Välkommen upp!

När jag var liten var vi ganska trångbodda. Det fanns inte utrymme till något sådant som eget rum, så jag delade rum med syrran (som således delade rum med mig, vilket den snabbtänkte raskt klurat ut). På denna tiden var syrran i mina ögon tämligen odräglig, en känsla som säkert var helt ömsesidig. Jag önskade hett och innerligt ett eget rum som bara skulle vara mitt. Och när jag var tretton, så flyttade vi in i en så pass stor lägenhet att detta saliga tillstånd uppnåddes; ett Eget Rum!

Tja sedan flyttade man ju runt lite; studentboenden och så småningom träffade man maken och vi flyttade raskt in i en liten studentlägenhet. Ännu mer så småningom dök ätteläggarna upp, och det där med eget rum försvann liksom i hanteringen.

Hade jag sagt till maken att jag inte hade ett eget rum, hade han sett förvånad, för att inte säga förbluffad, ut och svarat - jamen du har ju köket som är ditt! (Ibland tycker jag det är märkligt att maken överlevt så länge).

Kök i all ära, jag gillar kök, men jag kan nog ändå inte känna att det är mina domäner där jag ohämmat kan bre ut mig, ja det vore väl om man hade haft ett sånt där stort kök med öppen spis, en AGA, en gungstol som man inbillar sig finns i alla engelska hus. Det har man inte.

Så småningom flyttade ätteläggarna ut. Dotterns rum blev gästrum. Sonens rum blev av någon outgrundlig anledning biljardrum. Det är litet och med snedtak, så man fick ha extrakorta köer för att kunna stöta bollarna, och i vissa vinklar fick man öppna fönstret för att komma åt. Jag ska erkänna att jag hade svårt att inse nyttan med ett biljardbord, men om nu maken ville ha ett, så för all del, nog kunde han väl få det. Mellan dotterns och sonens rum finns en större hall, med inbyggda hyllor och skrivbord. När vårt gamla hus byggdes på 1920-talet var det en skomakarfamilj som bodde här, och där höll skomakaren till. Sonens rum fanns inte alls då, för den delen byggdes till på 70-talet. Nu sa maken generöst att hallen kunde ju bli min? Fast det kändes inte så kul, varför skulle jag sitta däruppe alldeles ensam? I all synnerhet som Huliganen är väldigt fjollig när det gäller att gå i trappor. Det blev nog mest damm som huserade där uppe.

Men sen kom ju symaskinen in i mitt liv! Och helt plötsligt blev det där ett rackarns bra utrymme, med takfönster och ljus och plats för fåtölj och biljardbordet, ja det uppgraderades med hjälp av en mdf-skiva till tillskärdningsbord. Helt plötsligt såg jag biljardbordet i ett försonande skimmer och tycker numera att det var ett snilledrag av maken, det där med att köpa detta åbäke till bord.

Lite murrigt var det dock, även om jag också gillade de röda väggarna. Mer ljus behövdes. Så därför packade jag undan symaskin och alla pinaler, och däruppe,nu har jag fått målat i ljust gröntgrått. Fönster och dörrar har blivit vita. Och jag är så väldigt nöjd! Huliganproblemet löses med att jag bär honom uppför trappan. Det tycker han inte om. Å andra sidan vill han vara med mig så då får han finna sig i det. Nu kommer en liten bildbomb. Först med före-bilder, och sen med efterbilder. (Det känns som en vettig ordning).

För ordningens skull bör jag nog påpeka att sådär välstädat, det är det inte så ofta som det är på tillskärningsbordet.

Än så länge har jag faktiskt inte sytt något, jag har ju en liten flick-kofta att sticka färdigt. Men sen så!

P.S. Syrran är faktiskt inte det minsta odräglig längre, vill jag också påpeka.