Oförtjänt beröm

Man kan visserligen inte tro det om man tittar ut genom fönstret där det är 6 grader varmt, grått och regnigt, men jo, det är vinter. Vinter tycker jag ju i och för sig ska ha i alla fall lite snö, i alla fall under någon kort period, och därför lägger jag in en bild på en Huligan i snö, trots att detta inte har något som helst med ämnet för dagen att göra. Det kan ju aldrig skada, menar jag, med ett litet hundinslag i ett inlägg som för övrigt är i sorglig avsaknad av sådant.

En annan sak som brukar dyka upp i vintertid är förkylningar. Det är märkligt det där, för förkylningar blir man inte av med, de kommer troget varje år fast man försöker bryta upp, säga att det är dags att hitta nya partners, gå vidare här i livet.

Nu är det dock inte jag som är drabbad, det är maken som hostar. Det är synd om maken, det tycker jag. När jag vaknade vid halv fem imorse och hörde host-host-host tyckte jag också väldigt synd om honom.

- Stackars maken! tänkte jag först.
- Man kanske skulle gå upp och göra lite varm mjölk med honung åt honom? tänkte jag sedan.

Maken lever närmligen i den villfarelsen att denna mjäkiga dryck liksom är den som kavlar upp ärmarna, knyter nävarna och väser "this body is too small for both of us!!" i mungipan till förkylningen, som då i enlighet med denna teori drar sin kos fortare än kvickt. Jaja, vi lever i alla i våra villfarelser, och vill maken ha varm mjölk med honung så är det ju ändå en rätt harmlös grej, tänker jag tolerant.

Men sen somnade jag om innan jag hann sätta planerna i verket.

På morgonen meddelade jag dock glatt a) att jag hört honom hosta, b) att det var synd om honom och c) att jag hade tänkt gå upp och fixa förkylningselixiret åt honom.

- Det var snällt av dig! sa maken och tittade tacksamt och kärleksfullt på mig.
- Det var så lite så, svarade jag vänligt då.

Fast sen får jag erkänna att jag har gripits av en känsla av jag ändå kanske inte förtjänade denna tacksamhet?