Cave canem

Fast det blir ju fel. Inte behöver man varna för hunden, inte. Tvärtom ska man vara väldigt glad att man har hund i dessa tider, så att man kommer ut i naturen där det är sådär hjärtskärande vårigt att man känner sig som en kalv på grönbete. Dock minus ystra skutt. Ystra skutt kan nog passa bra för kalvar och lurviga vovvar, men Loppans matte traskar fram i mera lagom takt. Det är ju det där med knän och sådär.

En dag är man på kurs och Loppan är duktig som vanligt och matte behöver skärpa till sig, också som vanligt. Sen tar syrran, Zoya, Loppan och jag en promenad när vi är på hemväg. Loppan och Zoya ränner ner i varenda bäck de hittar och syrran och jag spankulerar fram och pratar om livet och meningen med det hela.

 En annan dag promenerar maken, Loppan och jag vid Höje å och rätt vad det är undrar jag var Loppan är? Det är inget som yr runt benen på en? Jag vänder åter och ganska snart får jag syn på Loppan som råkat halka ner i ån. Det är ganska brant och väldigt lerigt och hon står där med framtassarna uppe, men bakbenen halkar liksom bara runt. - Men du store tid Loppan! säger jag då, - kom hit!. Loppan försöker nog, men det går inte. Jag inser att här behövs lite hjälp, och helst utan att man själv halkar ner i ån. Då kommer Den Räddande Ängeln, aka maken och försöker först bara greppa tag i Loppans halsband. Rätt snabbt inser han att även han löper en överhängande risk att få ett lerbad, så han lägger sig handlingskraftigt på knä och hivar upp Loppan som blir så glad att hon far runt som en lersprutande missil. Hon är nämligen lerig. I övermått. - När vi kommer hem blir det till att duscha, säger jag då. Det örat lyssnar inte Loppan på, hon tänker att matte är så gammal och glömsk så det kommer hon nog inte ihåg. Men se, det gör matte och ovan skådas en nyduschad Loppa. - Skulle nu detta vara nödvändigt, va?! ser man att hon tänker.

Nu kan man ju tro att Loppan tar lärdom av detta. Typ, "akta dig för vattendrag, för annars får man duscha". Men nä. Idag var vi ute på Revinge hed med kompisarna och det var soligt och skönt och det rände hundar runt fötterna på en och livet, det var ganska gott. Vi passerade ett antal mer eller mindre leriga pölar och med gemensamma krafter lyckades aussisarnas matte och jag hålla hundarna på terra firma - men till slut kom vi till en liten lagom bäck och då gick det inte längre. Och förresten var den klar och fin och Loppan luktade inte dy efteråt, så det blev ingen dusch när vi kom hem. Nästan så man blev lite sugen på att doppa fötterna själv - fast då hade man säker klivit i en komocka när man kom upp igen, så det fick vara.

Det har kommit in ytterligare en hund i vårt liv! En tax, minsann. Taxar, det är också roliga hundar. Kommer kallad, men ej strax. Född till slav är ingen tax. Jojomensan, den inställningen känner man igen, Huliganen hade nog lite taxtakter i sig han också, förutom de korta benen. Den här taxen är dock rätt medgörlig och ganska nätt i formatet. Jag var tvungen att köpa lite stoppning och det kan hända att det var att ta i att köpa 1 kg stoppning, men nu var det det som fanns. Jag får väl sticka en hel kennel med taxar så går den nog åt.

Spik i foten?

Nej minsann, men spik i boken har vi haft. Nu kan man ju tro att en man som är så bokälskande som maken skulle vara ytterst främmande för att gå loss med spik och hammare på böcker. Böcker ska man vårda och samla, helst i ett orimligt antal.

Men en bok, den kan man både borra och spika en handsmidd spik i - självaste avhandlingen! Igår var det spikning och det kändes verkligen både märkligt och högtidligt. Nu är den klar! Inte ett kommatecken kan ändras, inga excelfiler kan fifflas till, nu är det bara själva disputationen som ska gå av stapeln också och hur det ska gå till, ja det får vi se när den dagen kommer. Troligen en blandning av gammalt hederligt husförhör och något modernt digitalt tjosan-fräsan.

Maken hamrade med stor ackuratess, påhejad av familjen, handledaren, professorn, doktorander och andra intresserade som på behörigt coronaavstånd beskådade det högtidliga ögonblicket. Man skulle ha kunnat skriva att "inte ett öga var torrt", men då hade man ljugit och det kan man ju inte göra så här när man är lite akademisk av sig. Man är ju inte Trump, menar jag. Men applåder blev det och vi enades om att makens avhandling var den stiligaste av alla som var uppspikade på tavlan.

Sen gick vi upp och bubblade lite och gick loss på nötter och chips, ska det va', så ska det. Och här någonstans glömde hovfotografen bort att ta fler foton, men det viktigaste kom ju på bild ändå. Ja, jo, maken såklart - men nu pratar jag om Boken! Nu hänger den på spikningstavlan och är det så att man är i närheten så kan man ta sig dit och avnjuta lite lärdom. Själv rekommenderar jag Appendix 3 som är en nagelbitare av rang.

Inte helt över ån än

Man ska ju inte ropa hej före det. Innan man är över alltså. Och helt klart är det inte, köket. Men så nästan att det liksom inte går att komma närmare utan att slå huvudet i kaklet. Bildligt talat, alltså. Jag brukar inte dänga huvudet i kaklet och skulle jag göra det så vore det en ren olyckshändelse. Men nu verkar jag ha kommit ifrån ämnet?

Köket alltså. När vi flyttade in så insåg jag att köket var rätt litet, och fläkten var skitful och jag var van vid ett stort kök med massor av arbetsytor. Jag tänkte att man vänjer sig nog. Även vid det gräsliga kaklet. Att jag aldrig skulle vänja mig vid den Vedervärdiga Fläkten stod helt klart. Men jag vande mig aldrig vid att det var som att hålla på med någon slags spel där man flyttar runt alla brickor för att skapa plats om ni förstår vad jag menar. Skulle man  hacka något så var vips arbetsytan belamrad och man fick ta bordet och stolarna och allt annat till hjälp för att ställa saker på.

Och till slut så tappade jag faktiskt lusten att laga mat. (Inte att baka bullar dock, där kunde jag fortfarande ta mig i kragen). Maken insåg att nä, nu får vi ta tag i det här. Ha en hustru som bara blänger på kastrullerna? Inte bra.

 Så då började vi fundera. Planera. Hur skulle man göra med serveringsgången? Var skulle spisen vara? Vasken? Vi var runt och tittade hos diverse köksfirmor som ritade förslag och någon glömde bort att rita in en ugn och någon tyckte att man kunde väl sätta kylskåpet och vinkylen i mitt garnrum?! Men till slut hittade vi rätt och efter att ha flyttat runt på funktioner och hyllor och vad man kunde behöva så beställde vi ett kök från Kvänum och sen var det bara att vänta på att det skulle vara dags.

Och rätt vad det var flyttade det in massor med lådor och paket men inga platta, för skåpen kom hopmonterade. Då flyttade vi ut. Det var som i en gammal västern, lägenheten var inte stor nog för alla lådorna och oss. Vi åkte ju dock dit och tittade med jämna mellanrum för att se hur det hela framskred. Väldigt spännande var det och vi var ju också spända på att se  hur det blev med alla dessa val vi fått göra. Man kan inte tro hur mycket man måste välja, men det gäller allt från knoppar till lådinredning och färg. Och bänkskiva. Och så ska man bli överens också fast man inte vet riktigt själv vad man tycker när man står där med färgprov på en liten skiva och ska föreställa sig den färgen i hela köket.

Ca tre veckor skulle det ta, sas det. Inklusive att plocka ner det gamla köket. Efter 3,5 vecka flyttade vi hem igen och då hade vi skåp. Ingen vask, ingen spis, ingen bänkskiva. Inte direkt no nothing men direkt färdigt kunde man väl inte kalla det. Men vi hade skåp! Och vi diskade på toaletten och kände redan att det skulle bli bra, det här.

Och rätt som det var (nåja, det tog några ampra telefonsamtal) hade vi bänkskiva. Vatten. En spis. En ny kakburk med lingonmönster. Och maken kunde lägga in premiärflaskan i vinkylen! Ett högtidligt ögonblick.

Varje dag närmade vi oss fullbordan, men det är ju som det är med renoveringar, det är alltid något ytterligare som ska göras. En mjukfog som ska fogas. En list som ska dit. Lite elarbete. Men så kom det högtidliga ögonblicket när jag kunde premiärbaka och då kände jag att jomen, nu kan man nog ändå säga att köket är klart. Alla hyllor är uppe. Klockan Karlsson hänger på väggen. Pelargonerna står i fönstret. Vi är jättenöjda med färgen (Pigeon av Farrow and Ball) som har en märklig förmåga att skifta i färg beroende på hur ljuset faller. Ibland är den grågrön. Ibland nästan lite gråblå. Ibland gröngrå. Vitrinskåpen i serveringsgången är de gamla som målats om i samma färg och som fått nya knoppar.

Vi är jättenöjda med vårt nya kök - och jag hoppas innerligt att jag ska slippa vara med om fler totala köksrenoveringar. Nu vill jag bara njuta av det här köket där jag trivs förträffligt.

Det som inte är helt klart? Nja, det är ju den där dimmerfunktionen på den nya ledbelysningen i taket. Det sägs att det ska bli klart nästa vecka. Kanske. Men herregud, Lunds domkyrka renoveras ju fortlöpande och den är ju 900 år gammal.

Med en enkel tulipan

Idag fyller dottern år och eftersom det är som det är så får det bli en liten distanstulpan när vi tjoar vårt grattis! Jag har pratat med dottern och hört att hon fått fina presenter som Grynet hjälpt till att välja - vad vi mer pratade om är lite oklart för Grynet och Pyret var också högst deltagande i telefonsamtalet och då blir det livligt och roligt men kanske något osammanhängande.

Det ser ut som att det är soligt och skönt ut, men det är minsann en ren chimär. Loppan och jag traskade runt imorse och tänk, då haglade det på oss. Va?! På en fölsedag, så ska det väl inte vara? Annars är det rätt lugnt och stillsamt. Lite stickning (en dashing dachshound ligger och blockas), lite läsning, någon kopp kaffe och sådär. I helgen träffade vi dock familjen för första gången på alldeles för länge och det var så himla roligt att få prata och leka och rita påskäggsskattkarta och äta mat och dricka lite vin.

Nu är det snart dags att klä sig varmt och ge sig ut i snålblåsten igen med Loppan. Sen kan man med gott samvete sitta inne igen med en kopp te och en chokladbit. Klart man ska äta choklad när det är födelsedag! Jag hoppas att dottern på sitt håll också får lite choklad. Kanske bäst jag äter en bit för henne också när jag ändå håller på?

När man är lite rastlös i själen

Jag inser att vi har det tämligen lättvindigt här i Skåne. Inga större restriktioner, sjukvården går inte på knäna, vi har inte utegångsförbud. Men ändå börjar det liksom skava lite i själen nu, det här har ju pågått ett bra tag och inte verkar det lugna ner sig inom kort. Till och med Trump säger ju i sin visdom att Sverige och svenskarna är tappra, men lider. Vad nu han vet om det.

I början kände jag nog mest att har man gått igenom Hongkonginfluensan och lite andra pandemier så blir det här väl lite same same - men det som skrämmer mig nu är hur hela samhället påverkas. Och så grubblar man. Gör man tillräckligt? Gör man för mycket? Borde man isolera sig mer? Eller mindre? Jag längtar efter att träffa min familj, men är man ansvarslös då, även om man känner sig pinfrisk?

Jag tycker inte om att känna mig som en velpotta så då får man försöka mota velandet och oron i grind. Jag stickar, såklart. Men till och med det kan kännas lite enahanda i längden (jag vet, det är som att svära i kyrkan). Maken och jag har kollat igenom alla avsnitt av the Crown och jag får väl erkänna att jag fått en något nyanserad bild av prince Charles. Det skulle han säkert uppskatta, om han finge reda på det.

En eller annan bulle eller chokladbit har också slunkit ner, av rent terapeutiska skäl såklart.

Men det enda som verkligen hjälper, det är att a) ta ett styck hund, b) bege sig ut i grönskan och c) njuta av vårkänslor som faktiskt spritter hos både hund och en själv.

Ibland har man tur och kan traska runt, med de reglementsenliga 2 metrarna emellan, tillsammans med en vän och hennes vovvar. Vovvarna, de struntar högaktningsfullt i avståndet, men jag tänker att de nog håller sig friska ändå.

Ibland är man ute själv bland vitsippor och fågelsång och Loppan yr lite runt fötterna på en av ren och skär vårkänsla. Helt själva var vi inte, för vi fick på lite avstånd besök av ett gäng dovhjortar, varav några vita. Sådana har jag bara sett på bild förut, men nu var de där plötsligt, IRL alltså. Jodå.

Det kan ju var så att de inte syns riktigt, för de höll också ett rejält avstånd, säkerligen påverkade av all Covid-19-information som sköljs över en hela tiden.

Okej, jag medger, jag kommer inte att vinna några pris som årets naturfotograf, men när nu motiven vägrar att stå stilla och säga "omelett!", vad gör man då?

Loppan och jag, vi åkte i alla fall hem, maken kastade en blick på sin maka och insåg att även om livsandarna hade spruttat på sig, så behövdes kanske ytterligare lite botemedel mot coronadepression.
- ska vi gå ner på torget och köpa glass? sa han, denne begåvade man.

Så då gjorde vi det, och tänk, då stötte vi på dottern och Grynet som varit och köpt Paw Patroltyg och bums så kändes livet värt att leva igen.

Det är tur man har hund. Och make. Och familj. Och glass.

Back in business

Alltså, jag har ju värmt upp med att baka lite shortbread. En eller annan muffins. Men ett kök är ju inte invigt förrän man bakat kanelbullar, det säger ju sig själv. Så jag har väntat och väntat. På jäst och på att få en ugn och en arbetsbänk.

Förvisso är köket inte helt färdigt. Det saknas en eller annan mjukfog, belysning i vitrinskåpet och golvet ska fräschas upp. Men sånt, det är ju petitesser och nu hade jag verkligen inte tålamod att vänta längre. Mjukfog eller ej, nu skulle det bli bullar och därmed basta!

Så jag kavlade och smetade på fyllning och jäste - ja det vill säga, det var ju inte jag som jäste, utan bullarna. Såklart. Och när de hade jäst alldeles lagom länge, två timmar närmare bestämt eftersom det är kalljästa bullar, ja då åkte de in i ugnen och kom sedan ut och luktade jättegott.

Så nu blir det nybakta bullar till kvällsfikat och i nästa vecka kanske vi får en mjukfog eller två.

Värt att fira!

Alltså, onsdag eller ej. Coronainställd knypplingskurs eller ej. Ikväll blir det vin, för kolla vad som ligger där! Makens avhandling, no less. Drygt 400 sidor av lärdom av det mest akademiska slag, och är inte det värt att fira så vet då inte jag vad som är det. Förvisso är själva disputationen lite av ett frågetecken just nu - den ska gå av stapeln i  maj är det tänkt. Men en i betygsnämnden kommer från Danmark. Opponenten från Stockholm. Eller om det var Linköping? Någon var det från Stockholm i alla fall, så vem vet hur det blir då, nu när huvudstaden är en smitthärd av rang och Danmark inte släpper vare sig fan eller opponenter över gränsen? I vilket fall som helst så är Självaste Boken klar!

Köket är inte riktigt klart. Men nästan, och alla väsentliga funktioner finns, så det känns också bra. Bullar har det ännu inte blivit, men shortbread har knåpats ihop. Ibland behöver man lite shortbread när hela livet blir lite så där gungigt av alla virus och konkurser och domedagskänslor och man får lite knip i magen när man tänker på hur sårbart vårt samhälle är. Då kan det vara lite shortbread som behövs.

Och om det inte ens hjälper med shortbread, ja då får man ta till det tunga artilleriet. Skogspromenad med liten Loppa och vitsippor i solskenet. Det får verkligen sprätt på livsandarna. Och sätter sig inte lika mycket kring midjan som bakverk. För säkerhets skull blir det nog ändå lite bullar till helgen. Midjemått? Vem bryr sig. När det finns avhandlingar, hundar och vitsippor.