dags för makens födelsedagsmiddag. Han hade ju önskat sig något grandiost i Julia Childs anda, så jag greppade väl "Det goda franska köket" (vilket med förlov sagt är lättare sagt än gjort, det är ju ändå en liten nätt volym på 719 sidor) och funderade på menyn.

Rätt snart landade vi på Poulets au Porto med Ile Flottante till efterrätt.

- kanske man skulle ha en liten kaka till kvällsteet? funderade jag vidare, och det sade maken inte nej till, så det fick bli en Reine de Saba.

Sen var det dags att åka och handla. "Smör" stod det överst på inköpslistan, Julia tycks vara av åsikten att kan man klämma in en smörklick, desto bättre.

Därpå läste jag recept så att jag blev glosögd, för det är hänvisningar till sid 250 (hur man steker en kyckling), sid 591 (hur man karamelliserar mandlar), sid 597 (hur man gör en crème Anglaise) etc. Jag bläddrade hit. Sen bläddrade jag dit. Och sen studsade jag till; sufflén skulle göras i en charlotteform! Herregud, här har jag levt i 57 år utan att ens veta att det finns något sådant som en charlotteform och ännu mindre saknat en. Men nu hade det behövts insåg jag. Julia hade säkert köket fullt av charlotteformar. Maken och jag snodde dock ihop något som hjälpligt skulle fungera trodde vi, med hjälp av häftklammer, bakplåtspapper och en vanlig plebejisk ugnsfast form.

Sen förbigår jag med diskret tystnad det första försöket att vispa ihop en sufflésmet. Låt mig bara säga att det hade inte hjälpt hur många charlotteformar jag hade haft, den smeten hade aldrig blivit en sufflé. Nästa försök blev dock så mycket bättre.

Styrkt av denna framgång kastade jag mig över Pouleten. Den bestod mest av kycklig, smör, grädde, portvin, mera smör, schalottenlök och champinjoner. Och potatis till. Smörstekt. Vad annars? Julia var nog inte så mycket för grönsaker tror jag. "Inget får störa den speciella smaken på denna rätt" skrev hon. "Ärter, sparrisknoppar eller bräserad lök kan gå an, om man nödvändigtvis vill ha mer grönsaker". "Mer" som i mer än smörstekt potatis då, förstår man.

Däremot förespråkar hon ju goda viner, Julia. "Servera en fin, kyld vit bourgogne, exempelvis en Mersault" skrev hon. Makens ögon började tindra och han galopperade ner i vinkällare och kom upp med en Chateau Mersault Premier Cru 2004. Och ärligt talat - i valet mellan ärter och Mersault kan jag ju säga att ärterna drar det kortaste strået.

Det tog sin tid. Och det känns som att det hade hjälpt om man hade haft en heltidsanställd diskerska, maken till mycket kastruller och skålar och vispar och grytor som skulle användas! Vart man än vände sig i köket tornade disken upp sig som små Eiffeltorn - och det bidrog väl till den franska känslan kan man tycka.

Sen kom dottern och svärsonen-in-spe och hjälpte oss att äta upp. Eller äta upp och äta upp - Reine de Saba blev nog liksom spiken i kistan. Mätt är det minsta man kan säga att man är.

Nog kunde hon sno ihop ett recept, Julia! Och vem vet - rätt vad det är kanske man köper sig en liten charlotteform?

Fast det här, det tog nästan hela dagen. Så den där lilla koftan som är färdigstickad och ligger på blockning - ja den får ligga där ett litet tag till. Planen var att sy ihop den idag, men Julia kom emellan.

Mer än en fingertuta

..hoppas jag det ska bli. Men man kan inte veta säkert, någon skräddare är jag ju inte.

Dottern och jag skulle på utflykt idag. Djärva trotsade vi elementens raseri och körde genom snödrev till Rinkaby. Rinkaby är en liten håla uppe vid Kristianstadstrakten och vad skulle vi göra där, kan man ju med visst fog fråga sig? Länge ska man inte behöva sväva i ovisshet, låt mig genast tala om att där befinner sig Gittes Tygkällare. Ett ställe som är ungefär lika rörigt som deras hemsida, men med massor av tyger.

Förr, på forntiden, när jag var ung så fanns det åtminstone en seriös tygaffär och en rejäl garnaffär i varje minsta håla med självaktning. Så är det inte längre, och att köpa tyg via nätet i all ära, men ibland vill man liksom nypa i längderna, känna efter, tänka och fundera. Så vi drog till Rinkaby eftersom dottern skulle sy sig några kjolar hade hon tänkt sig. Själv skulle jag köpa sytråd, tänkte jag sparsamt och återhållsamt. Det kan hända att jag funderade lite på tyg också... men bara lite. Och inga kjoltyg, så långt har jag inte avancerat.

Vi klev in och hickade överväldigade till. Här fanns det tyg! Rutiga. Prickiga. Blommiga. Röda. Gula. Hellilagröna. Då fungerar jag så här; först grips jag av ha-begär. Allt ska jag ha! Sen blir jag obeslutsamt och tänker inte köpa något alls för jag kan inte bestämma mig. Sen inser man att det är dumt att köra 16 mil och komma hem med en trådrulle. Och sen är man lite lättpåverkad. Så jo. Jag kom hem med kjoltyg. Två. Mönster. Fodertyg. Vadd (man kan aldrig få för många necessärer...). Kardborrband. Tyg till nya soffkuddar.

Jo, det blev en trådrulle också.

Men nu får tyget ligga till sig. Jag måste fatta mod innan jag sätter saxen i tyget. Det får bli lite stickning så länge. Det kan ju hända att jag råkade köpa på mig lite garn till en kofta till mig häromdagen. Det är ju så lätt hänt.

Hipp, hipp hurra för min egen bokmal idag!

En mig närstående make fyller år idag. Vi hade en del planer för dagen, planer som inbegrep att kasta sig över Julia Childs kokbok "Det moderna franska köket", som väl inte känns supermodern längre om man ska vara ärlig. (Edit: det är nog jag som är förkyld. I hjärnan. Boken heter ju "Det goda franska köket", så var det moderna kom ifrån, det har jag ingen aning om. En feberfantasi förmodligen).  Sen vi såg filmen Julie och Julia har vi velat ha den och så hittade maken den på ett antikvariat. Bouef Bourgoginon:en har vi redan lagat många gånger och tycker den är jättegod, nu skulle vi ta mod till oss och kasta oss ut i en lite större meny med idel franska titlar var planen.

Men så blev maken sjuk. Riktigt sjuk, med feber och hosta och snörvel och allt som kan drabba en så här i vintertider. Ingen riktig aptit har han heller. Julia Childs får således vänta ett tag, man vill inte lägga massor av timmar i köket och sedan bara sitta och peta lite håglöst i resultatet. Jag har i stället stått på huvudet i frysen och grävt fram en rådjurslever, så det lär bli lite lever Anglaise lite senare. Och kanske en chokladmuffins? Det kanske kan reta aptiten lite?

Men paket ska man ju ändå ha på sin födelsedag, sjuk eller ej! Maken är, som jag tror mig ha nämnt i förbigående, ganska road av böcker. Sen så är han intresserad av till exempel historia. Och kyrkor. Bland annat. Jag grunnade således; bok om Lunds historia? Bok om kyrkokonst? Historia? Kyrkor? grubblade jag, vände och vred på alternativen.

Men sen tänkte jag så här; har man en bra make, ja då är det inte läge att snåla på böckerna. Det fick helt enkelt bli både-och! bestämde jag och slängde ca 4 kilo böcker på maken i morse när han fick frukost och skönsång på sängen. Åtminstone frukost. Skönsången hördes inte så mycket, eftersom Huliganen framförde sitt kända verk Sluta-med-det-där-jädrans-skrålande-bums! Jag tror det går i F-dur. Eller moll. Högljutt är det i alla fall.

Grattis käre bokmal!

...sen så är det läge att be om ursäkt här i bloggen, jag skrev helt enkelt fel igår när jag berättade om vår övervåning. "Gästrum" skrev jag att dotterns rum hade blivit. Så dumt! Så fel! Så korkat av mig! Det blev ju inte alls ett gästrum, det blev ju "Sues rum"! Bäst att jag lägger in ett bildbevis.

... fast sen så är det ju så att när dottern såg denna skylt så sa hon lite förvånat att hon levde i villfarelsen att det ändå på något sätt var hennes rum, i alla fall lite grann? Så då sydde väl Sue, som är en rättvis kvinna, ytterligare en skylt.

Nu är det klarlagt. Något gästrum har det minsann aldrig varit. Kommer det gäster hit, så kan det hända att de får bo över där. Att de får låna Sues rum. Eller om det nu är Emelies rum.

Välkommen upp!

När jag var liten var vi ganska trångbodda. Det fanns inte utrymme till något sådant som eget rum, så jag delade rum med syrran (som således delade rum med mig, vilket den snabbtänkte raskt klurat ut). På denna tiden var syrran i mina ögon tämligen odräglig, en känsla som säkert var helt ömsesidig. Jag önskade hett och innerligt ett eget rum som bara skulle vara mitt. Och när jag var tretton, så flyttade vi in i en så pass stor lägenhet att detta saliga tillstånd uppnåddes; ett Eget Rum!

Tja sedan flyttade man ju runt lite; studentboenden och så småningom träffade man maken och vi flyttade raskt in i en liten studentlägenhet. Ännu mer så småningom dök ätteläggarna upp, och det där med eget rum försvann liksom i hanteringen.

Hade jag sagt till maken att jag inte hade ett eget rum, hade han sett förvånad, för att inte säga förbluffad, ut och svarat - jamen du har ju köket som är ditt! (Ibland tycker jag det är märkligt att maken överlevt så länge).

Kök i all ära, jag gillar kök, men jag kan nog ändå inte känna att det är mina domäner där jag ohämmat kan bre ut mig, ja det vore väl om man hade haft ett sånt där stort kök med öppen spis, en AGA, en gungstol som man inbillar sig finns i alla engelska hus. Det har man inte.

Så småningom flyttade ätteläggarna ut. Dotterns rum blev gästrum. Sonens rum blev av någon outgrundlig anledning biljardrum. Det är litet och med snedtak, så man fick ha extrakorta köer för att kunna stöta bollarna, och i vissa vinklar fick man öppna fönstret för att komma åt. Jag ska erkänna att jag hade svårt att inse nyttan med ett biljardbord, men om nu maken ville ha ett, så för all del, nog kunde han väl få det. Mellan dotterns och sonens rum finns en större hall, med inbyggda hyllor och skrivbord. När vårt gamla hus byggdes på 1920-talet var det en skomakarfamilj som bodde här, och där höll skomakaren till. Sonens rum fanns inte alls då, för den delen byggdes till på 70-talet. Nu sa maken generöst att hallen kunde ju bli min? Fast det kändes inte så kul, varför skulle jag sitta däruppe alldeles ensam? I all synnerhet som Huliganen är väldigt fjollig när det gäller att gå i trappor. Det blev nog mest damm som huserade där uppe.

Men sen kom ju symaskinen in i mitt liv! Och helt plötsligt blev det där ett rackarns bra utrymme, med takfönster och ljus och plats för fåtölj och biljardbordet, ja det uppgraderades med hjälp av en mdf-skiva till tillskärdningsbord. Helt plötsligt såg jag biljardbordet i ett försonande skimmer och tycker numera att det var ett snilledrag av maken, det där med att köpa detta åbäke till bord.

Lite murrigt var det dock, även om jag också gillade de röda väggarna. Mer ljus behövdes. Så därför packade jag undan symaskin och alla pinaler, och däruppe,nu har jag fått målat i ljust gröntgrått. Fönster och dörrar har blivit vita. Och jag är så väldigt nöjd! Huliganproblemet löses med att jag bär honom uppför trappan. Det tycker han inte om. Å andra sidan vill han vara med mig så då får han finna sig i det. Nu kommer en liten bildbomb. Först med före-bilder, och sen med efterbilder. (Det känns som en vettig ordning).

För ordningens skull bör jag nog påpeka att sådär välstädat, det är det inte så ofta som det är på tillskärningsbordet.

Än så länge har jag faktiskt inte sytt något, jag har ju en liten flick-kofta att sticka färdigt. Men sen så!

P.S. Syrran är faktiskt inte det minsta odräglig längre, vill jag också påpeka.

Oförtjänt beröm

Man kan visserligen inte tro det om man tittar ut genom fönstret där det är 6 grader varmt, grått och regnigt, men jo, det är vinter. Vinter tycker jag ju i och för sig ska ha i alla fall lite snö, i alla fall under någon kort period, och därför lägger jag in en bild på en Huligan i snö, trots att detta inte har något som helst med ämnet för dagen att göra. Det kan ju aldrig skada, menar jag, med ett litet hundinslag i ett inlägg som för övrigt är i sorglig avsaknad av sådant.

En annan sak som brukar dyka upp i vintertid är förkylningar. Det är märkligt det där, för förkylningar blir man inte av med, de kommer troget varje år fast man försöker bryta upp, säga att det är dags att hitta nya partners, gå vidare här i livet.

Nu är det dock inte jag som är drabbad, det är maken som hostar. Det är synd om maken, det tycker jag. När jag vaknade vid halv fem imorse och hörde host-host-host tyckte jag också väldigt synd om honom.

- Stackars maken! tänkte jag först.
- Man kanske skulle gå upp och göra lite varm mjölk med honung åt honom? tänkte jag sedan.

Maken lever närmligen i den villfarelsen att denna mjäkiga dryck liksom är den som kavlar upp ärmarna, knyter nävarna och väser "this body is too small for both of us!!" i mungipan till förkylningen, som då i enlighet med denna teori drar sin kos fortare än kvickt. Jaja, vi lever i alla i våra villfarelser, och vill maken ha varm mjölk med honung så är det ju ändå en rätt harmlös grej, tänker jag tolerant.

Men sen somnade jag om innan jag hann sätta planerna i verket.

På morgonen meddelade jag dock glatt a) att jag hört honom hosta, b) att det var synd om honom och c) att jag hade tänkt gå upp och fixa förkylningselixiret åt honom.

- Det var snällt av dig! sa maken och tittade tacksamt och kärleksfullt på mig.
- Det var så lite så, svarade jag vänligt då.

Fast sen får jag erkänna att jag har gripits av en känsla av jag ändå kanske inte förtjänade denna tacksamhet?

The same procedure as every year

 Jag är medveten om att jag låter som en papegoja, jag har hamnat i det där stadiet när man belåtet utropar samma plattityder vid samma stimulus varje gång. Precis det som man retade sig på hos sina föräldrar när man själv var ung och skulle förbättra världen och de var, tja, så där lite papegojeartade. Nu, när jag är gammal och klok, tycker jag det känns rätt så bra att låta livet flyta fram i sina cykler, att känna hur det där repetitiva kan ha sin charm.

Alltså kan jag nu utropa, som vore det en revolutionerande insikt, att lika glad jag är varje år när granen tas in och kläs, lika skönt är det när den åker ut. Vilket den gjorde igår. De flesta julprydnaderna och belysningarna är också nertagna. Det som är kvar är gardinerna i köket. Ljusslingan i växthuset. Den stora snöflingan i badrummet (men den har hängt där sedan 2011 så den är numera uppgraderad till Permanent BadrumsPrydnad, så det så). I frysen ligger två saffransbullar, men deras tid är utmätt kan jag säga.

Och i fönstret står en julamaryllis och en vit orkidé, och det gör de rätt i tycker jag. Jag älskar orkidéer. Och djupröda amaryllisar. Barrar gör de inte heller.

Det har varit en skön helg, med mycket ledighet, mycket mat (alltför mycket kände jag på jeansen imorse), mycket prat, mycket umgänge med vänner.

I fredags, till exempel, var vi hos Ellenfamiljen på bubbelprovning. Själv fick jag hålla mig till bubbelvatten eftersom jag dumt nog körde. Men det bubblade bra, det med. En rund och fyllig och spritzig smak, kan jag säga. Åt gjorde jag också, eftersom det gick bra att kombinera med bilkörning.

Ellenfamiljen är en rationell familj. Under 10 dagars tid klämmer de in såväl alla födelsedagar i familjen, med jul och nyår som extrabonus. Alltså hade vi med oss några presenter, det ska man ha på födelsedagar! Ellen och Ellenmamman tycker om att baka. Aha! tänkte jag och lät symaskinen jobba; årets första syprojekt har sett dagens ljus (och faktiskt 2013 års sista också, för Ellenmammans förkläde blev klart före årsskiftet).

Igår var vi hos andra goda vänner, vänner både till oss och Huliganen. Eftersom vi vet att vi alltid får otroligt god mat där åt vi klokt nog bara grönsakssoppa till lunch, och det gjorde vi rätt i. Det serverades bland annat rådjursfilé som liksom smälte i munnen, det var som att ha kommit till ett gastronomiskt paradis! Huliganen var också i paradiset. Detta är nämligen personer som vet vad en Huligan vill ha, så inte nog med att det serverades rådjursfilé, det var nämligen tinat köttbullar enbart till honom. Sen kan det väl hända att det slank ner lite filé också... det är ju så lätt hänt. Undra på att han alltid, när vi passerar deras hus på våra promenader, vill gå in och hälsa på. Även vid halv sju på morgonen. Jag brukar dock avstyra det hela och påpekar att det är inte så vanligt att folk har köttbullar framplockade vid en sådan tidig tidpunkt.

Idag ska det sys lite till - för snart är det slutsytt! Symaskinen ska plockas undan. Usch, jag blir ju nervös bara av att skriva det, hur ska detta gå?!

Slut och Början

I Huliganhemmet har vi lite blandade känslor inför nyår. Vi gillar allt som har med fest och god mat att göra, men det där med raketer och smällande, det har vi totalt omvärderat sedan vi fick in en skotträdd hund i hemmet. I år provade vi ett nytt koncept - i stället för att stanna kvar i vårt "lugna" villaområde där varenda familj prompt ska ut i sina trädgårdar och smälla av raketer både högt och lågt vid tolvslaget gav vi oss rakt in i lejonets kula, nämligen in i storstaden! Ja det verkar kanske märkligt, men visade sig vara ett snilledrag av många anledningar.

Vi bjöds upp till sonen i Göteborg, där han bor mitt i centrum på en gata fylld av ölkaféer och hm...ja... diverse andra inrättningar.

Jag gillar ju att laga mat och planera menyer, men då känns det extra lyxigt att komma och få allt serverat. Sonen hade gjort en utmärkt insats och planerat mat, inhandlat densamma och förberett det mesta. Lite fick vi dock hjälpa till, Huliganen mest med att tigga smakprov. Det kan hända att han fick smaka lite.

Förutom några rundor med Huliganen ägnades kvällen sedan åt att äta i godan ro, prata och dricka vin. En utmärkt nyårsafton med andra ord! Lite smällande, men inget värre än att man kunde distrahera hunden med små bitar av entrecote. Menyn? Den var förträfflig! Rårakor med laxtartar och "pepparrotstjofräs" som sonen kulinariskt uttryckte det. Helstekt entrecote med potatisgratäng och rödvinsås. Apelsinpannacotta med råröda hallon. Undra på att man såg nöjd och belåten ut. Och mätt!

Fint dekorerat var det också. Jag hittade en silverljusstake i sonens skåp som min pappa gjort. Den var något anlupen, men nu har jag lärt sonen, den blivande tandläkaren, att tandkräm kan man har till mer än att borsta tänderna. Putsa silver med till exempel. Såna kunskaper kan vara bra att bära med sig genom livet.

Sen hade vi en tjusig blandning av orkidé och startmotor till en robot. Det är ju sådana oväntade kontraster som man brukar se i alla bättre inredningsmagasin. En startmotor är ju en liten piffig inredningsdetalj.

Mycket mätta och mycket belåtna skulle vi sedan lyssna på musik. Sonen öppnade Spotify.

- Har de Ulf Peder Olrog? frågade maken intresserat och lyste upp när Spotify prompt levererade. Sen lyssnade sonen och jag artigt en stund på "Samling vid pumpen" och "Violen från Flen" innan vi lyckades styra över musikvalet till något mer modernt.

Därefter var det dags att ramla i säng. Maken och jag brukar ohämmat sno åt oss sonens säng, så får sonen kampera på soffan. Huliganen har en filt att sova på. Alla slumrade sött när sonen brutalt väcktes av en västgötaspets som vid tvåtiden på morgonen hörde någon bränna av en raket och alltså prompt hoppade upp i soffan och försökte gräva sig ner genom kuddarna utan att ta hänsyn till 1 st. son som låg och sov där. Då gick sonen upp och byggde en liten koja åt Huliganen att gömma sig i, och sen sov alla igen. Heder åt en sådan son!

Efter frukost styrde vi kosan söderut igen.

- Vi kan väl stanna vid Lagan och ta en promenad vid havet? sa jag, som gillar hav när det är lite kallt och kulet och ensamt.

Maken gillar hav när det är varmt och soligt så han rös, men gick tappert med på min önskan och huttrade sig fram längs stranden. Jag får erkänna att det var rätt så rått och kyligt, men uppfriskande! Huliganen är ju pälsklädd, så han frös inte utan hade bara roligt, även om det fanns en massa vågor att skälla på. Fast skälla - det är ju också roligt!

En bra start på 2014!