Helgbokslut - A-K varnas!

För att vara en helg i förkylningens tecken har det väl ändå inte varit så illa - lite promenader har hunnits med. Lite bus i snön. Mat har lagats. Mat har ätits. Vin har druckits. Lite akvarell har det också blivit. Trix med Huliganen.


Fast jag är väldigt trött och ömklig, det är jag. Näsan lyser illröd och jag snörvlar i ett. Emellanåt stönar jag lite ihåligt, allt för att maken och hunden ska förstå hur oändligt synd det är om mig.

Då får man förströ sig med att tänka på vad vi ätit i helgen. Ja, jag erkänner man kunde ju tro att man skulle ägna sin tid åt att tänka djupa och kloka tankar, men det får nog bli en annan dag.

I fredags ville maken prova en ny druva, Touriga Nacional. Allesverloren har ett vin gjort på den druvan, så det fick det bli. Till det skulle det passa med vilt, så då blev det rådjursstek med rödvinskokt smålök, kantarellsås och hasselbackspotatis. Vansinnigt gott! Så gott att vi råkade äta upp alltihop innan jag kom på att man kanske skulle tagit en bild.

Igår blev det en tripp ner till Saluhallen där vi köpte rödtunga, fläskben och lite hemlagad korv på Holmgrens. Uppbjudande all vår karaktärsstyrka avstod vi från att handla lite goda ostar med oss hem. Just nu sitter jag här och undrar vad det skulle vara bra för. Frestelser är väl till att falla för? Karaktär är nog bra, men är det inte lite överskattat?

Så igår kväll blev det rödtungsfilé fylld med laxfärs och kräftstjärtar. Inte dumt alls! Och då blev minsann ett litet foto (nu får du blunda A-K, om du läser det här).



Till det drack vi en Grüner Veltliner som smakade av citrusfrukter, mandarin, lätt och fräscht. Enligt uppgift skulle det även ha en arom av korv?! Vi provluktade på Thüringer Bratwurst som vi köpt, men nä, inte hittade vi några korvtoner i vinet. Och ärligt talat - vill man dricka korvvin?!

Huliganens karriär som brukshund

Ute vräker det ner snö. Inne har den förkylda matten barrikaderat sig i soffan med filt, ylleschal och varmt te. I tv-fåtöljen häckar husse och tittar på folk som helt frivilligt åker skidor nerför branta backar. Galningar, säger jag bara. På en yllefilt slumrar Huliganen, drömmandes om spårskogar, långbenta blondiner och bus med flickorna Fluff.

Det här är ju inte mycket att blogga om, så därför tänkte jag berätta om när Huliganen nästan var brukshund. Själv känner sig Huliganen hur "bruks" som helst, men hans självförtroende gör ju å andra sidan att han anser sig vara en stjärna på allt.

Huliganen gillar att spåra, och det är nog så nära brukset som vi kommit. Däremot har han nästan tränat med de stora grabbarna i en bruksgren, nämligen rapport. Fast inte riktigt.

Vår vän Briarden tävlas av sin matte i lydnad med bravur. Briardens matte tyckte att Briarden kunde behöva lite omväxling och valet föll på rapport - vad vore vackrare att se än en blond briard fara fram som en vindil genom skogen med pälsen flaxande?

Sagt och gjort. Briardens matte läste in sig, och sen for vi ut med Huligan och Briard och tränade. Det gick ganska bra, ja om man bortser från att Huliganen raskt bet av ett antal koppel av kraftigare slag när han blev uppkopplad vid stationen. En frihetstörstande västgötaspets tar man inte där man sätter honom.

Alltså anmälde vi Briarden till en appellklass i rapport och kom med! Vi fräste in på tävlingsplatsen och beblandade oss med bruksfolket, som till stor del bestod av män och kvinnor i kamouflagefärgade kläder. Briardens matte som kan charma byxorna av en förstoppad kamrer gled in, viftade med sina långa välmanikyrerade fingrar och sa att "hej här är vi! Vi är nybörjare. Jag är 50+ och min partner är blondin med stora bröst, så vi får se hur det går". Då hickade det unisont till bland kamouflagekläderna, men de tog väldigt vänligt hand om oss måste jag säga, och det var inte långt ifrån att vi blev uppflyttade.

Vi insåg dock att en mer organiserad träning kanske kunde vara bra, så vi kom med i en rapportträningsgrupp. Himla trevligt var det och vi lärde oss en hel del. Huliganen tränade inte, man kan inte köra två hundar i rapport med bara två förare, så han fick komma ut och spåra lite när det var paus, och deltog även i de andra aktivieteterna.

Dessa välvuxnna män med stora hundar log glatt när de såg den lille besten iförd sitt oranga tjänstetecken av minsta storleken.

Vid ett tillfälle skulle vi träna uppletande och träna upp föremålsintresset. Huliganen spetade ut i naturen, pinkade på en buske och plockade upp kamptrasan han letade efter, lite lätt nonchalant sådär.

- Finns det någon kamp i en sån liten en? undrade mannen som hjälpte oss. Själv tränade han även skydd med sin pigga och glada malinois. Han tyckte nämligen att Huliganen skulle vara lite mer "på".

- Jodå, svarade jag. Då skulle mannen kampa med Huliganen och snodde åt sig kamptrasan.

- Tjoff! Huliganen satt som en piraja i trasan med ett smidigt panterhopp. Han morrade, ruskade och drog och tänkte inte ge sig. Trasan var hans, och här skulle ingen gubbe komma och tro att han var ballast i stan - för det visst ju Huliganen vem det var.

Mannen log roat och belåtet och tyckte att den där, den kunde man träna skydd med. Fast man fick kanske ha skyddsärmen på benent istället, funderade han vidare. Sen sa han att det var nog bäst att jag själv tog trasan från Huliganen... och försvann sin väg.

Vid ett annat tillfälle skulle jag vara figurant när malinoisen tränade sök. Enligt instruktionerna rusade jag rakt ut i skogen och slängde mig platt. "När hon kommer så håll för örat" blev jag förmanad. Lite lätt darrande undrade jag om hon skulle bita av det annars, jag hade ju som sagt sett när hon tränade skydd, jag insåg att ett öra mer eller mindre vore att se som olycksfall i arbetet för denna arbetsvilliga tik. "Nä, men hon skäller så förbannat" fick jag till svar.

Örat har jag kvar. Lite lätt lomhörd blev jag nog på kuppen.

Vi höll på ett tag med den här gruppen och Briarden blev uppflyttad, fattas bara annat med två så glada och flärdfulla förare - och med en sån liten ettrig Huligan som sparringpartner.

Opraktiskt konstruerad

Häromdagen for Huliganen och jag ut till den lilla byn på landet där Huliganens idol bor tillsammans med sin skalbaggsnörd (herregud är världen full av skalbaggsgalningar?!) och nya lilla Ellenbebisen. Vi skulle slå många flugor i en smäll: vinterpromenad, snusa på bebis, fika och titta på A-K:s nya häst som hon fått under rätt sorgliga omständigheter.

Huliganen och jag fräste iväg i den röda lilla bilen. Fast när jag säger röd så är det verkligen en sanning med modifikation. Bilen har numera antagit en smutsgrå nyans, med ränder efter vägsalt både här och där. Den ser lika sliten ut som jag känner mig emellanåt.

Det var en strålande dag. Vi ångade iväg med barnvagn, hund och bebis mot stallet. Fast vi ångade inte så värst långt, för då körde vi fast i en snödriva. Jag insåg att det där med att gå med barnvagn, det är något helt annat i en liten översnöad by på landet än i stan.

När vi kommer fram till hagen står hästen långt bort. Han tittar intresserat på oss, men kommer inte, så A-K traskar upp genom hagen för att hämta honom. Kvar står jag med barnvagn och Huliganen som nu är kopplad till stallkatternas fromma. Huliganen vet hur man ska bete sig vid ett stall, han är ju nästintill uppfödd i stallmiljö sina första år, men nu glömmer han att regel 1A är: Gå INTE in i hagarna. Det vet han. Men han kastar sig med ett pantersprång efter A-K, där hon är vill han också vara. Helt glömsk av att i andra änden av kopplet sitter det en Matte. Pantersprånget ackompanjeras av ett glatt och piggt skällande.

Matten, som håller fast, väser ur ena mungipan att han ska vara tyst. Hon väser därför att hon inte vill väcka Ellenbebis i onödan. Huliganen begriper inte varför Matte väser som en skallerorm och beslutar sig för att totalignorera henne. Ville hon något viktigt så skulle hon väl säga till högt och tydligt, tycker han.

Ellenbebis börjar röra lite oroligt på sig och jag vaggar vagnen med andra handen, allt enligt instruktioner. Huliganen har övergått till ett litet tyst ylande "Borta! Hon är borta!" medan han fortfarande stretar i kopplet.

Jag är ju kvinna. Alltså har jag simultankapacitet om man nu ska tro på vad som sägs. Jag vaggar. Jag väser. Jag börjar känna mig lite lätt genomsvettig.

Då tappar Ellenbebis nappen. (Här kan man tänka sig lite dramatisk musik).

Kan ni se scenariot framför er? I ena handen har jag en galen västgötaspets som lider av akut separationsångst för hans A-K är borta, med andra handen vaggar jag vagnen och i vagnen ligger en liten bebis som visar otvetydiga tecken på att ha separationsångest över sin tappade napp. I mitten finns jag som inte lider av någon som helst separationsångst men som då kommer på att man är väldigt opraktiskt konstruerad, här hade det varit läge för en tredje arm, en nappinsättararm.

Men jag är ju kvinna som sagt. Så jag löser det såklart. Vaggar vagnen med höften, petar in nappen och fortsätter väsa (utan större inverkan) på Huliganen.

Sen kommer A-K med hästen. Huliganen ser den närma sig och tänker att herregud, har hon skaffat sig en Grand Danois?! Men här ska inga gigantiska djur komma och mopsa sig, så han gastar "kom an bara, din best, så ska jag visa dig vem som är tuffast i stan". Hästen tittar roat på honom, böjer sig ner och frustar lite på honom. Han är inte överdrivet imponerad, mer vänligt intresserad. Sen vandrar den iväg igen och Huliganen tänker belåtet att nu, nu har han minsann visat vem som är boss.

Föga förvånande blev det...

... långpromenad!

Och sen blev det te och kardemummaskorpor, och nu får jag se vad jag har lust att göra.

Vad gör man en fredag?

Om man har en massa komptimmar intjänade och beslöt sig för att ta ut ett antal idag?

Nu sitter vi här, Huliganen och jag, med en hel dag ograverad framför oss. Den sedvanliga morgonpromenaden är avklarad. Maken ivägkörd till jobbet. Nu ska jag bara kolla min mail, mina favoritbloggar och sen tänkte jag städa lite. Kanske rentav äntligen röja i linneskåpet, vilket innerligt väl behövs. Vågar man sig på att öppna den dörren så blir man anfallen av, tja kanske inte direkt bengaliska tigrar, men lakan, dukar, handdukar som spränger sina gränser. Det blir så när man hade en mamma som vävde på löpande band.

Bredvid mig sitter Huliganen. I hans blick ser jag enbart ordet "långpromenad!".

Men jag behöver ju faktiskt röja. Få lite ordning på tillvaron.

I Huliganens blick ser jag öppna, snöiga fält, rulla runt, springa, springa, springa - kall luft i pälsen som doftar snö, jaga matte, njuta av livet!

....


hm.....

Jag återkommer!

Kryp!

- vad ska du skriva om idag? undrade maken intresserat.

- kryp! svarade jag och då såg jag hur maken lyste upp. Han såg framför sig hur jag skulle bre ut mig om Cerambyx och Harpalus och allt vad de små krypen heter, han tänkte sig säkert att han skulle få hämta böcker, skrodera och berätta och sprida lite skalbaggskunskap över en kunskapstörstande allmänhet.

Tyvärr, käre make. Jag tror att intresset för skalbaggsuslingar är väldigt ljumt, hur märkligt detta än kan låta i dina öron.

Nej, det är så här: jag läser ofta och gärna bloggen om vättarna Ymer och Gusten som jag har i min blogglista. Häromdagen upptäckte jag att dessa mångsidiga och begåvade hundar även är filmstjärnor! Se här till exempel: Ymer som agent. En rafflande nagelbitarfilm av yppersta klass! Och det finns fler! Det är bara att gå in på youtube och söka på Ymer Ysterkvist. Själv skrattade jag så att jag höll på att ramla ur soffan när jag så Ysterkvisten som tomte och Gusten som ren i tomtefilmen.

Men nu villar jag visst in mig. Jo det här med kryp: i filmen kryper agent Ymer genom snåren på jakt efter korvreceptet. När jag såg det kom jag att tänka på att för ett bra tag sedan så fick jag för mig att lära Huliganen att krypa. Nu är ju Huliganen inte typen som kryper för någon, och det kan vara förklaringen till att vi inte direkt rosade marknaden med hans kryp. Vi kom så långt att han gjorde någon slags grodliknande hopp och då började jag skratta jättemycket och sen blev det liksom inte mer med det.

Nu blev jag dock inspirerad. Jag plockade fram Canis' klickerträningsbok och lät Huliganen läsa om hur man lär in kryp.

Sen började vi. Huliganen gjorde ett grodhopp, och vräkte sig sedan framåt mot den hägrande frolicen.

- Nejnej, sa jag då. Larsson säger att man måste ha tålamod när man lär in nya konster. Visa nu lite tålamod, min bäste Huligan. Kryyyyp. Sakta och omsorgsfullt och tålmodigt.

- Tålamod och tålamod, sa Huliganen då, va' ska det vara bra för? Förresten är du inte så värst tålmodig själv, din gamla morrhoppa.

- Det är jag väl visst, sa jag sårat då. Jag är oerhört tålmodig. Pedagogisk och så.Så sent som i förra veckan var jag tålmodig, om jag inte missminner mig. Jaja, det kan ha varit i förrförra veckan men i alla fall. Nu börjar vi om. Kom ihåg, Huliganen, nyckelordet är TÅLAMOD.

Huliganen suckade. Men frolic ville han ju ha, så han kämpade på. Jag vill inte påstå att det är felfritt. Eller kanske ens liknar kryp?

Men om han bara kan lära sig lite tålamod, så ska vi nog få till det. Så småningom.

Spänst-Svensson var namnet

Maken läste gårdagens inlägg och tycktes inte ha något emot att framstå som en namngivartönt. Däremot blev han lite lätt exalterad och påtalade att jag hade ju missat min chans att vara folkbildare.

- Det kan ju finnas någon som läser det här som inte vet vem Spänst-Svensson var, sa han upphetsat. (Typ alla nu levande människor tänkte jag, men jag sa det inte för jag är varmt fäst vid denne nörd).

Maken hämtade böcker, slog i dem och upplyste mig, för att jag i min tur skulle upplysa den gigantiska del av mänskligheten som läser Huliganbloggen att Spänst-Svensson, han tog minsann silvermedalj i tre-steg i OS i Los Angeles 1932. Tänka sig! OCH, la maken triumferande till, han kom minsann fyra i längdhopp.

Ja han talade även om hur lång denne atlet hoppade i såväl enskutt som treskutt, men det må vara mig förlåtet att jag inte la detta på minnet. Är ni vansinnig intresserade kanske ni kan googla lite?

Jag tittade på min kortbente huligan, och försökte för min inre syn se hur han, likt en Christian Olsson i västgötaform, svävade iväg i gigantiska trestegshopp. Men nej, det gick inte, jag har visserligen livlig fantasi, men det finns gränser.

Och ärligt talat, hur spänstig Huliganen än är, så tror jag han hade landat på 1.24 max. Det vinner man inga OS-medaljer på, inte ens 1932.