Huliganens karriär som brukshund

Ute vräker det ner snö. Inne har den förkylda matten barrikaderat sig i soffan med filt, ylleschal och varmt te. I tv-fåtöljen häckar husse och tittar på folk som helt frivilligt åker skidor nerför branta backar. Galningar, säger jag bara. På en yllefilt slumrar Huliganen, drömmandes om spårskogar, långbenta blondiner och bus med flickorna Fluff.

Det här är ju inte mycket att blogga om, så därför tänkte jag berätta om när Huliganen nästan var brukshund. Själv känner sig Huliganen hur "bruks" som helst, men hans självförtroende gör ju å andra sidan att han anser sig vara en stjärna på allt.

Huliganen gillar att spåra, och det är nog så nära brukset som vi kommit. Däremot har han nästan tränat med de stora grabbarna i en bruksgren, nämligen rapport. Fast inte riktigt.

Vår vän Briarden tävlas av sin matte i lydnad med bravur. Briardens matte tyckte att Briarden kunde behöva lite omväxling och valet föll på rapport - vad vore vackrare att se än en blond briard fara fram som en vindil genom skogen med pälsen flaxande?

Sagt och gjort. Briardens matte läste in sig, och sen for vi ut med Huligan och Briard och tränade. Det gick ganska bra, ja om man bortser från att Huliganen raskt bet av ett antal koppel av kraftigare slag när han blev uppkopplad vid stationen. En frihetstörstande västgötaspets tar man inte där man sätter honom.

Alltså anmälde vi Briarden till en appellklass i rapport och kom med! Vi fräste in på tävlingsplatsen och beblandade oss med bruksfolket, som till stor del bestod av män och kvinnor i kamouflagefärgade kläder. Briardens matte som kan charma byxorna av en förstoppad kamrer gled in, viftade med sina långa välmanikyrerade fingrar och sa att "hej här är vi! Vi är nybörjare. Jag är 50+ och min partner är blondin med stora bröst, så vi får se hur det går". Då hickade det unisont till bland kamouflagekläderna, men de tog väldigt vänligt hand om oss måste jag säga, och det var inte långt ifrån att vi blev uppflyttade.

Vi insåg dock att en mer organiserad träning kanske kunde vara bra, så vi kom med i en rapportträningsgrupp. Himla trevligt var det och vi lärde oss en hel del. Huliganen tränade inte, man kan inte köra två hundar i rapport med bara två förare, så han fick komma ut och spåra lite när det var paus, och deltog även i de andra aktivieteterna.

Dessa välvuxnna män med stora hundar log glatt när de såg den lille besten iförd sitt oranga tjänstetecken av minsta storleken.

Vid ett tillfälle skulle vi träna uppletande och träna upp föremålsintresset. Huliganen spetade ut i naturen, pinkade på en buske och plockade upp kamptrasan han letade efter, lite lätt nonchalant sådär.

- Finns det någon kamp i en sån liten en? undrade mannen som hjälpte oss. Själv tränade han även skydd med sin pigga och glada malinois. Han tyckte nämligen att Huliganen skulle vara lite mer "på".

- Jodå, svarade jag. Då skulle mannen kampa med Huliganen och snodde åt sig kamptrasan.

- Tjoff! Huliganen satt som en piraja i trasan med ett smidigt panterhopp. Han morrade, ruskade och drog och tänkte inte ge sig. Trasan var hans, och här skulle ingen gubbe komma och tro att han var ballast i stan - för det visst ju Huliganen vem det var.

Mannen log roat och belåtet och tyckte att den där, den kunde man träna skydd med. Fast man fick kanske ha skyddsärmen på benent istället, funderade han vidare. Sen sa han att det var nog bäst att jag själv tog trasan från Huliganen... och försvann sin väg.

Vid ett annat tillfälle skulle jag vara figurant när malinoisen tränade sök. Enligt instruktionerna rusade jag rakt ut i skogen och slängde mig platt. "När hon kommer så håll för örat" blev jag förmanad. Lite lätt darrande undrade jag om hon skulle bita av det annars, jag hade ju som sagt sett när hon tränade skydd, jag insåg att ett öra mer eller mindre vore att se som olycksfall i arbetet för denna arbetsvilliga tik. "Nä, men hon skäller så förbannat" fick jag till svar.

Örat har jag kvar. Lite lätt lomhörd blev jag nog på kuppen.

Vi höll på ett tag med den här gruppen och Briarden blev uppflyttad, fattas bara annat med två så glada och flärdfulla förare - och med en sån liten ettrig Huligan som sparringpartner.