Valpvimmel

Helt plötsligt så är det valpar överallt! Vart man går och vart man vänder sig så fräser det runt en babyvovve. Igår, när vi promenerade till fadern till exempel. Vi halkade fram i ismodden genom den lokala Stadsparken och vad möter vi väl där? En liten finsk lapphundsvalp! Den var så söt att inälvorna trasslade sig på mig och jag fick akut andnöd.

Lilla tuttenutteliplutte då, jollrade jag som en fjönt. Huliganen vände rumpan till och vägrade beskåda eländet. Manligt skådade han bort mot horisonten och vägrade att beblanda sig med nuttelipluttvalpar och superfjantiga mattar.

När jag jollrat färdigt transformerades jag till mitt vanliga kaxiga tant-jag och traskade vidare.

Väl hos fadern fikade vi och pratade. Huliganen tycker detta är bra, fika hos morfar betyder kakor i huligangapet och det är avgjort mycket bättre än valpfjompande. Fadern är gammal och skör och har noll hundvana, men gillar att mata Huliganen. Huliganen gillar att fadern gillar att mata honom, så de har en slags själarnas sympati.

Det märkliga är att Huliganen, som, om man ska vara skrupulöst ärlig, kanske inte direkt har gjort sig känd som en finkänslig artig och väluppfostrad gosse, på något sätt har helt klart för sig att fadern kan man inte buffla sig mot, för då faller han nog ihop i en liten hög och kapsejsar. Alltså sitter man som ett ljus och väntar på "varsågod", och då tar man försiktigt, försiktigt kakbiten ur faderns hand. Man hoppar inte. Man studsar inte. Man gastar inte "hit me´ kakan och det snabbt!".

Mot maken har Huliganen inga sådana betänkligheter, där kastar han sig med friskt mod och glappande käftar mot de eventuellt godbitar som bjuds utan att överhuvudtaget vänta på något "varsågod", detta har resulterat i att maken fegt kastar bitarna på Huliganen, allt för att rädda sina fingrar. "Säg till honom att ta fint" säger jag strängt då till maken, men maken bara ylar något om att han är rädd om alla sina fingrar och vill ha dem kvar.

Fast nu villar jag visst in mig på villovägar. Hur hamnade nu maken i detta inlägg också? Han är lite lurig, smyger sig med både här och där.

När vi kom hem ringde grannen och var i akut behov av lite valpvakt.

Nemas problemas svarade jag och hämtade in lille Linus till oss. Huliganen mötte oss i dörren.

- Ska den där vara här!? frågade han upprört.

Ja, svarade jag då, var nu snäll mot lille Linus! "Snäll och snäll" tänkte Huliganen, "va' ska de' vara bra för?". Linus fräste runt som en vit bomullstuss. Runt, runt. Hit och dit. Huliganen rös. Skulle nu inte ens hans eget hem vara valpsäkrat område?

Han provade att nypa till, men där stötte han på patrull hos matte som strängt sa ifrån. Då provade han en ny taktik. Jag-ser-den-inte-taktiken, han tittade demonstrativt åt alla andra håll utom mot valpen.

Jo, se mig, se mig! tjoade Linus då och skuttade ännu ivrigare.

På stela befann promenerade Huliganen fram till den förbjudna soffan då och hoppade upp. Hela hans kroppsspråk sa tydligt, ja rentav övertydligt, att tar ni in en valp i mitt hem, ja då ska jag vara i soffan!

Och så blev det: Huliganen i soffan, maken sov i fåtöljen, jag satt på golvet, och Linus, ja han låg på hyllan under soffbordet.

Sen kunde i och för sig Huliganen också vara på golvet, men att bry sig om det där valpiga, nä det vägrade han stenhårt. Nu hoppas Huliganen på en alldeles valpfri helg, där han kan få vara hur gubbig han vill.