Mat!!!!

Observera utropstecknen. Just nu är jag matfixerad.

Livet i sus och dus har satt sina spår, och nu är det sträng disciplin som gäller. Ska man få plats i sin golfkjol utan att sprätta både här och där så får man liksom vara lite mindre åt ro-hit-med-en-gräddbakelse-till-hållet och lite mer skicka-mig-havrekliet-tack!

Igår gick vi då på bokrea hos den lokala bokmånglaren. Maken irrade raskt bort sig bland historieböckerna och nerlade flera lyckade kap, medan jag sökte mig som en hypnotiserad till kokböckerna. Med drömska blickar läste jag om gratinerade krabbor, hejdundrande hälleflundror, förföriska aprikosflan och livsbejakande lammracks medan snålvattnet började spruta som en fontän så att folk diskret flyttade sig åt sidan.

Med uppbådande av all min viljestyrka kom jag hem med två böcker, Per Morbergs kokbok och en liten bok som heter 'Bästa bullarna' och enbart handlar om kanelbullar. Likt en självplågare satt jag sedan i fåtöljen och läste om bullar och honungsglacerade revbensspjäll om vartannat.

Å andra sidan - det är ju hur aptråkigt som helst att bara dieta sig, så visst har det blivit lite mat i huliganhemmet ändå, det finns ju gränser för hur mycket man kan späka sig.

I fredags blev det hjortfärsbiffar med kantareller, strimlad purjolök och enbärssås. Inte illa alls, om jag får säga det själv!

Igår blev det parmalindade kycklingfiléer med smörfrästa sugarsnaps och balsamicosås. Till det underbar pinot gris från Bruno Sorg! Det väckte underbara minnen från när vi var i Alsace i maj och hämtade hem detta vin.

Och då, måste jag säga, är det helt ok att banta lite.

Alltså, vad tycks?

Kände att det behövs något nytt i mitt liv, jag behöver bana nya spår, söka mig mot outforskade områden, vara lite wild and crazy.

Så jag ändrade layout på bloggen.

Vad tror ni? Jag ju van vid den gamla och trivdes bra med den, men kanske man ska ha en ny vårutstyrsel? Lite ljusare? Lite lättare?

Ja jag får se. Provar väl den här under helgen.

Inte lönt att fråga maken. Hans inställning är a) allt som är nytt är nog skit, b) allt som är gammalt och vant måste vara bättre.

Och det är jag ju i och för sig tacksam för. Gammal och van som jag är.

Valpvimmel

Helt plötsligt så är det valpar överallt! Vart man går och vart man vänder sig så fräser det runt en babyvovve. Igår, när vi promenerade till fadern till exempel. Vi halkade fram i ismodden genom den lokala Stadsparken och vad möter vi väl där? En liten finsk lapphundsvalp! Den var så söt att inälvorna trasslade sig på mig och jag fick akut andnöd.

Lilla tuttenutteliplutte då, jollrade jag som en fjönt. Huliganen vände rumpan till och vägrade beskåda eländet. Manligt skådade han bort mot horisonten och vägrade att beblanda sig med nuttelipluttvalpar och superfjantiga mattar.

När jag jollrat färdigt transformerades jag till mitt vanliga kaxiga tant-jag och traskade vidare.

Väl hos fadern fikade vi och pratade. Huliganen tycker detta är bra, fika hos morfar betyder kakor i huligangapet och det är avgjort mycket bättre än valpfjompande. Fadern är gammal och skör och har noll hundvana, men gillar att mata Huliganen. Huliganen gillar att fadern gillar att mata honom, så de har en slags själarnas sympati.

Det märkliga är att Huliganen, som, om man ska vara skrupulöst ärlig, kanske inte direkt har gjort sig känd som en finkänslig artig och väluppfostrad gosse, på något sätt har helt klart för sig att fadern kan man inte buffla sig mot, för då faller han nog ihop i en liten hög och kapsejsar. Alltså sitter man som ett ljus och väntar på "varsågod", och då tar man försiktigt, försiktigt kakbiten ur faderns hand. Man hoppar inte. Man studsar inte. Man gastar inte "hit me´ kakan och det snabbt!".

Mot maken har Huliganen inga sådana betänkligheter, där kastar han sig med friskt mod och glappande käftar mot de eventuellt godbitar som bjuds utan att överhuvudtaget vänta på något "varsågod", detta har resulterat i att maken fegt kastar bitarna på Huliganen, allt för att rädda sina fingrar. "Säg till honom att ta fint" säger jag strängt då till maken, men maken bara ylar något om att han är rädd om alla sina fingrar och vill ha dem kvar.

Fast nu villar jag visst in mig på villovägar. Hur hamnade nu maken i detta inlägg också? Han är lite lurig, smyger sig med både här och där.

När vi kom hem ringde grannen och var i akut behov av lite valpvakt.

Nemas problemas svarade jag och hämtade in lille Linus till oss. Huliganen mötte oss i dörren.

- Ska den där vara här!? frågade han upprört.

Ja, svarade jag då, var nu snäll mot lille Linus! "Snäll och snäll" tänkte Huliganen, "va' ska de' vara bra för?". Linus fräste runt som en vit bomullstuss. Runt, runt. Hit och dit. Huliganen rös. Skulle nu inte ens hans eget hem vara valpsäkrat område?

Han provade att nypa till, men där stötte han på patrull hos matte som strängt sa ifrån. Då provade han en ny taktik. Jag-ser-den-inte-taktiken, han tittade demonstrativt åt alla andra håll utom mot valpen.

Jo, se mig, se mig! tjoade Linus då och skuttade ännu ivrigare.

På stela befann promenerade Huliganen fram till den förbjudna soffan då och hoppade upp. Hela hans kroppsspråk sa tydligt, ja rentav övertydligt, att tar ni in en valp i mitt hem, ja då ska jag vara i soffan!

Och så blev det: Huliganen i soffan, maken sov i fåtöljen, jag satt på golvet, och Linus, ja han låg på hyllan under soffbordet.

Sen kunde i och för sig Huliganen också vara på golvet, men att bry sig om det där valpiga, nä det vägrade han stenhårt. Nu hoppas Huliganen på en alldeles valpfri helg, där han kan få vara hur gubbig han vill.

Valpgaddar och lurvtassar

Huliganen och jag for på finbesök idag. Briarden, Beardisen och deras matte skulle hälsas på - men nu var det ju inte det som var det viktiga just idag, det viktigaste var att få bekanta oss med Valpen!!

När man ska besöka en Valp för första gången, då vill man ju ha en liten present med sig för att skapa goda relationer redan från början. Man vill att Valpen ska tänka att denna tant, det är en hyvens tant!

Valet föll på en glad igelkott. Huliganen blev mäkta intresserad och föreslog att han kunde provleka med den, för att liksom kvalitetssäkra den lite (han har nog lyssnat för mycket på mattes jobbutläggningar).

Kallsinnigt svarade jag att den nog inte skulle överleva kvalitetssäkringen i huligankäftarna, så tack, men nej tack.

Men, sa jag sen uppmuntrande, matte tänkte även på dig, lille vän, se vad matte har köpt till dig! Hon hade spenderbyxorna på och slösade 20 kronor på spårapporter!

Huliganen såg avgjort oimponerad ut, men fick foga sig. Mest för att jag förtänksamt placerat igelkotten utom räckhåll för hans trängtande käft.

Sen for vi iväg till Valpen. Valpen var en pigg liten ordning som glatt tänkte "tjohej, en hund i min storlek, detta måste vara en valp!". Sen drog hon prövande Huliganen i svansen, vilket gick hans ära för när.

Valpen skutteliskuttade runt och skrek "kom igen, gubbe, det svänger ju"! Huliganen fick en ansträngd blick i ögonen och sökte skydd hos Beardisen.

Sen gick vi in och jag böjde mig ner för att hälsa ordentligt på den lilla lurvtotten. Då föll en halsduksända frestande ner framför valpen, som raskt tänkte "en leksaksorm! till mig!" varpå hon tog tag och drog iväg, helt utan hänsyn till att det satt fast en tant i andra änden. Efter att ha lösgjort mig från valpen hängde jag upp jackan och tänkte sen hälsa. Då såg jag glitterblicken i valpögonen och flyttade raskt upp vantar, överdragsbyxor och annat löst på hatthyllan - de verkade annars gå en osäker framtid till mötes.

Vi slog oss ner vid köksbordet och kolkade i oss kaffe och pratade och skrattade åt valpen. Valpen skutteliskuttade vidare, skällde på huliganen och visade en livsglädje som sprutade som gejsrar ur öronen på henne. De vuxna hundarna hukade under bordet och blickade med stumt lidande på oss.

Rätt som det var kände jag något som tuggade på min fot - mycket riktigt, där satt Valpen och provade hur en tantstrumpa i storlek 36 smakade.

Då lyfte jag upp denna lilla valphuligan och med friskt mod kastade hon sig över mitt nyfriserade och nystajlade hår och förbättrade raskt frisyren. Alldeles gratis dessutom!

Därefter tog vi hela flocken och for ut för en liten promenad med hela gänget. Det snusades, sprangs, hoppades jämfota på varandra och käkades hästbajs så det var en fröjd åt det! Möjligen var de båda mattarna något mindre positivt inställda just till hästbajset, men så är vi ju också lite fina i kanten av oss.

Det blir bra det här! Valpen är ett lysande tillskott till gänget!

Självsuggestion

Jag tänkte att det kanske blir lite tjatigt med all denna snöklagan. Verkar man inte lite enkelspårig? Rentav gnällig?

Imorse tänkte jag prova en ny approach. När jag traskade upp vid tjugo i sex och tittade ut och upptäckte att världen täckts av ny snö så utropade jag glatt: "Titta! det har snöat!" med onaturligt jubel i rösten. (Att gå så långt som att utbrista i ett hurra! förmådde jag dock inte).

Sen sjöng jag en liten stump av "titta det snöar, titta det snöar, allting är vitt, vitt, vitt"!

Därefter utbrast jag i ett hjärtligt "så vitt och vackert det är".

Efter promenaden greppade jag snöskyffeln och sprätte snö omkring mig så att svetten lackade, allt medan jag tänkte på min arbetskamrat som påstår att han gillar att skotta snö. Detta är normalt sett en högt begåvad och trevlig man, jag förstår verkligen inte var denna onaturliga böjelse kommit ifrån?

Lite snö sparade jag generöst och frikostigt åt maken, han skulle ju också ha något kul att göra.

Därefter traskade Huliganen och jag in mot en hägrande frukost och jag kan bara konstatera att min självsuggererande förmåga lämnar mycket att önska. Den enda gången jag verkligen skrattade åt snön var när Huliganen dök på näsan i en snöhög och såg ut som en liten lurvig semla med massor av pudersocker på.

Jag vill bara påpeka

...att jag tar mitt ansvar för att få slut på eländet.

Fröpåsarna ligger i startgroparna. Trädgårdstidningarna ligger lite nonchalant utspridda i huset. Jag målar enbart naturmotiv och blommor - och då i vårskrud. Ingen isig asfalt, inga regntunga skyar. Ingen snösmältning i rännstenar.

Så fort jag målar en tulpan så tänker jag belåtet med adress till akvarellinstruktören att "ha! där fick du! nu målar jag bara blommor i fel perspektiv!". Inte för att jag direkt tror att han hade legat sömnlös av oro om han vetat det.

Så nu tycker jag det kan vara dags. Nästa vecka går vi ju in i mars, och min mamma sa alltid att mars, det är en vårmånad. Och mamma sa man liksom inte emot. Sa hon "vår" så var det vår. Modern var en liten späd kvinna - men med en personlighet som var en blandning av Attila, hunnerhövdingen och Bismarck ungefär. Maken påstår att jag blir mer och mer lik henne - jag som är mild som en västanfläkt? Va?! Å andra sidan var maken mycket förtjust i min mamma, så jag får nog ändå ta det som en komplimang. Tror jag.

Spårlinan och spårselen ligger är beredda. Det ska bli så kul att komma igång igen! Ut i skogen och spåra bland vildsvin och fästingar (frågan är vilket jag är mest rädd för?). Vi ska spåra med vår vän Briarden. Vi ska introducera når granne Linus i spårandets ädla konst.

Ja jag är helt beredd på att fara runt bland plantskolorna och köpa en massa roliga pelargoner, rosor och perenner. Sitta på altanen och fika. Äta frukost i växthuset. Hysa grandiosa planer för trädgården som jag visserligen vet förmodligen inte blir genomförda, men vad gör det?

Jag är beredd på att maken ger sig ut på skalbaggsjakt igen och fyller skrivbordet med små döa, räliga skalbaggar. Att han vill förevisa skatterna för mig i stereoluppen vare sig jag är intresserad eller ej. (Oss emellan sagt, det är jag inte, men jag tycker ju han är så gullig så jag tittar ändå).

Japp! Jag är beredd! Just bring it on - Varde Vår!

Bloggerskan beklagar

att hon råkade somna i soffan igår när hon skulle skriva ett rasande spirituellt, roligt och läsvärt inlägg. Det hade blivit en riktig kioskvältare. Tyvärr har jag ju  nu glömt helt vad det var jag skulle skriva, så nu får ni nöja er med ett litet tidigt måndagsinlägg istället.

För övrigt har helgen varit bra. Måttligt med snöskottande. Isigt, förvisso, så maken stod på näsan. Han har ju nämligen inte fallit till föga och skaffat sig osexiga broddar till skorna.

Igår fick vi oväntat och trevligt besök av Ellenbebis med familj som ringde och undrade om de fick komma förbi när de ändå skulle besöka det lokala shoppingcentret. JA!! jublade vi, kom bara, vi vill träffa Ellen! Sen kom vi på att det lät kanske oartigt, så vi försäkrade att även de var välkomna.

Jag som normalt sett inte faller i trans över varenda bebis tycker att Ellenbebis är det mest bedårande som finns. Vi har ett särskilt band, hon och jag. En liten grej som är liksom vår; jag håller henne i famnen och hon kräks på mig. Detta är inte ett tillvägagångssätt som jag generellt vill rekommendera om man vill bli min hjärtevän, men med Ellenbebis så funkar det klockrent!

Sen kom snälla Grannen in med en pall som hon klätt om till mig, bara vips! sådär. Då blir man jätteglad, och tänker att det är ju tur att man har bosatt sig så fiffigt så man har fått såna bra grannar.

Nu undrar ni föerstås andlöst vad vi ätit i helgen? Medge det! Okej, jag ska inte hålla er på halster längre, håll i hatten för nu kör vi:

I fredags var vi hos goda vänner där mannen jagar och där fick vi en fantastisk rådjursstek. Tyvärr ingen bild, ni får helt enkelt lita på mig, att denna rådjursstek, den var av en kaliber som få vilken matskribent som helst att gråta av lycka.

I lördags blev det så moules marinières till förrätt, och sen blev det fransk kalvstek efter det. Vi hade således ett litet franskt tema. Dock inte när det gällde vin, för då blev det en italiensk Valtellina Superiore, La Tense Sassella 2006, vilken rekommenderas varmt!

Jag hade en oerhört trevlig dansk svärfar som var en fena på att laga husmanskost, och han brukade laga dansk flaeskesteg med alla tillbehör - vansinnigt gott! Igår tänkte vi ge oss på något sånt, det blev ribbensteg med rödkål, äpplemos och ärter. Och sen blev det så småningom lite munsterost och lite morbiére efter det.

Och det var liksom det som blev spiken i kistan för bloggandet - jag sjönk in i en salig (och mätt!) dimma i soffan.

Nu är det måndag morgon - och havregrynsgröten väntar. Så olika det kan vara...