Varför har man aldrig en charlotteform när man behöver en?

En vecka försent var det så dags för makens födelsedagsmiddag. Han hade ju önskat sig något grandiost i Julia Childs anda, så jag greppade väl "Det goda franska köket" (vilket med förlov sagt är lättare sagt än gjort, det är ju ändå en liten nätt volym på 719 sidor) och funderade på menyn.

Rätt snart landade vi på Poulets au Porto med Ile Flottante till efterrätt.

- kanske man skulle ha en liten kaka till kvällsteet? funderade jag vidare, och det sade maken inte nej till, så det fick bli en Reine de Saba.

Sen var det dags att åka och handla. "Smör" stod det överst på inköpslistan, Julia tycks vara av åsikten att kan man klämma in en smörklick, desto bättre.

Därpå läste jag recept så att jag blev glosögd, för det är hänvisningar till sid 250 (hur man steker en kyckling), sid 591 (hur man karamelliserar mandlar), sid 597 (hur man gör en crème Anglaise) etc. Jag bläddrade hit. Sen bläddrade jag dit. Och sen studsade jag till; sufflén skulle göras i en charlotteform! Herregud, här har jag levt i 57 år utan att ens veta att det finns något sådant som en charlotteform och ännu mindre saknat en. Men nu hade det behövts insåg jag. Julia hade säkert köket fullt av charlotteformar. Maken och jag snodde dock ihop något som hjälpligt skulle fungera trodde vi, med hjälp av häftklammer, bakplåtspapper och en vanlig plebejisk ugnsfast form.

Sen förbigår jag med diskret tystnad det första försöket att vispa ihop en sufflésmet. Låt mig bara säga att det hade inte hjälpt hur många charlotteformar jag hade haft, den smeten hade aldrig blivit en sufflé. Nästa försök blev dock så mycket bättre.

Styrkt av denna framgång kastade jag mig över Pouleten. Den bestod mest av kycklig, smör, grädde, portvin, mera smör, schalottenlök och champinjoner. Och potatis till. Smörstekt. Vad annars? Julia var nog inte så mycket för grönsaker tror jag. "Inget får störa den speciella smaken på denna rätt" skrev hon. "Ärter, sparrisknoppar eller bräserad lök kan gå an, om man nödvändigtvis vill ha mer grönsaker". "Mer" som i mer än smörstekt potatis då, förstår man.

Däremot förespråkar hon ju goda viner, Julia. "Servera en fin, kyld vit bourgogne, exempelvis en Mersault" skrev hon. Makens ögon började tindra och han galopperade ner i vinkällare och kom upp med en Chateau Mersault Premier Cru 2004. Och ärligt talat - i valet mellan ärter och Mersault kan jag ju säga att ärterna drar det kortaste strået.

Det tog sin tid. Och det känns som att det hade hjälpt om man hade haft en heltidsanställd diskerska, maken till mycket kastruller och skålar och vispar och grytor som skulle användas! Vart man än vände sig i köket tornade disken upp sig som små Eiffeltorn - och det bidrog väl till den franska känslan kan man tycka.

Sen kom dottern och svärsonen-in-spe och hjälpte oss att äta upp. Eller äta upp och äta upp - Reine de Saba blev nog liksom spiken i kistan. Mätt är det minsta man kan säga att man är.

Nog kunde hon sno ihop ett recept, Julia! Och vem vet - rätt vad det är kanske man köper sig en liten charlotteform?

Fast det här, det tog nästan hela dagen. Så den där lilla koftan som är färdigstickad och ligger på blockning - ja den får ligga där ett litet tag till. Planen var att sy ihop den idag, men Julia kom emellan.