Opraktiskt konstruerad

Häromdagen for Huliganen och jag ut till den lilla byn på landet där Huliganens idol bor tillsammans med sin skalbaggsnörd (herregud är världen full av skalbaggsgalningar?!) och nya lilla Ellenbebisen. Vi skulle slå många flugor i en smäll: vinterpromenad, snusa på bebis, fika och titta på A-K:s nya häst som hon fått under rätt sorgliga omständigheter.

Huliganen och jag fräste iväg i den röda lilla bilen. Fast när jag säger röd så är det verkligen en sanning med modifikation. Bilen har numera antagit en smutsgrå nyans, med ränder efter vägsalt både här och där. Den ser lika sliten ut som jag känner mig emellanåt.

Det var en strålande dag. Vi ångade iväg med barnvagn, hund och bebis mot stallet. Fast vi ångade inte så värst långt, för då körde vi fast i en snödriva. Jag insåg att det där med att gå med barnvagn, det är något helt annat i en liten översnöad by på landet än i stan.

När vi kommer fram till hagen står hästen långt bort. Han tittar intresserat på oss, men kommer inte, så A-K traskar upp genom hagen för att hämta honom. Kvar står jag med barnvagn och Huliganen som nu är kopplad till stallkatternas fromma. Huliganen vet hur man ska bete sig vid ett stall, han är ju nästintill uppfödd i stallmiljö sina första år, men nu glömmer han att regel 1A är: Gå INTE in i hagarna. Det vet han. Men han kastar sig med ett pantersprång efter A-K, där hon är vill han också vara. Helt glömsk av att i andra änden av kopplet sitter det en Matte. Pantersprånget ackompanjeras av ett glatt och piggt skällande.

Matten, som håller fast, väser ur ena mungipan att han ska vara tyst. Hon väser därför att hon inte vill väcka Ellenbebis i onödan. Huliganen begriper inte varför Matte väser som en skallerorm och beslutar sig för att totalignorera henne. Ville hon något viktigt så skulle hon väl säga till högt och tydligt, tycker han.

Ellenbebis börjar röra lite oroligt på sig och jag vaggar vagnen med andra handen, allt enligt instruktioner. Huliganen har övergått till ett litet tyst ylande "Borta! Hon är borta!" medan han fortfarande stretar i kopplet.

Jag är ju kvinna. Alltså har jag simultankapacitet om man nu ska tro på vad som sägs. Jag vaggar. Jag väser. Jag börjar känna mig lite lätt genomsvettig.

Då tappar Ellenbebis nappen. (Här kan man tänka sig lite dramatisk musik).

Kan ni se scenariot framför er? I ena handen har jag en galen västgötaspets som lider av akut separationsångst för hans A-K är borta, med andra handen vaggar jag vagnen och i vagnen ligger en liten bebis som visar otvetydiga tecken på att ha separationsångest över sin tappade napp. I mitten finns jag som inte lider av någon som helst separationsångst men som då kommer på att man är väldigt opraktiskt konstruerad, här hade det varit läge för en tredje arm, en nappinsättararm.

Men jag är ju kvinna som sagt. Så jag löser det såklart. Vaggar vagnen med höften, petar in nappen och fortsätter väsa (utan större inverkan) på Huliganen.

Sen kommer A-K med hästen. Huliganen ser den närma sig och tänker att herregud, har hon skaffat sig en Grand Danois?! Men här ska inga gigantiska djur komma och mopsa sig, så han gastar "kom an bara, din best, så ska jag visa dig vem som är tuffast i stan". Hästen tittar roat på honom, böjer sig ner och frustar lite på honom. Han är inte överdrivet imponerad, mer vänligt intresserad. Sen vandrar den iväg igen och Huliganen tänker belåtet att nu, nu har han minsann visat vem som är boss.